Musei Vaticani (23.11)

Vatikanmuseerna ville och ville jag inte gå till. Allt det fantastiska som finns där lockade förstås, men samtidigt avskräcktes jag lite av att höra om den enorma mängd föremål det finns att se (och den mängd kilometrar det finns att gå). Jag visste helt enkelt inte om det var något jag ville ta mig an på en snabbvisit. Vi hade lämnat det till slutet av resan, så att vi skulle hinna känna efter vad vi ville avsluta med - mer konstskatter eller mer flanera på stan och ta in Rom. Men när det blev eftermiddag den där sista dagen i Rom öste regnet ner och vi hade inte minsta lilla lust med aktiviteter som krävde mer än ett absolut minimum av utomhusvistelse. Så: Vatikanmuseerna it is! Många långa korridorer och fullspäckade salar med konstskatter och tak lät som en utmärkt idé. (Och till skillnad från gårdagens inte utmärkta idé så var den här idén god på riktigt.)

Jag har en synnerligen stark känsla av att vi missade en hel del, inte minst för att vi kom fram till Sixtinska kapellet (som finns mot slutet) så snabbt. Ja inte blixtsnabbt direkt, men efter att ha hört om hur det skulle krävas en livstid för att se allt så förväntade vi oss inte att plötsligt vara där. Kanske rationaliserade vi onödigt mycket istället... men mängden och tiden blev ändå lagom för ett första besök!

Klart jag hittar utsikt!

Den här reliefen minns jag inget annat om än att det var en strid. Och att jag tyckte den var lite obehaglig.

En verklig människa och mängder av glänsande renässansmänniskor.

Komisk, bara. Knubbig romersk knatte som sitter på en fågel och hugger in på en klase vindruvor - ganska glupskt dessutom. Vad är storyn?

Kartgalleriet - fascinerande kartor i en milslång, otroligt överdådig korridor - det här är bara den sista stumpen.

Överdådet var överväldigande ibland.

Den här takmålningen (Rafael: Kristendomens seger över hedendomen, ungefär) gjorde intryck på mig eftersom den stack ut från mängden genom att vara så avskalad - till skillnad från nästan all annan renässanskonst saknade den t.ex. helt människor. Bar ett kors. Och en krossad gudastaty. Den kändes väldigt modern, och väldigt effektfull mitt bland alla keruber.

Arvid tyckte att jag ser arg ut här, men det var jag inte. Jag var istället jätteglad för att få se Rafaels väggmålning "Skolan i Aten" i verkligheten!

Vi kom alltså fram till Sixtinska kapellet, Vatikanmuseernas absoluta toppattraktion, där Michelangelos berömda tak- och väggmålningar finns - bland annat den där Guds och Adams fingrar möts. Men när vi kom fram snabbare än vi hade trott blev vi faktiskt så snopna att vi vände och gick tillbaka... haha. Nä, orsaken var att jag tyckte väldigt mycket om Rafaelrummen, fyra rum med tak- och väggmålningar av Rafael (de två bilderna ovanför är därifrån) och gärna skulle ha stannat mycket längre i dem. Men Mattus fötter blev griniga (inte han, så mycket) och när han ville vidare gick jag med på det eftersom jag tänkte att det var evighetsmycket museum kvar att se - men när vi insåg att det inte var evighetsmycket kvar, utan bara rimligt mycket, så gick vi tillbaka för att suga i oss lite mer Rafael. Så behövde inte jag bli grinig.

Fötterna led annars vid det här laget, för mig också. Ajajaj. Alldeles för lite bänkar i de där museerna. Alldeles för lite.

När jag var nöjd och ingen var grinig gick vi tillbaka mot Sixtinska kapellet. Där var fotografering förbjuden - det poängterades att det ju är ett kapell och ett andaktsrum, men även om jag, precis som i Peterskyrkan blev lite andäktig inför det vackra hade jag nog svårt att se det här också som ett gudstjänstrum, åtminstone i den här versionen: bräddfylld av turister som stirrade i taket (och smygfotade, inte jag dock!) och vakter som bistert hyschade åt folk som pratade för högt, alltså de flesta.

Vackert! Det var det. Men eftersom förväntningarna var så väldigt höga hänfördes jag inte, inte som i Rafaelrummen som jag knappt hade vetat om att fanns. Sixtinska kapellet kan också beundras hemma framför datorn, här finns en jättefin 3D-vy med betydligt mer stillhet... (Man kommer in genom dörren framme till höger och går vidare bakom gallret, ut genom en dörr till vänster - och för att få rätt bild i huvudet, fyll ut de flesta tomma ytor med turister med vassa armbågar och rada därtill upp en handfull stränga vakter som övervakar ordningar!)

Att kika ut genom ett fönster och få se den här vyn kändes välgörande efter kilometertals med konst! Grönt! Himmel! Frisk luft! Och förstås, kupolen som vi just gått omkring i och på.

I den här presentshoppen kunde jag tänka mig att jobba. Vilken arbetsmiljö!

Vi hade fått höra att allt som kom efter Sixtinska kapellet på rundan var ett ganska tråkigt antiklimax, och min Rom-mentor Jane hade till och med utmanat mig/oss att smita ut genom en dörr i Sixtinska kapellet som leder rakt ut och sparar en massa tid, men bara är tillåtet att använda för guidade grupper. Jag hade sagt "kanske det, kanske", men eftersom 1) dörren var tillbommade och mörklagd och inte verkade öppen för någon alls och 2) vi inte ville ut i hällregnet så får den utmaningen vara tills någon annan gång. Tur det! För efter Sixtinska kapellet kom en rad gallerier som till vår förvåning var riktigt vackra! Visserligen hade våra fötter dött museidöden för en bra stund sen, och jag minns inte riktigt vad som fanns i de där rummen, men bara att omges av så vackra väggar och tak är inte så dumt.

En oerhört stilig trappa som avslutning.

När vi hade gått runt gick vi in till en utställning om - jag minns faktiskt inte, men jag tror det var en etnologisk utställning om urfolk och andetro på... Java?? Vi började lite tvekande gå runt och se vad som fanns men insåg ganska snart att hoppet var alltför långt. Vi hade vandrat i antiken och renässansen, bland katolsk historia och europeiskt kulturarv, och våra stackars hjärnor orkade bara inte förflytta sig ända till Java - ungefär som dagen innan, när vi bara inte orkade förflytta oss från resterna från antikens Romarrike till katolicismens hjärta.

Istället hittade vi en bänk, där vi lät våra misshandlade fötter komma till liv medan vi skrev ett par vykort. Och hoppades, hoppades, hoppades att regnet nångång skulle sluta! Det gjorde det inte. Men när vi tyckte att vi hade nött på den där bänken tillräckligt länge beväpnade jag mig med mitt gula paraply och så begav vi oss ut igen. För en sista kväll i Rom.