Pannekoeken in Amsterdam (24.11)

Väckarklockan ringde tidigt på söndagsmorgonen 24.11. Den ringde så tidigt att "morgon" kändes som ett skämt. Med avdomnade hjärnor och kroppar som inte gjorde minsta lilla rörelse i onödan ställde vi oss i ordning, beställde en taxi vid receptionen och gick ut för att vänta. Och svisch, där fick vi vår taxichaufför. Som eventuellt drömmer om en karriär som innehåller snabbare bilar än stadstaxi... Eeek, vilken fart han höll på motorvägen! Jag blundade, trippelkollade bilbältet och bad en stilla bön att våra barn inte skulle behöva växa upp föräldralösa... Om jag var glad när vi var framme? Oh ja. Och adrenalinet hade i alla fall väckt mig.

Vårt nästa delmål på väg hem var Amsterdam, som blev en riktig bonus eftersom det var så många timmars väntetid att vi utan vidare hann in till stan på en snabbvisit. Vi har varit i Amsterdam förut och blivit kära i staden - tror det var 2004, en sommar då vi annars jobbade i Stockholm... Då skulle Mattus och Anders på U2-konsert och jag hakade på för nöjes skull fast jag inte hade nån konsertbiljett utan fick roa mig själv den dagen (inga problem). Sedan dess har Mattus hunnit till Amsterdam en gång till, på en arbetsresa ganska exakt ett år före det här. Mitt intryck av Amsterdam från förra gången var superpositivt, men jag antog att det hade mycket med den härliga sommarstämningen att göra. Men! Amsterdam är charmigt som bara va till och med i november! Det är en stad jag absolut vill hänga mer i.

Jag har egentligen ingen ursäkt för bilden ovanför. Tänkte det skulle vara fint med en vacker hoppbild på det stiliga torget, men det här är den bästa bilden det blev. Ehm. Jag kallar mästerverket "Parkbänkstant som det slutligen slagit totalt slint för så hon tror att hon fått vingar och blivit en bofink". Ganska långt till Malenamis gracefulla hoppbilder. Men man måste ju ha ouppfyllda mål i livet...  

(Hade hon förresten inte en sidoblogg med vackra, på riktigt vackra, hoppbilder för nåt år sen? Vet nån, vad hette den och finns den kvar??)

Hela Amsterdam var verkligen easy like sunday morning den här söndagsförmiddagen. Det var relativt mycket folk ute och på gång, men det var ändå stillsamt och behagligt att gå runt. Bara det att det inte regnade gjorde livet smått fantastiskt...

Och kanalerna, kanalbåtarna, broarna, cyklarna och de sneda husen hjälpte ju också till.

Vi råkade hitta en restaurang vi åt på när vi var hit för nio år sen - Coco's Outback, med sloganen Lousy food & Warm beer. Vilken skön slogan! Vad kan gå fel med en sån över dörren?

Jag kunde ju inte låta bli att tänka att Amsterdam skulle vara en perfekt plats för en perfekt hoppbild, så jag måste ju försöka igen. Det är ju fördelen med en söndagsstilla stad där man inte känner en själ: det är fullt tänkbart att stå och hoppa och hoppa och hoppa framför en kamera.

De sneda husen alltså! Tänk att de står!

Snackade lite med the locals om den annalkande vintern och svårigheten i att fånga rörelser på bild.

Plötsligt kom solen fram och lyste upp Reguliersgracht och vi blev alldeles till oss. Sol! Sol! Sol på vår novemberresa! (Så småningom började det dugga lätt, men det är solen jag minns från Amsterdam.)

Det var snart lunchdags på söndagen, och vi tänker oss gärna att det är mormor och morfar som cyklat över för söndagslunch på bilden här ovanför - på andra våningen öppnades fönstren och både barn och vuxna hängde ut genom fönstren och vinkade och ropade glatt. Så gemytligt! (Där kunde jag också tänka mig att bo ett tag.)

Nu kommer jag på mig själv med att vara blint övertygad om att hela Amsterdam är just så gemytligt som på bilden. Låt mig tro det!

Mera sneda hus som inte ser ut att vara på riktigt... väldigt lustigt!

Vi hamnade på turiststråket Bloemenmarkt där det blomstrade även om man kunde tycka att november inte är riktigt högsäsong.

När vi gick förbi en ostaffär stod en äppelkindad, blond flicka i holländsk folkdräkt och lockade in oss för att smaka ost. Det var en upplevelse, maken till försäljare har jag aldrig sett! Vi smakade villigt och glatt säkert halva hennes sortiment, och när vi gjorde en ansats till att försöka säga vilken sorts ost och senap vi ville köpa såg hon alldeles bestört ut över att vi inte ville smaka mera och radade fram goat cheese, pesto cheese, pepper cheese, oh do you like herb cheese? Ostarna var väldigt goda och det började som sagt bli lunchdags, så vi var inte svårövertalade heller... väldigt underhållande dessutom!

Men helt proppmätta blev vi inte, så i nästa kvarter gick vi in på ett café (mer shabby än chic, men trevligt) och beställde pannekoeken - banan till mig och bacon till Mattus. Medan vi satt där och mumsade medan vi spanade på folk genom fönstret och lyssnade på folk bakom oss tänkte jag än en gång att Amsterdam verkligen är en plats där jag gärna skulle ha velat ha mer än 2½ timme. Och vår korta tid närmade sig sitt slut, så efter ett kort stopp på en mataffär vandrade vi tillbaka mot centralstationen. Vi gick på en shoppinggata där jag mer än gärna skulle ha vikit in på ganska många ställen och gjorde (ännu) en mental anteckning om vad vi ska komma ihåg att göra nästa gång.

Och så centralstationen, och ett tåg som vi missade eftersom vi irrat upp på fel perrong utan en aning om vart vi egentligen skulle, och följande tåg som gav oss 15 minuter att navigera oss fram till rätt perrong. Och det var det. En kort tågresa, en lite längre flygresa och en ganska trött bilresa och vi var hemma igen.

Jag vet om att jag blir en väldigt tråkig bloggare när jag bloggar bakåt om en resa, men nu kan jag småningom börja tänka på vanliga inlägg igen. Just det, årskrönika! Haha, hur mycket retrospektivt bloggande orkar nån läsa? Jag orkar åtminstone en hel del... Och, det är ju så roligt att blogga om resor. Det stora minuset är nu bara att jag blir så galet ressugen igen.

Hur ska jag bota det nu då..?