Omväxling

En sak jag gillar med mitt jobb är att det bjuder på omväxling. Det kan ha sina nackdelar, men det är sällan eller aldrig tråkigt (som i "titta på klockan och känna minuterna sega sig fram som blyklumpar). Däremot har jag insett att jag blivit ganska bekväm av mig det här läsåret, när jag haft lyxen att få hålla mig till mina egna ämnen och för det mesta mina elever... det är behagligt att hålla sig på områden jag behärskar - åtminstone mer eller mindre!

Idag fick jag tänja lite på min comfort zone när syster Hanna snodde mina elever till simhallen och lämnade en ishall och en grupp åttor åt mig istället. Min ena slutsats: Kul att se ishallen, har inte varit in dit fast jag jobbat på backen hela året. Isen såg lockande ut, faktiskt. Min andra slutsats: Antingen är jumppalärare ett rörigt jobb eller så skulle jag bli en rörig jumppalärare (inte samma sak).

Jaja. Märks det att jag bloggar bara för att komma igång igen? Och nu när det är gjort väntar - naturligtvis, Downton Abbey! Igår såg vi det hittills sorgligaste avsnittet i hela serien, så jag vet iofs inte riktigt om vi vågar utsätta oss för fortsättningen... kanske det går om vi utrustar oss med lakritsglass. Jo, det måste vi nog. Oundvikligen.

Avbrott i januarivardagen!

Hjälp, jag har tydligen helt kommit av mig med bloggen. Trist. Vardagarna just nu går rätt mycket åt till att orka och hinna med allt som ska göras från dag till dag, krama barnen och sen trilla ner i soffan för en lycksalig timme med Downton Abbey före ännu en alltför kort natt.

Men jag har lovat min värdinna i Helsingfors att jag ska klämma ihop ett inlägg om Helsingforstrippen, so here we go! Kanske får det min blogglust att vakna igen! Långt har jag på känn att det blir i alla fall, när jag nu äntligen har fingrarna på tangentbordet igen.

För en vecka sen satt jag nämligen i en buss på väg söderut tillsammans med en stor del av mina kolleger. Vi skulle gå på Educamässan på fredagen, och sedan hade jag bestämt mig för att inte åka med bussen tillbaka hem på fredagskvällen, utan ta tåget på lördagseftermiddagen istället. Bra val!

Det var riktigt roligt att hänga med kolleger lite mer än de vanliga kafferasterna, när jag ändå sällan hinner sitta så länge som jag vill. På bussen på väg ner satte jag mig bredvid min coola syrra som sådär coolt hade satt sig mitt i baksätet med andra coola jumppalärare. Haha. Visserligen satt jag och läste Hunger Games när de övriga baksätesinvånarna spelade pidro, men det var riktigt kul att åka buss tillsammans med folk jag känner. Inte stadsbuss med främlingar alltså. Tänk, så många timmar en Överpurmobo sitter i buss med trötta/fnittriga/pratglada/hungriga kompisar på de sex år det tar att ta sig från sjuan till studenten... Nej förresten, tänk inte. Räkna inte ut det, tack. Men så här på avstånd kunde det vara rätt så roligt ibland.

När vi kom fram till hotellet trodde jag helt uppriktigt att vi skulle tippa i säng ganska omedelbart, men för att nu inte vara helt asociala gick jag och min roomie Hanna ner ändå. Slutade med en stund på en bar i närheten och sen lika länge i soffan i (den mycket anspråkslösa) hotellobbyn efter det... Sova går ju att göra hemma!

Educamässan var klart över förväntan - vilket var ganska enkelt, eftersom jag ine riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Även om det inte direkt var några föredrag/tal som jag riktigt fastnade för så fanns det mycket att titta på - både nytta och nöje! Och jag får väl erkänna att jag skickade hem en ganska diger last med reflexer och tygpåsar med Hanna i bussen...

När bussen rullade norrut igen tog jag istället pendeltåget in till centrum för att träffa Erika. Vi hade för ett bra tag sedan bestämt att vi skulle träffas på en kaffe (läs: te) när jag var i stan, men efter många om och men klämde jag ur mig frågan om jag kanske snälla eventuellt skulle kunna få sova på soffan hemma hos henne. Och det fick jag såklart. Jag förundras lite över vilken tröskel jag hade för att fråga - jag tycker ju att det är jättemysigt att både sova över hos folk och att själv få nattgäster. Antar att jag kommit upp i den åldern då man förväntas bo på hotell och inte tränga sig på... eller nåt. (Fast det tycker jag ju själv också är en ganska korkad tanke.) Eller så är det för att det är så länge sen jag själv haft nattgäster - de var lite mer frekventa när vi bodde i Åbo, Stockholm och Vasa, men här i Sandsund är det sällan nån som känner behov av att sova över... av nån märklig anledning. (Så välkommen, du som känner att en utflykt till vårt sjuttitalsområde vore spännande!)

