Den andra forsen vi såg var Ruonekjåkkå - kanske mindre än Storforsen, men mycket vildare! Vi har sett vattenfallet många gånger på håll, för det rinner ut i Sädvajaure, som kommer strax före Vuoggatjålme. Vi har också pratat många gånger om att gå dit och se forsen på närmare håll, men det har fallit på att det innebär en ganska lång vandring i snårskog - på en led visserligen, men utan någon desto mer utsikt.
Men den här gången blev det av - jag tror det var pappa som envisades - så vi begav oss mot snårskogen allihopa, även om Mattus och pojkarna kom med bara en kort bit. Knotten och myggorna frodades i björksnåren, och även om man ofta gick utmed sjön var det faktiskt en ganska enahanda vandring. Men väl framme var det värt det! Vattenfallen var vilda och vackra, och när man gått i åtta knottiga, svettiga kilometrar för att komma fram till det är det mäktigt att stå och känna vattenskummet i ansiktet. Och sällan smakar Varma koppen och smörgåsar så gott som det gjorde då...
På hemvägen delade vi upp oss så att Johannes, Sandra och jag gick lite snabbare hem. Eller - mycket snabbare. Johannes ledde oss med långa älgkliv och Sandra och jag pinnade på bäst vi kunde. När vi var tillbaka i stugan och tittade på vad Johannes SportsTracker hade registrerat kunde vi bara skratta: vi hade bara gått snabbare och snabbare, och den allra sista kilometern (av dagens sexton) hade varit den i särklass snabbaste. Men det var riktigt kul med lite speedwalking i buskarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar