Underbara Clara säger vad hon tycker om att arbete i SVT:s De obekväma. Se det! Där finns mycket intressant att fundera på. Så pass att jag öppnade ett nytt blogginlägg för att kasta ner lite tankar medan jag tittade...
Tesen: Clara brinner för att människor ska jobba mindre.
Jag håller med. På sätt och vis. Ser jag mig i spegeln så är jag övertygad om att jag borde jobba mindre, att jag borde ha jobbat mindre än jag gjort de senaste åren. Skulle jag själv ha fått välja hade jag kanske (!) gjort det, men för tillfället är jag inte i en situation där jag kan lägga upp mitt arbetsliv som jag vill - och hellre än att riskera att bli utan så tar jag hellre lite mer, för säkerhets skull. Det funkar, men är inte alltid sunt, och i perioder när jag haft lite mindre arbetsmängd (alltså åtminstone inte mer än heltid... och helst på ett enda ställe) har jag varit gladare. En lite bättre människa. Jag har gjort mitt jobb lite bättre, tyckt att det varit lite roligare. Det tror jag gäller för många. Också det roligaste av arbeten kan ge ångest om det är för mycket av det.
Det som däremot stör mig med programmet är att viljan att arbeta (mycket) likställs med vilja att tjäna pengar, äga och konsumera. Självklart spelar lönen roll, också för mig, men det är verkligen inte grundorsaken till att jag vill jobba! På de allra flesta av mina jobb har jag inspirerats, utvecklats, lärt mig... utmanats av livet. På de bästa av mina jobb har jag fått tillräckligt mycket tillbaka för att det ska göra mitt liv roligare. Glädje i att arbeta diskuteras inte i programmet, utan det ifrågasätts om vi verkligen vill vara "nyttiga idioter i ett sjukt system". Och nej, det vill jag verkligen inte, men det är inte heller så jag känner det när jag stiger upp på morgonen. Lite märkligt är det att Underbara Clara, som själv har ett kreativt arbete som hon format av sina intressen, inte ens nämner den aspekten.
Fast jo. På sätt och vis gör hon det. Hon säger nämligen också att problemet med arbetsmarknaden inte är att det inte finns tillräckligt mycket jobb, utan att de är ojämnt fördelade. Och det är ju helt sant. Samtidigt som många sliter ut sig, så går andra omkring med händer som inget hellre vill än att hugga i. Skulle jobben fördelas jämnare - alltså med hjälp av minskad arbetstid enligt Clara - skulle de räcka till fler. Fler, från båda hållen, skulle landa på det där "lagom". Där man får de nyttiga, nödvändiga utmaningarna och ramarna från ett arbete, men utan att nöta bort sin glädje.
Och en annan sak! Clara driver också tesen att minskad arbetstid, och alltså mindre lön, skulle leda till mindre konsumtion, hurra för miljön. Men är det verkligen så? För vem är det som väljer ekologisk mat och miljövänliga, nordiska barnkläder? Låginkomsttagarna? Med risk för att generalisera, så tror jag inte det. Jag tror det är relativt välbeställd medelklass som har råd med det. Som handlar på loppis ibland för att de vill och tycker det är rätt, men inte för att de inte skulle ha råd med annat. Som varvar loppiskläderna med dyrt och unikt, "för att det är hållbart med bra kvalitet". Det nämns också i programmet att det är den nya statusmarkören att kunna förfoga över sin tid - alltså att ha möjlighet att välja att gå ner i arbetstid. För att kunna downshifta för att få ett lugnare liv måste man, som det också påpekas, ha en hyfsat bra lön att downshifta från. Man behöver kanske också ha ett socialt kapital och en viss drivkraft - det är alltså inte en möjlighet som är öppen för alla som vill.
Men efter allt det här - det jag ändå måste landa på är att jag tycker det är oerhört skönt med en person som Clara, som uppmanar folk att fundera över hur lite man kan nöja sig med - vad man kan klara sig utan och ändå leva ett rikt liv. För det är ju så. Man kanske offrar något i materiell väg för att få en större frihet, till exempel bo enklare för att därmed ha möjlighet att bestämma över hur mycket av sin tid man vill lägga på arbete. Det är viktigt, och det är väldigt sällan den tanken får utrymme i mediebruset idag. Det är egentligen helt revolutionerande, ett sätt vrida på perspektiven och se livet från ett annat håll än det som ofta tas för givet.