Vi tog en pizza på Iguana, och sen - wow! Kinesisk gästföreställning på Svenska Teatern. Det var Mulan, en föreställning utan tal, men istället med percussion, dans, akrobatik och pantomim. Det var annorlunda, rytmiskt och ibland nästan hypnotiserande. (Lite smakprov här och en recension här.) Det kändes verkligen som att jag var i Kina under den tid föreställningen höll på.

Eftersom tåget på lördagen gick 15.30 hade jag föreställt mig att jag skulle ha evighetslång (haha) tid på mig att strosa runt på stan före det, men på nåt sätt... bar det nu inte en evighet direkt. Vi hann med en lång helgfrukost (bananpancakes!), en tänkt snabbvisit på Akademen som blev - hrm - inte mindre än ett par timmar på grund av seriös bokrea och till sist uppdrag "hitta bibliotek för att printa min tågbiljett". Det var den dagen. Så istället för att sitta länge och äta mysig lunch i sällskap av en bok fick jag effektivt smälla i mig en hamburgare en stund innan tåget gick. Nåväl. Jag tycker att det var en lördag well-spent! Och när jag väl satte mig på tåget var det med stor njutning jag plockade fram den där boken och sparkade av mig skorna...

Och när jag ser på inlägget nu tycker jag att det är lite komiskt att alla de tre bilder jag tyckte var bloggdugliga är bokrelaterade... Det karaktäriserar åtminstone lördagen ganska bra, och före det har jag inga (!) skarpa bilder utan kollegor som inte tillfrågats om bloggmedverkan...

(Och jag vet, jag vet. Massivt texthav, några enstaka bilder. Inget bloggpris till det här inlägget. Men nu är jag igång i alla fall!)

Igår

Snön är här igen. Kylan är också här, den bitande, svidande, men det kan jag ta bara det får vara vackert.

The Desolation of Smaug

Man kunde ju tycka att det skulle vara enkelt att komma sig iväg och se en film på bio om den går dagligen i fem veckor. Jättelätt. Lätt som en plätt. Eller så är det tydligen jättesvårt, åtminstone för oss.

Men idag gick Mattus och jag äntligen på den nya hobbitfilmen, The Desolation of Smaug (stilig filmtitel förresten, jag tycker om hur den känns i munnen!) - och vi hade MASSOR av marginal. För den fortsätter faktiskt att visas... ända tills imorgon.

Men bättre sent än aldrig, glad att vi kom oss iväg! I början av filmen kände jag mest 1) att jag hade glömt bort nästan all handling från första filmen och Sagan om ringen-trilogin, 2) att en del av stridsscenerna var överdrivna och 3) att orcher är ganska tråkiga. Men så småningom tog det sig, och de tappra dvärgarna och deras inbrottstjuv Bilbo fick äntligen annat än orcher att tampas med. Variation förnöjer - och att utmana en drake som vaktar dvärgguld är perfekt verklighetsflykt en vanlig onsdagskväll i januari!

Jag vet förresten inte vad jag ska tycka om att det är en legofilm på gång. Visst är jag helt för att uppmuntra barnens legopassion, men jag har en känsla av att filmen kan ha ganska låg charmfaktor och ganska hög gå på-faktor. Eller är det bara jag som är tråkig?

Update: Ed Sheeran hade gjort en perfekt, klassisk eftertextslåt. Kolla och njut!

Årslistan 2013

Haha,  jag känner mig alldeles desorienterad nu när Romresan är färdigbloggad. Vad händer nu? Vad skriver jag om nu? Något... aktuellt? 

Typ... att jag har jobbat idag? (Trevligt, men tråkigt att skriva om.) Att... lekjumppa börjar imorgon? (Trevligt, men tråkigt att skriva om.) Att... Edvin var på sitt första kompiskalas hos sin dagmammakompis Alvari igår? (Det var faktiskt stort! Han har en kompis som han inte lärt känna genom oss, en finskspråkig dessutom! Yes!) Och att... Mattus och jag var på Fighting star förra helgen? Ja, det kunde jag faktiskt ha bloggat om, men det är faktiskt också över en vecka sen.

