HM

En kul grej tycker jag det är att när jag ska gå in och slösurfa lite i H&M:s nätbutik hinner jag bara skriva in hm i adressfältet - och så föreslår datorn att det är till Lady Dahmers blogg jag vill gå. Och så gör jag det, och så blir det en dos gapig feminism istället för H&M:s nya höstkläder. För det mesta är jag riktigt nöjd med bytet.

En sak som inte är trevlig, kul eller skojig överhuvudtaget är att om jag inte får en sak korrigerad har jag förlorat drygt 200 euro på att jobba halva augusti istället för att låta bli. Jag förstår de som struntar i hela hulabaloon och helt enkelt sätter sig under sin korkek och är arbetslösa i lugn och ro.

Hur går det då?

Jotackbra! Jag har en grovskiss som med lite tur kan fungera! Yes! Fast lite känner jag med studerandena - det blir myycket jobb och måånga uppgifter på en kort tid. Vi får hoppas de är taggade.

Nu ska jag äta Pirkkas gräddpasta med fryst majs och morötter (hela, bara skalade) och känna mig lite åbonostalgisk.

Goda föresatser

Så här sitter jag, ensam hemma med barnen i goda dagvårdarhänder. Här har jag det lugnt och skönt - och det enda som stör friden är att jag inte är ledig ensam hemma. Istället har jag en massiv engelskakurs som jag hoppas få någon rätsida på idag, samtidigt som jag knappt fått upp ögonen helt fast det är två timmar sedan jag steg upp. Men nu! Nu är det dags för goda föresatser. Nu ska här jobbas och nu ska här tänkas. Nu ska här planeras och struktureras så det står härliga till.

Och när jag behöver en paus ska jag minsann starta en tvättmaskin eller plocka lite duplo. Inte slösurfa. Inte slösurfa.  Inte slösurfa det minsta.

Update: Nu var det nära att jag stack iväg på ett plötsligt vikariat, men jag var fokuserad. Jag svarade att jag nog måste arbeta med engelskan idag. Så nu måste jag verkligen!

Ruonekjåkkå

Den andra forsen vi såg var Ruonekjåkkå - kanske mindre än Storforsen, men mycket vildare! Vi har sett vattenfallet många gånger på håll, för det rinner ut i Sädvajaure, som kommer strax före Vuoggatjålme. Vi har också pratat många gånger om att gå dit och se forsen på närmare håll, men det har fallit på att det innebär en ganska lång vandring i snårskog - på en led visserligen, men utan någon desto mer utsikt.

Men den här gången blev det av - jag tror det var pappa som envisades - så vi begav oss mot snårskogen allihopa, även om Mattus och pojkarna kom med bara en kort bit. Knotten och myggorna frodades i björksnåren, och även om man ofta gick utmed sjön var det faktiskt en ganska enahanda vandring. Men väl framme var det värt det! Vattenfallen var vilda och vackra, och när man gått i åtta knottiga, svettiga kilometrar för att komma fram till det är det mäktigt att stå och känna vattenskummet i ansiktet. Och sällan smakar Varma koppen och smörgåsar så gott som det gjorde då...

På hemvägen delade vi upp oss så att Johannes, Sandra och jag gick lite snabbare hem. Eller - mycket snabbare. Johannes ledde oss med långa älgkliv och Sandra och jag pinnade på bäst vi kunde. När vi var tillbaka i stugan och tittade på vad Johannes SportsTracker hade registrerat kunde vi bara skratta: vi hade bara gått snabbare och snabbare, och den allra sista kilometern (av dagens sexton) hade varit den i särklass snabbaste. Men det var riktigt kul med lite speedwalking i buskarna!

I regnet

...för när jag märkte att de var ute var de liksom redan genomblöta.