3 kommentarer:
Ett bra program, många intressanta frågor! En del av mig tänker att jag inte borde titta på den där sortens program, för engagemanget jag känner skorrar så mycket mot de yttre ramarna för mitt eget liv. Det är sant det där hon säger om att det kostar ganska mycket pengar att tjäna pengar. Mitt nuvarande jobb kräver att jag bor i den del av landet där hyror och bostadspriser är som högst. Så allt det där med att jobba lite mindre känns väldigt utopistiskt så länge jag bor här.
Jag har funderat på det här du skriver om, att jobbet inte handlar så mycket om lön utan också om stimulans och utveckling. Och det är kanske en personlighetsskillnad i det här, men jag har aldrig haft ett jobb som skulle ha varit befriat från den där känslan av att jag säljer min tid till arbetsgivare och att det gör mig lite (eller mycket) frustrerad. Det är klart att det går i perioder, och det är klart att det varit lite olika beroende på vad jag jobbat med, men ändå: Det här att jag har skrivit på ett kontrakt på att jag ska tillbringa ett visst antal timmar fem dagar i veckan på en viss plats, det kan fortfarande kännas väldigt sjukt. kanske är det helt enkelt för att jag vuxit upp med föräldrar som inte lönearbetade? Det där med att gå till jobbet var en så abstrakt företeelse under min barndom. Det var ju inga föräldrar som försvann iväg till en mystisk arbetsplats nånstans. De gick ut, de mjölkade, de vårbrukade, de skördade, och när de var någorlunda färdiga för dagen kom de in igen, typ. Så det här att mitt eget jobb alltid förväntas ta 7 timmar 30 minuter varenda dag, det är ju egentligen helt vansinnigt när man tänker på det.
Det är sant att det ofta är medelklassen som ägnar sig åt att fynda second hand och blanda med nyköpt kvalitet - men det är ändå inte hela sanningen. Jag har till exempel varit en stor vän av second hand-konsumtion under många år, det oavsett om jag för tillfället haft små eller lite större inkomster. För mig handlar det mycket om en ideologi och en livsstil. Däremot tycker jag att vi borde prata mera om vad konsumtionshetsen gör mot de människor som faktiskt inte har råd att konsumera, men som ständigt matas med bilden av att det är så ett värdigt liv ser ut.
Jag tänker ofta på att ju mer tid jag har, desto mindre pengar gör jag av med. Det blir helt enkelt en följd av att jag hinner leva lite vettigare. Jag hinner laga mat från grunden. Att äta på stan kan bli en lyx, och inte ett nödvändigt ont för att få dagen att gå ihop. jag hinner baka eget bröd och laga mat från grunden. Jag hinner gå till fler loppisar än ett innan tiden tar slut och jag inser att jag måste köpa det jag behövde men inte hittade nytt i stället. Jag hinner reparera mina kläder, jag hinner göra saker själv. Jag hinner fundera över vad som gör mig glad, vad som ger mig kickar i livet, i stället för att falla för frestelsen att köpa något nytt och få en kick av det i stället. Just ur den synvinkeln tycker jag faktiskt att systemet med heltidsjobb och maximal konsumtion gör oss till nyttiga idioter...
Tack för din kommentar! När du länkade till programmet tänkte jag att det skulle vara intressant att diskutera det här med dig. :)
Jag har också helt klart haft jobb där jag känt att jag sålt av min tid till min arbetsgivare, mer än en gång... ofta har det då varit jobb som jag i grunden tycker är intressanta, men där det småningom har blivit alltför mycket av samma sak - det intressanta är förbrukat, och sen är det just det: att sälja sin tid. Och DET tycker jag är hemskt deprimerande! Nyttig idiot, verkligen. Jag är säker på att jag kommer att tacka ja till sådana jobb igen, för ibland är det ju nödvändigt.
Men tänker jag på det jobb jag har nu så känns det verkligen inte så. Visst, jag säljer min tid, min energi och mitt engagemang, men det är inte bara pengar jag får tillbaka, utan så mycket mer. Även om jag ser fram emot mycket med hösten så sörjer jag redan att jag inte kan fortsätta med mitt jobb - och då är det inte lönen jag tänker på, utan allt det roliga som hör till själva arbetsuppgifterna. Skulle jag fortsätta i 20 år på samma jobb kan det ju hända att jag skulle börja känna mig som en nyttig idiot där också, men det har jag inte prövat på ännu...