Nä. Det hjälps inte. Jag får fortsätta att retrospektivblogga. Jag hittade en årslista som jag fyllde i till hälften i december och sedan glömde bort, så den får rädda kvällen.

Ja, och sen får jag ju skriva årskrönika också! Och sen kanske jag kan bli up to date igen...
-------------------

'tis the season... to write blog lists, fallallalala, lala - la - laa!

Jag har gjort det förut och jag gör det igen. Listar året! Här är årslistorna från de två senaste åren:
2012
2011

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut? 
Jag köpte hus, jag såg Medelhavet och jag jobbade som historialärare. Bland annat.

Genomdrev du någon stor förändring? 
Det känns mer som att förändringarna hände mig, inte så mycket att jag genomdrev dem. Men de största och mest vardagsnära är kanske husköpet och flytten, och så att jag fick jobb för ett helt läsår, vilket är fenomenalt.

Blev någon/några av dina vänner blivit föräldrar i år?  
I februari dök det upp inte bara en, utan två babytjejer i bekantskapskretsen.

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?   
Om jag minns ett specifikt datum så är det kanske 1.9, då vi flyttade in i huset.

Dog någon som stod dig nära?  
Nej - jag är tacksam! 

Vilka länder besökte du?  
Det var ett bra reseår! Jag har en känsla av att jag faktiskt gjorde det jag drömde om i resväg i år, istället för att bara sitta och drömma om att vinna en resa på Rantapallo, vilket hittills inte gett så mycket mer utdelning än en mängd skräppost. Jag besökte Spanien (april), England (maj), Sverige (juli/augusti) och Italien (november). Och så en blixtvisit i Norge, en ganska regnig utflykt från Vuoggatjålme till Fauske. Just det, en blixtvisit i Nederländerna också, på väg hem från Rom.

Bästa köpet?   
Framtiden får väl utvisa, men jag hoppas att huset, mitt dyraste köp, var klokt. I väntan på att det ska klarna får jag väl säga mitt nya täcke. Det är lycka för 24,90 från Ikea. Ah, som att sova under en gräddtårta. Eller som att vara en igelkott under en stor och fluffig lövhög. Bara jag tänker på det vill jag gå och lägga mig.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Jobbet jag började på i augusti! Och att få resa och se nya platser, både tillsammans med min familj och på egen hand.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?  
Mitt standardsvar brukar väl vara nåt i stil med "mer långsiktigt jobb". Det har jag fått nu, men eftersom det ändå bara är ett halvår kvar av det kan jag ju alltid fortsätta med att önska mig "ett ännu mer långsiktigt jobb". Eller så kan jag vara riktigt djärv och dra till med "fast anställning". Haha.

Vad önskar du att du gjort mer? 
Börjat sova tidigare på kvällarna. (Jag är så korkad ibland! Kvällstimmarna känns som dyrbar frihet att göra vad jag har lust med, och jag kommer aldrig ihåg att det ju är sömn jag behöver.)

Vad önskar du att du gjort mindre?
Det är ju tragiskt, men än en gång måste jag svara "slösurfat".

Favoritprogram på TV?
Har en känsla av att det inte kommit till så värst mycket nytt i tv-väg i år för oss. Mer nya säsonger av gamla godingar. Vi har plöjt ganska många avsnitt Mad Men. 

Bästa boken du läste i år?  
The Newlyweds av Nell Freudenberg och Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri

Vad var din största framgång på jobbet 2013? 

På vårterminen: att lyckas undervisa historia på gymnasienivå och bedöma studentprov i modersmål utan dundertabbar. (Tumregel: vanliga tabbar är lärorika, det är dundertabbarna man kan försöka undvika.) På höstterminen: ha elever som är mer mina "egna" än någonsin förr, och därmed ett större ansvar.

Din största framgång på det privata planet?
Är det oroväckande att jag hade så lätt att hitta ett svar på föregående fråga och så väldigt svårt att hitta ett svar på den här frågan..? Jag tror jag lämnar det med att säga att en viktig pusselbit föll på plats.

Största misstaget?
Jag är nöjd med att jag inte kommer på särskilt mycket jag skulle ändra på. Ja oj, vad glad det gör mig nu när jag tänker på det!

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?  
Gladare

Vad spenderade du mest pengar på?  
Utan konkurrens - ett sjuttiotalshus i vitt tegel, med vissa renoveringsbehov och stora krusbärsbuskar.
 

Något du önskade dig och fick? 
Långsiktigt jobb - tack! 

Något du önskade dig och inte fick? 
Fast jobb - skickar önskningen vidare över årsskiftet!