Forsar jag sett i sommar

Idag har jag känt mig som överkokt blomkål. Legat och läst i sängen. Slösurfat. Förstrött hängt upp kläder. Sovit en stund. Sett på världens finaste barn som byggt lego (bra) och hoppat som vildar i sängen (dåligt). Det låter ganska skönt, men faktum är att jag mest bara ser fram emot en mer energisk dag imorgon. Det är en baksmälla jag känner igen - det är risken man tar när man låter en hel dag vara lugn och oplanerad! Och samtidigt, beviset för att den långsamma dagen var alldeles nödvändig... Inte minst efter en usel natt när stora delar av familjen sov dåligt av olika orsaker. Gäsp.

Så eftersom den här dagen är en icke-dag som jag inte har något större behov av att minnas för alltid fick jag istället en plötslig ingivelse att äntligen skriva lite mer om vår fina fjällresa.

Jag brukar ju säga att vi sett allt intressant i trakten runt Vuoggatjålme förr, men det är en sanning med modifikation. I år prickade vi in inte mindre än två mäktiga forsar/vattenfall som jag aldrig sett (på nära håll) förut. Det första är Storforsen i närheten av Älvsbyn, perfekt för en avstickare på väg mellan Norrfjärden och Vuoggatjålme. (Vi övernattade tacksamt hos Y&A i Norrfjärden, för även om mina föräldrar har kört 900 km på en dag med fem barn i bilen ett antal gånger är livet skönare om man tar sträckan på två dagar...) Det är Europas största oreglerade fors, och egentligen är det ganska konstigt att vi aldrig kommit oss för att se den fast vi kört den vägen så många gånger. Men nu blev det av - och sällskap hade vi av J&K som hade övernattat i Luleå. Det var en mäktig fors, och alla spångar och staket gjorde att det inte kändes så livsfarligt att ha med sig två springiga barn som jag trodde på förhand. På sidan om forsen fanns också jättegrytor, "Döda fallet" (där forsen gick förut, innan den leddes en annan väg) och raviner. Jag skulle gärna ha suttit ensam där med matsäck och en bok i några timmar och bara tagit in miljön!

(Äh, nu blev jag långrandig igen, den andra forsen får ett eget inlägg...)

Läs!

Igår kom det sig att jag var ensam hemma i uppemot två timmar. Jag nämnde något hurtigt om att jag kanske skulle städa eller göra andra nyttigheter, och jag trodde uppriktigt på det själv. Men när jag åt mitt mellanmål skulle jag bara läsa lite under tiden... och så råkade det sig så att jag inte slutade förrän boken var slut. (Och efter det var det inte många minuter kvar tills familjen kom hem, så jo - vi vadar fortfarande i allehanda bråte.)

Boken är en av de bästa jag läst i sommar - eller i år? I vargars följe (The Tenderness of Wolves) av Stef Penney. Det är ett mordmysterium och en äventyrsroman, men den innehåller sällsynt få klichéer. Den utspelar sig bland nybyggare i Kanada på 1800-talet, och vildmarken, nybyggarsamhället och pälskompaniets utposter är inte bara kulisser, utan själva ryggraden i berättelsen. Den skulle inte vara något utan vintern, vargarna och indianerna. Mordgåtan är det som driver berättelsen framåt, men det är allt det som händer runtom (och långt före) som är det viktiga. Och det bästa av allt: personbeskrivningarna! Många av personerna känns sympatiska, men samtidigt väldigt mänskliga - och då menar jag komplicerade. I den här boken är det fullt möjligt att vara modig och intelligent, men samtidigt bitter och obildad: ädel och välvillig, men samtidigt inskränkt och naiv.  Och där har vi bara två av karaktärerna.

Och så ska jag väl inte förneka att jag också gillade det faktum att jag aldrig hade hört talas om den, utan köpte den på loppis för 50 cent - och överraskades. Hypade böcker är svårare att sugas med i på samma sätt. Överraskningsmomentet och de låga förväntningarna har jag ju förstört för er nu, men det må vara gjort...