Men! Nu när du säger det här om fasta arbetstider tror jag också att en sak som gör att jag känner att jag har mer frihet (och mer ansvar) är just lärarnas fria arbetstider. Å ena sidan är vi extremt styrda av klockan (har jag engelska med en viss sjua 9.10-10.20 så är det exakt då jag ska leverera), men utanför lektionerna är vi fria att lägga upp vår tid som vi vill - inte helt olikt en jordbrukare som är fast vid föustiderna med lägger upp resten som man anser bäst. ;) Det tror jag bidrar mycket till hur jag trivs med mitt arbete.
Och det här med konsumtion... jag tror precis som du, att mer tid gör det möjligt att konsumera mindre. Men som du säger, det handlar ofta om ideologi i botten, så det är nog inget som kommer automatiskt i och med en lägre lön. Jag kan också säga att jag konsumerat som allra, allra minst när jag jobbat som mest osunt mycket. Helt enkelt för att jag inte hunnit vika in till en endaste liten onödig butik. Men det är nog inte heller nån bra lösning. ;)
Oj, jag hade så sett fram emot programmet, men missade det när vi var på resa precis då. Måste kollade det igen någon dag, när du har länk och allt. Följer annars flitigt UnderbaraClara (ända sedan Lena sa att mina köksgardiner såg ut som hennes, då hade jag aldrig hört talas om Clara). Jag tycker hon har vettiga åsikter i det mesta, men det är ju klart, lite annorlunda kan jag ju nog tycka ibland, precis som du Mia.
Jag har mycket funderat över just det här, och jag tyckte det var lite skönt när hon skrev om att köpa sig tid, för det gav mig lite ro när jag nu jobbar 52% (pga hälsan, men det känns ändå fel att jobba så lite, det känns som jag borde jobba mer ändå, för vi har för få patienttider på jobbet, och bara för att man "ska"). Men, nu intalar jag mig istället att jag har köpt mig tid. Jag är inte särskilt brydd i inkomst, men klart det märks på bankkontot när jag gått ner från 78,4% till 52%. Fast inkomstbortfallet får jag nu räkna som ett inköp. Jag har köpt mig tid.
Och Claras fråga, hur lite man kan nöja sig med, är väldigt fantasikittlande. För åtminstone för mig är det lätt att fastna i konsumtionshjulet. Inte sådär dramatiskt, men så att det är lätt att inbilla sig att vi behöver det ena och vi behöver det andra. Jag hade nätshoppingförbud (fick inte ens surfa på nätshoppingsidor) inför påsken, som påskfasta. Jag trodde jag valt en lätt fasta, men oj vad det var svårt! Nu känns det dock riktigt bra, så jag försöker att hålla mig borta från nätshopping framöver med. Det går ju faktiskt att gå in i en butik, vid behov. Jag har ju mer tid nu. Och när jag är där på plats så ser sällan kläderna lika tilltalande ut som på nätet eller i katalogen, så inköpen blir mycket färre. Och loppisar är också bra, försöker gå nu som då. Och när jag är så dålig att sälja på loppis så slutar det med att jag donerar till Röda Korset istället, vilket säkert är helt ok.
Men även jag har irriterat mig lite på det där med att alla faktiskt inte har möjlighet att gå ner i arbetstid. Å andra sidan är det ju något hon faktiskt nämner i inlägg på sin hemsida regelbundet, att det är den övre medelklassen förunnat att kunna gå ner i arbetstid.
Sedan så hör det väl medelklassen till att blanda loppisfynd med bättre kvalitet, precis som ni båda skriver. Och som du Ika skriver så borde vi tänka på vad konsumenthetsen gör åt dom som egentligen inte har råd. För fast det finns de som har det absolut sämst som knappt har råd att gå till Frälsningsarmén, så finns de dom som knappt har det bättre ekonomiskt ställt än dessa, som skuldsätter sig för att ha allt det man "ska" ha i dagens samhälle. Ganska tragiskt.
Men tack för era tankar! Roligt att läsa, och passar bra in med mina egna tankar just nu.
Skicka en kommentar