Vad gjorde du på din födelsedag 2013? 
Hade en vanlig jobbdag, gick på utvecklingssamtal på förskolan och bjöd hem min familj på småskaligt men mysigt födelsedagsfirande.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer skog och mer natur runt vårt hus.

Vad fick dig att må bra?
Att plocka blåbär. Att navigera fram i London på egen hand. Att försjunka i böcker.

Vem saknade du? 
Jag måste än en gång säga: mina vänner som är utspridda i olika hörn av Österbotten, Finland, Sverige, England... Fint att ha vänner på olika platser, men åh-så-trist att träffas mycket mer sällan än man vill.

De bästa nya människorna du träffade?  
Jag måste ha träffat och fått namn på hundratals nya människor under året, mest kolleger och elever, och de allra flesta är bra typer som jag är glad att finns.

Mest stolt över?
Jag upprepar mig, men att ha undervisat historia på gymnasiet. Det var en riktigt tuff utmaning, men jag rodde hem det! Annars är jag ju alltid, alltid stolt över mina barn. Glad och tacksam och stolt.

Högsta önskan just nu?
Frid på jorden och till människor en god vilja. Det, och att mina barn ska växa upp till kloka, snälla och glada människor. (Som aldrig glömmer att hälsa på sin gamla mamma.)

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Eftersom 2013 var ett riktigt bra år på många sätt behövs kanske inga radikala förändringar. Men åh, så jag önskar att jag kunde säga att jag tänker leva mer i tålamod och kärlek och det skulle vara sant. (Och så tänkte jag skära ner på godis.) 

Pannekoeken in Amsterdam (24.11)

Väckarklockan ringde tidigt på söndagsmorgonen 24.11. Den ringde så tidigt att "morgon" kändes som ett skämt. Med avdomnade hjärnor och kroppar som inte gjorde minsta lilla rörelse i onödan ställde vi oss i ordning, beställde en taxi vid receptionen och gick ut för att vänta. Och svisch, där fick vi vår taxichaufför. Som eventuellt drömmer om en karriär som innehåller snabbare bilar än stadstaxi... Eeek, vilken fart han höll på motorvägen! Jag blundade, trippelkollade bilbältet och bad en stilla bön att våra barn inte skulle behöva växa upp föräldralösa... Om jag var glad när vi var framme? Oh ja. Och adrenalinet hade i alla fall väckt mig.

Vårt nästa delmål på väg hem var Amsterdam, som blev en riktig bonus eftersom det var så många timmars väntetid att vi utan vidare hann in till stan på en snabbvisit. Vi har varit i Amsterdam förut och blivit kära i staden - tror det var 2004, en sommar då vi annars jobbade i Stockholm... Då skulle Mattus och Anders på U2-konsert och jag hakade på för nöjes skull fast jag inte hade nån konsertbiljett utan fick roa mig själv den dagen (inga problem). Sedan dess har Mattus hunnit till Amsterdam en gång till, på en arbetsresa ganska exakt ett år före det här. Mitt intryck av Amsterdam från förra gången var superpositivt, men jag antog att det hade mycket med den härliga sommarstämningen att göra. Men! Amsterdam är charmigt som bara va till och med i november! Det är en stad jag absolut vill hänga mer i.

Jag har egentligen ingen ursäkt för bilden ovanför. Tänkte det skulle vara fint med en vacker hoppbild på det stiliga torget, men det här är den bästa bilden det blev. Ehm. Jag kallar mästerverket "Parkbänkstant som det slutligen slagit totalt slint för så hon tror att hon fått vingar och blivit en bofink". Ganska långt till Malenamis gracefulla hoppbilder. Men man måste ju ha ouppfyllda mål i livet...  

(Hade hon förresten inte en sidoblogg med vackra, på riktigt vackra, hoppbilder för nåt år sen? Vet nån, vad hette den och finns den kvar??)

Hela Amsterdam var verkligen easy like sunday morning den här söndagsförmiddagen. Det var relativt mycket folk ute och på gång, men det var ändå stillsamt och behagligt att gå runt. Bara det att det inte regnade gjorde livet smått fantastiskt...

Och kanalerna, kanalbåtarna, broarna, cyklarna och de sneda husen hjälpte ju också till.

Vi råkade hitta en restaurang vi åt på när vi var hit för nio år sen - Coco's Outback, med sloganen Lousy food & Warm beer. Vilken skön slogan! Vad kan gå fel med en sån över dörren?

