Åbo, än en gång Åbo (28.6)

Åbo, ta inte det här på fel sätt - men när vi körde nerför Aningaisgatan förra fredagen tänkte jag för mig själv att jag kanske kom ihåg fel. Åbo, du kanske var en tråkigt och ful stad trots allt? Kanske känner jag så starkt för den där platsen bara för allt den symboliserar för mig; inte för att den i sig skulle vara så speciell. Så tänkte jag en stund medan jag begrundade de fula fasaderna, de billiga pizzeriorna och pubarna med svarta fönster. Sedan kom jag ihåg att Aningaisgatan inte är Åbos bästa. Ändå hängde känslan kvar när vi skulle ta en kort sväng ut på stan före kvällsmaten och hamnade på Anttilas leksaksavdelning. Barn som ville köpa Allt. En mamma som helst ville bort därifrån. Helst långt. Då kom jag inte ihåg tjusningen med Åbo.

Jag mindes den först lite senare; vi var mätta och pigga(re) och lastade ner cyklarna från biltaket. Vi hamnade på Åbo medeltidsmarknad (som bara råkade vara precis rätt helg) och det var soligt och - det är klart Åbo är vackert! Det var inte inbillning. Marknaden myllrade och vi tittade på skinn och lergökar och allehanda tingeltangel. Vi gick rakt på en charmigt knasig sång- och dansföreställning och fick smaka på brända mandlar.

Vi cyklade vidare så gott det gick för alla fredagsglada flanörer; vi åkte över med Föri bara för att det är roligt och vi tittade lite på färjorna som stod klara för avfärd i hamnen. Barnen lekte på mini-Föri och mini-Föris kollega tills det var långt över läggdags. Och livet kändes bra.