Lumpänglar

Jag trodde redan att det var kört med sommarteatern Lumpänglar - när jag ringde biljettbokningen var allt proppfullt, till och med reservlistorna. Men tack vare att jag beklagade mig på Facebook och tack vare att min kollega + barndomsväns mamma Marianne hade en extrabokning fick jag ändå gå igår kväll. Tack för det! Den spelas igen nästa år, så då får det kanske bli repris i sällskap av Matias...

Miljön vid Kyroboas är idyllisk, och den användes på ett så bra sätt att jag bara myser när jag tänker på det. Vridläktaren snurrade runt publiken så att de olika scenerna utspelades på olika platser - och ibland följde handlingen med när läktaren rörde på sig. En bättre scenografi kan man inte få inomhus för pengar - till exempel simmade en kvinna i sjön, och spritsmugglarna brakade genom buskarna. En eloge förresten till skådespelaren som ger sig ner i vattnet varje föreställning! Vi i publiken satt påpälsade i lager på lager (vinterjackor förekom, tyvärr inte på mig) och var inte alls avundsjuka på henne...

Pjäsen handlar om livet på Oravais klädesfabrik på 1920-talet, och publiken både skrattade och grät. Komiska (på riktigt roliga!) scener var det gott om, men när barn drunknade och brev om döda amerikamän kom fram var det långt till komik. Det var fint! Det var bara mot slutet jag tyckte att många trådar i berättelsen blev lite avhuggna - men det kan förstås bero på att jag ville se mera, mera, mera av hur det gick för människorna.

Men jo, ett klagomål har jag - mikrofoner hade inte skadat. De flesta hördes förvånansvärt bra, men eftersom det hade blåst upp till höststorm var det en del repliker, speciellt av barnen och några av kvinnorna, som var svåra att uppfatta när vinden friskade i. (Och det gjorde den - brrr. Men det regnade åtminstone inte!) Replikerna kändes också lite uppstyltade när skådespelarna måste ta i av all kraft för att höras... men det tänkte jag bara på i början, jag glömde bort det väldigt fort.

Grannt är det dessutom i Kimo.