Jag kunde ju inte låta bli att tänka att Amsterdam skulle vara en perfekt plats för en perfekt hoppbild, så jag måste ju försöka igen. Det är ju fördelen med en söndagsstilla stad där man inte känner en själ: det är fullt tänkbart att stå och hoppa och hoppa och hoppa framför en kamera.

De sneda husen alltså! Tänk att de står!

Snackade lite med the locals om den annalkande vintern och svårigheten i att fånga rörelser på bild.

Plötsligt kom solen fram och lyste upp Reguliersgracht och vi blev alldeles till oss. Sol! Sol! Sol på vår novemberresa! (Så småningom började det dugga lätt, men det är solen jag minns från Amsterdam.)

Det var snart lunchdags på söndagen, och vi tänker oss gärna att det är mormor och morfar som cyklat över för söndagslunch på bilden här ovanför - på andra våningen öppnades fönstren och både barn och vuxna hängde ut genom fönstren och vinkade och ropade glatt. Så gemytligt! (Där kunde jag också tänka mig att bo ett tag.)

Nu kommer jag på mig själv med att vara blint övertygad om att hela Amsterdam är just så gemytligt som på bilden. Låt mig tro det!

Mera sneda hus som inte ser ut att vara på riktigt... väldigt lustigt!

Vi hamnade på turiststråket Bloemenmarkt där det blomstrade även om man kunde tycka att november inte är riktigt högsäsong.

När vi gick förbi en ostaffär stod en äppelkindad, blond flicka i holländsk folkdräkt och lockade in oss för att smaka ost. Det var en upplevelse, maken till försäljare har jag aldrig sett! Vi smakade villigt och glatt säkert halva hennes sortiment, och när vi gjorde en ansats till att försöka säga vilken sorts ost och senap vi ville köpa såg hon alldeles bestört ut över att vi inte ville smaka mera och radade fram goat cheese, pesto cheese, pepper cheese, oh do you like herb cheese? Ostarna var väldigt goda och det började som sagt bli lunchdags, så vi var inte svårövertalade heller... väldigt underhållande dessutom!

Men helt proppmätta blev vi inte, så i nästa kvarter gick vi in på ett café (mer shabby än chic, men trevligt) och beställde pannekoeken - banan till mig och bacon till Mattus. Medan vi satt där och mumsade medan vi spanade på folk genom fönstret och lyssnade på folk bakom oss tänkte jag än en gång att Amsterdam verkligen är en plats där jag gärna skulle ha velat ha mer än 2½ timme. Och vår korta tid närmade sig sitt slut, så efter ett kort stopp på en mataffär vandrade vi tillbaka mot centralstationen. Vi gick på en shoppinggata där jag mer än gärna skulle ha vikit in på ganska många ställen och gjorde (ännu) en mental anteckning om vad vi ska komma ihåg att göra nästa gång.

Och så centralstationen, och ett tåg som vi missade eftersom vi irrat upp på fel perrong utan en aning om vart vi egentligen skulle, och följande tåg som gav oss 15 minuter att navigera oss fram till rätt perrong. Och det var det. En kort tågresa, en lite längre flygresa och en ganska trött bilresa och vi var hemma igen.

Jag vet om att jag blir en väldigt tråkig bloggare när jag bloggar bakåt om en resa, men nu kan jag småningom börja tänka på vanliga inlägg igen. Just det, årskrönika! Haha, hur mycket retrospektivt bloggande orkar nån läsa? Jag orkar åtminstone en hel del... Och, det är ju så roligt att blogga om resor. Det stora minuset är nu bara att jag blir så galet ressugen igen.

Hur ska jag bota det nu då..?

Arrivederci Roma! (23.11)

Vi hade en kväll kvar i Rom, och tanken hade varit att vi skulle äta nåt gott och gå runt och se oss omkring. Fontana di Trevi hade jag tänkt att jag ville se. Det lät som en bra tanke i teorin, men när vi gick ut från Vatikanmuseerna och vattnet dundrade ner på oss kändes det inte som en idealisk plan. Inte riktigt. Men eftersom vi inte hade någon bättre, så höll vi oss till planen. Vart vi skulle ta oss var vi inte så säkra på, men eftersom vi tydligen skulle kunna ta oss relativt lätt till Spanska trappan med tunnelbana och jag hade hört att det finns ganska gott om bra matställen där i närheten fick det bli så. Spanska trappan såg vi alltså. Den var... ganska blöt. Och ganska mörk. Och de där knallrosa blommorna jag sett på bild? Inte i november direkt.

