Magplask i verkligheten

Dagarna i Sverige gjorde vad de skulle - jag kom hem peppad inför vardagen och med ett lugn i maggropen som jag inte har haft på ett tag. Fjällen gör det med en; de tvingar en att leva i nuet och andas ordentligt. Det behövdes. Idag har jag ägnat dagen åt att beta av diverse måsten* som legat här hemma och bara väntat på mig. Jag har varit effektiv som bara den, men jag är inte på långt när halvvägs och nu håller jag på att tappa sugen. Motmedel: först tänka lite på hur bra jag har det, sedan baka lite kladdkaka åt födelsedagsbarnet jag är gift med.

För jag känner mig så väldigt lyckligt lottad efter den här resan. För det första har jag väldigt mycket fin familj som jag fått umgås med både i fjällen och i Norrfjärden och för det andra är en väldigt vacker bit av Norden min. Tja, inte bokstavligen min då, men när Silvervägen korsar Polcirkeln känner jag mig hemma. Fjällen står där de står, ibland med mera snö än vanligt (i år) och ibland med mera lämlar (ifjol), men de förändras inte mer än nödvändigt. Ibland tycker jag att det är tråkigt att vi, två svenskösterbottningar, inte lyckats pricka in en endaste lite villa/sommarstuga i familjen, men som mamma  brukade säga när vi var små - vi har Vuoggatjålme istället.

* Jag höll på att skriva monster. Tillfällighet?