Peterskyrkan på fågelnivå (23.11)

Efter att vi hade sett Peterskyrkan på marknivå fortsatte vi med att trappa upp i kupolen, där man får se på utsikten både in i kyrkan och utåt - rekommenderas varmt! Också en höjdpunkt (pun intended) på resan... 

Det går att ta en hiss halvvägs upp för nån euro extra, men eftersom man ändå måste gå en hel del tyckte vi det var lika bra att gå alltihopa. Man måste ju röra på de där benen fast det är semester. (Haha.) Skulle jag komma tillbaka när det är värmebölja i augusti skulle jag eventuellt tänka om...

Utsikten skulle eventuellt ha varit roligare en vacker dag än en regnmulen, men vi såg tillräckligt. Och det finns ju en mulen novembercharm med det här vädret också.

Väl uppe i kupolen kom vi ut på en smal balkong som går halva varvet runt kupolen. (Eller hela varvet om man ska vara petnoga, men halva varvet fick besökare gå.) Och det var mäktigt. Se på bilden ovanför. Ser du mannen i mitten? Så liten är en människa. Och precis så liten känner sig en liten människa. Den som någon gång tänkt att det skulle vara kul att testa på att vara en fluga i taket - tadaa! Här är känslan.

Det var lika roligt att titta uppåt (se takmålningarna på nära håll, de som bara varit ett guldigt, avlägset mönster nerifrån golvet) som nedåt (det svindlade verkligen - och så kul att se människor små som legofigurer som gick runt och beundrade det som vi just hade beundrat). 

Och så vidare uppåt igen. Jepp, nu skulle vi upp ovanpå kupolen! Och här blev det nästan komiskt uppenbart att vi gick på kupolen. Innerväggen till höger, ytterväggen till vänster. Lustiga huset förlorar! Kan tänka mig att det känns lite klaustrofobiskt för den som är lagd åt det hållet, speciellt om det är en dag med fler besökare i farten.

Värt besväret! Helt klart värt besväret. Till och med på en mulen dag. Jag vet att jag tjatar mycket om utsikt, men jag är lite svag för... utsikt. Den här utsikten var magnifik.

För att vara en stat med pytteliten yta är förvånansvärt stor del av ytan täckt av... trädgård. Det här är alltså så nära påvens residens en vanlig icke-vip-turist kommer påvens residens.

Äh, bilderna får tala för sig själva. Men att gå runt på Peterskyrkans tak tycker jag att alla som kan borde göra!

Nere igen, med en kamera som glödde lite ansträngt av flitig användning, tyckte vi att det var lunchdags, definitivt. Den enda restaurang vi sett till låg exakt på turiststråket mellan Peterskyrkan och Castel Sant'Angelo, skyltade med pizza-pasta-souvenirs och hade ett påfallande icke-italienskt klientel, så man kan väl lugnt säga att vi var lite skeptiska. Men! Även om maten var en aning överprissatt åt jag riktigt, riktigt smarrig tomatpasta, och Mattus klagade inte på sin pizza. ("Souvenirs" testade vi inte.) Äh, nu blir jag hungrig igen. Vad sugen man blir på pasta av att blogga om Italien!