Men när vi nu ändå var där gick vi pliktskyldigast upp till kyrkan Trinità dei Monte högst upp. Utsikten var också ganska blöt och mörk, men rosförsäljarna förtvivlade inte, utan försökte ändå pracka på oss roseländena. Argh, så påflugen en var, stod och envisades över axeln på oss fast vi tackat nej och försökt ignorera honom. Tills jag uppbådade all min högstadielärarpondus, vände mig om, såg honom bistert i ögonen och sa no grazie med is i rösten och stål i blicken. Ha! Han backade! Power.

Skyndande gestalt under gult paraply - jo, jag.

Nå, vi gick upp och vi gick ner. Imponerade var vi väl inte direkt, utan vi gick vidare i gränderna för att undersöka var det fanns mat.Vi kom till en större gata där vi tacksamt gick in i en lördagskvällsöppen butik (Gap, eller nåt liknande) för att andas ut lite från regnet, och hittade sedan en kyrka, Basilica dei Sant Ambrogio e Carlo (omöjligt namn att minnas!!). Den var öppen, och vi gick in. Och även om vi hade sett Peterskyrkan tidigare samma dag, och dessutom fortsatt med både Rafaelrum och Sixtinska kapellet, tog den andan ur mig. Ännu en storslagen kyrka! Och det knäppa är att den varken var utmärkt på vår karta eller nämnes i vår (visserligen ganska tunna) guidebok. Det var alltså en oansenlig medelmåtta till kyrka som nu inte var värd att göra så stor sak av, tydligen. Igen, only in Rome. I en annan stad skulle det här vara en kyrka som folk flockas runt.

Inga bilder däremot, eftersom det var mässa på gång - eller kanske snarare en slags enklare bönestund. Vi satte oss ner en stund och förstod inget, men här kände jag stillheten. Det här var ett gudstjänstrum.

Obs: inte snö, men regn + blixt...

Hög tid för kvällsmat, och vi letade oss tillbaka till ett hotell med restaurang som vi nyss hade gått förbi. Fullträff! Restaurangen var liten och trång, men jättemysig på ett ganska avskalat och trendigt sätt. Åt god pizza. Njöt av stämningen. Hade det gott.

...tog ingen efterrätt, för vi måste ju få ner lite mer gelato! Inte svårt att hitta kvällsöppen gelateria i de där kvarteren, inte ens en regnig novemberkväll... 

Och så var det ju Fontana di Trevi som jag ville se. Den var fin. Den var också ganska regnig och blöt. Men så komiskt att se alla turister (med paraplyer) som trängdes där till och med i det här hundvädret! (Precis som vi, alltså.) Ingen som kände sig frestad att bada, dock...

Pizza, gelato och Fontana di Trevi. Vi var fullständigt nöjda. Vi visste nu inte exakt hur vi skulle ta oss hem, men med lite kringelikrokar och under ledning av Mattus cykeldator hittade vi nu ändå vår buss och tjuvåkte lite oplanerat hem utan att betala, vilket ju gav lite extra spänning i tillvaron.

(Men vi trodde faktiskt att det gick att betala i en automat på bussen, för det gick faktiskt på en buss tidigare på dagen. Så hur ska man veta om det går eller ej? Om det går att klampa på utan att skaffa på förhand eller ej? Kanske nåt man måste vara romare för att begripa.)

Hemåt igen. Packa ihop. Kolla upp bästa sättet att ta sig till flyget innan det ens blir morgon. Tack för den här gången, Rom! Det blir säkert fler besök, det här kändes mest som en aptitretare. Den gången hoppas vi på torrare fötter och fler färger än grått på himlen. Men vi hade det bra, alldeles utmärkt var det!

Stay tuned, nästa dag/inlägg gör vi Amsterdam!

Musei Vaticani (23.11)

Vatikanmuseerna ville och ville jag inte gå till. Allt det fantastiska som finns där lockade förstås, men samtidigt avskräcktes jag lite av att höra om den enorma mängd föremål det finns att se (och den mängd kilometrar det finns att gå). Jag visste helt enkelt inte om det var något jag ville ta mig an på en snabbvisit. Vi hade lämnat det till slutet av resan, så att vi skulle hinna känna efter vad vi ville avsluta med - mer konstskatter eller mer flanera på stan och ta in Rom. Men när det blev eftermiddag den där sista dagen i Rom öste regnet ner och vi hade inte minsta lilla lust med aktiviteter som krävde mer än ett absolut minimum av utomhusvistelse. Så: Vatikanmuseerna it is! Många långa korridorer och fullspäckade salar med konstskatter och tak lät som en utmärkt idé. (Och till skillnad från gårdagens inte utmärkta idé så var den här idén god på riktigt.)

Jag har en synnerligen stark känsla av att vi missade en hel del, inte minst för att vi kom fram till Sixtinska kapellet (som finns mot slutet) så snabbt. Ja inte blixtsnabbt direkt, men efter att ha hört om hur det skulle krävas en livstid för att se allt så förväntade vi oss inte att plötsligt vara där. Kanske rationaliserade vi onödigt mycket istället... men mängden och tiden blev ändå lagom för ett första besök!

Klart jag hittar utsikt!

Den här reliefen minns jag inget annat om än att det var en strid. Och att jag tyckte den var lite obehaglig.

En verklig människa och mängder av glänsande renässansmänniskor.

Komisk, bara. Knubbig romersk knatte som sitter på en fågel och hugger in på en klase vindruvor - ganska glupskt dessutom. Vad är storyn?

Kartgalleriet - fascinerande kartor i en milslång, otroligt överdådig korridor - det här är bara den sista stumpen.

Överdådet var överväldigande ibland.

Den här takmålningen (Rafael: Kristendomens seger över hedendomen, ungefär) gjorde intryck på mig eftersom den stack ut från mängden genom att vara så avskalad - till skillnad från nästan all annan renässanskonst saknade den t.ex. helt människor. Bar ett kors. Och en krossad gudastaty. Den kändes väldigt modern, och väldigt effektfull mitt bland alla keruber.

Arvid tyckte att jag ser arg ut här, men det var jag inte. Jag var istället jätteglad för att få se Rafaels väggmålning "Skolan i Aten" i verkligheten!

Vi kom alltså fram till Sixtinska kapellet, Vatikanmuseernas absoluta toppattraktion, där Michelangelos berömda tak- och väggmålningar finns - bland annat den där Guds och Adams fingrar möts. Men när vi kom fram snabbare än vi hade trott blev vi faktiskt så snopna att vi vände och gick tillbaka... haha. Nä, orsaken var att jag tyckte väldigt mycket om Rafaelrummen, fyra rum med tak- och väggmålningar av Rafael (de två bilderna ovanför är därifrån) och gärna skulle ha stannat mycket längre i dem. Men Mattus fötter blev griniga (inte han, så mycket) och när han ville vidare gick jag med på det eftersom jag tänkte att det var evighetsmycket museum kvar att se - men när vi insåg att det inte var evighetsmycket kvar, utan bara rimligt mycket, så gick vi tillbaka för att suga i oss lite mer Rafael. Så behövde inte jag bli grinig.

Fötterna led annars vid det här laget, för mig också. Ajajaj. Alldeles för lite bänkar i de där museerna. Alldeles för lite.

När jag var nöjd och ingen var grinig gick vi tillbaka mot Sixtinska kapellet. Där var fotografering förbjuden - det poängterades att det ju är ett kapell och ett andaktsrum, men även om jag, precis som i Peterskyrkan blev lite andäktig inför det vackra hade jag nog svårt att se det här också som ett gudstjänstrum, åtminstone i den här versionen: bräddfylld av turister som stirrade i taket (och smygfotade, inte jag dock!) och vakter som bistert hyschade åt folk som pratade för högt, alltså de flesta.

Vackert! Det var det. Men eftersom förväntningarna var så väldigt höga hänfördes jag inte, inte som i Rafaelrummen som jag knappt hade vetat om att fanns. Sixtinska kapellet kan också beundras hemma framför datorn, här finns en jättefin 3D-vy med betydligt mer stillhet... (Man kommer in genom dörren framme till höger och går vidare bakom gallret, ut genom en dörr till vänster - och för att få rätt bild i huvudet, fyll ut de flesta tomma ytor med turister med vassa armbågar och rada därtill upp en handfull stränga vakter som övervakar ordningar!)

Att kika ut genom ett fönster och få se den här vyn kändes välgörande efter kilometertals med konst! Grönt! Himmel! Frisk luft! Och förstås, kupolen som vi just gått omkring i och på.

I den här presentshoppen kunde jag tänka mig att jobba. Vilken arbetsmiljö!

Vi hade fått höra att allt som kom efter Sixtinska kapellet på rundan var ett ganska tråkigt antiklimax, och min Rom-mentor Jane hade till och med utmanat mig/oss att smita ut genom en dörr i Sixtinska kapellet som leder rakt ut och sparar en massa tid, men bara är tillåtet att använda för guidade grupper. Jag hade sagt "kanske det, kanske", men eftersom 1) dörren var tillbommade och mörklagd och inte verkade öppen för någon alls och 2) vi inte ville ut i hällregnet så får den utmaningen vara tills någon annan gång. Tur det! För efter Sixtinska kapellet kom en rad gallerier som till vår förvåning var riktigt vackra! Visserligen hade våra fötter dött museidöden för en bra stund sen, och jag minns inte riktigt vad som fanns i de där rummen, men bara att omges av så vackra väggar och tak är inte så dumt.

En oerhört stilig trappa som avslutning.

När vi hade gått runt gick vi in till en utställning om - jag minns faktiskt inte, men jag tror det var en etnologisk utställning om urfolk och andetro på... Java?? Vi började lite tvekande gå runt och se vad som fanns men insåg ganska snart att hoppet var alltför långt. Vi hade vandrat i antiken och renässansen, bland katolsk historia och europeiskt kulturarv, och våra stackars hjärnor orkade bara inte förflytta sig ända till Java - ungefär som dagen innan, när vi bara inte orkade förflytta oss från resterna från antikens Romarrike till katolicismens hjärta.

Istället hittade vi en bänk, där vi lät våra misshandlade fötter komma till liv medan vi skrev ett par vykort. Och hoppades, hoppades, hoppades att regnet nångång skulle sluta! Det gjorde det inte. Men när vi tyckte att vi hade nött på den där bänken tillräckligt länge beväpnade jag mig med mitt gula paraply och så begav vi oss ut igen. För en sista kväll i Rom.

Peterskyrkan på fågelnivå (23.11)

Efter att vi hade sett Peterskyrkan på marknivå fortsatte vi med att trappa upp i kupolen, där man får se på utsikten både in i kyrkan och utåt - rekommenderas varmt! Också en höjdpunkt (pun intended) på resan... 

Det går att ta en hiss halvvägs upp för nån euro extra, men eftersom man ändå måste gå en hel del tyckte vi det var lika bra att gå alltihopa. Man måste ju röra på de där benen fast det är semester. (Haha.) Skulle jag komma tillbaka när det är värmebölja i augusti skulle jag eventuellt tänka om...

Utsikten skulle eventuellt ha varit roligare en vacker dag än en regnmulen, men vi såg tillräckligt. Och det finns ju en mulen novembercharm med det här vädret också.

Väl uppe i kupolen kom vi ut på en smal balkong som går halva varvet runt kupolen. (Eller hela varvet om man ska vara petnoga, men halva varvet fick besökare gå.) Och det var mäktigt. Se på bilden ovanför. Ser du mannen i mitten? Så liten är en människa. Och precis så liten känner sig en liten människa. Den som någon gång tänkt att det skulle vara kul att testa på att vara en fluga i taket - tadaa! Här är känslan.

Det var lika roligt att titta uppåt (se takmålningarna på nära håll, de som bara varit ett guldigt, avlägset mönster nerifrån golvet) som nedåt (det svindlade verkligen - och så kul att se människor små som legofigurer som gick runt och beundrade det som vi just hade beundrat). 

Och så vidare uppåt igen. Jepp, nu skulle vi upp ovanpå kupolen! Och här blev det nästan komiskt uppenbart att vi gick på kupolen. Innerväggen till höger, ytterväggen till vänster. Lustiga huset förlorar! Kan tänka mig att det känns lite klaustrofobiskt för den som är lagd åt det hållet, speciellt om det är en dag med fler besökare i farten.

Värt besväret! Helt klart värt besväret. Till och med på en mulen dag. Jag vet att jag tjatar mycket om utsikt, men jag är lite svag för... utsikt. Den här utsikten var magnifik.

För att vara en stat med pytteliten yta är förvånansvärt stor del av ytan täckt av... trädgård. Det här är alltså så nära påvens residens en vanlig icke-vip-turist kommer påvens residens.

Äh, bilderna får tala för sig själva. Men att gå runt på Peterskyrkans tak tycker jag att alla som kan borde göra!

Nere igen, med en kamera som glödde lite ansträngt av flitig användning, tyckte vi att det var lunchdags, definitivt. Den enda restaurang vi sett till låg exakt på turiststråket mellan Peterskyrkan och Castel Sant'Angelo, skyltade med pizza-pasta-souvenirs och hade ett påfallande icke-italienskt klientel, så man kan väl lugnt säga att vi var lite skeptiska. Men! Även om maten var en aning överprissatt åt jag riktigt, riktigt smarrig tomatpasta, och Mattus klagade inte på sin pizza. ("Souvenirs" testade vi inte.) Äh, nu blir jag hungrig igen. Vad sugen man blir på pasta av att blogga om Italien!