(Som ni ser har vi inte prioriterat gräsklippning heller på sistone. Men det gör sig bra på bild.)

Blåbärsjoggen

Ikväll var jag på en löptur*som blev mysjogg som blev powerwalk som blev "stå och äta mogna, söta, stora blåbär i en solig skogsglänta". Om nu någon undrade varför jag tycker om augusti.

* Första på länge - överväger att damma av det där tioveckorsprogrammet som jag fullföljde 2-3 veckor av i våras...

Humlefestivalen 2012

Förra helgen var det dags för årets Humlefestival, och även om jag inte varit engagerad i planeringen i år kunde jag förstås inte hålla mig borta - och det är jag glad för! Jag hade en genomtrevlig kväll på alltid lika sköna Humle och hängde ogenerat med två av mina systrar och deras vänner. (Den som inga vänner har, den får... låna andras.) Ett par egna hittade jag, men annars var det en lucka i min ålder - annars fanns det gott om yngre och rätt många äldre i publiken.

Jag gillade den lilla scenen i skogen. Mysigt och dessutom smidiga byten när det finns två scener, bra idé!

 Jag gillade stämningen, som är lika varm som den var när jag själv var fjortis och Humlefestivalen var sommarens bitterljuva grande finale.

Och jag gillade, till min förvåning, Jerusalem. Jag hade inga förväntningar alls på dem, men de överraskade åtminstone mig. Fräschare än man kunde tro om ett band som varit med i 30 år - och så hade de ju en del klassiker att bjuda på... De levererade! (Som man kanske kunde säga om man satt med i Idol-juryn.)  Och så gillade jag en del av de andra banden, av vilka jag lyssnade aktivt på en del, passivt på andra och inte alls på vissa.

Annars kändes det väldigt konstigt att inte ha några uppgifter på festivalen efter att ha varit mer eller mindre involverad i flera år. Det var skönt, men samtidigt blir festivalen allra roligast med (lagom mycket) uppgifter. Till all lycka var syster Amanda caféansvarig, så det gick alltid att hacka lite gurka i köket när det blev tråkigt att mingla... Samtidigt som jag gick omkring och kände mig behagligt ledig såg jag allt slit som många lade ner och hade lagt ner på festivalen - och det gnagde i mig. Det är ju roligt att arbeta med festivalen och det finns saker jag är bra på och kan bidra med; kanske jag ändå borde ha..? Men i år skulle varken tiden eller orken ha funnits, och jag vet ju det. I år räckte jag inte till för mer än vad jag gjort. Och jag känner mig ganska klok för att jag insåg det redan i vintras - samtidigt som jag avskyr att inte räcka till för allt jag vill. Var sak har sin tid.

En lördag

Idag har följande hänt:

Barnen fick vara med fammo och faffa för att vi skulle få gå på tumis på Juthbackamarknaden.
Vi åkte till Juthbacka.
Vi köpte varsin grillkorv och ett par extraskor för 1 euro till Edvin.
Vi tittade på konstiga saker vi inte behöver.
Vi fick varmt och åkte hem för att åka till stranden istället.
Vi lagade fetasallad och åt i stor tystnad och harmoni på terassen.
Vi åt glass och njöt ännu lite till av att sitta ute. I tystnad.
Vi blev lata och åkte inte till stranden.
Vi städade lite (tyvärr riktigt lite) istället.
Jag handlade mjölk.
Jag hämtade barnen.
Vi åt lax.
Vi åt lördagsgodis.
Jag bloggade om det.

Det var det. Om vi nu inte gör något oklokt som att gå ut i solskenet istället för att bada barnen och försöka få en tidig kväll.

(Jag tror inte jag ska börja blogga så här, men oroväckande nog kändes det inte så hemskt långt från hur jag bloggar nu...)

Sommarens återkomst

Den här dagen känns som minst tre i en - man (läs: jag) kan bli vikovill med mindre!

Det började med  dag 1: en helt vanlig och lite trött (men behagligt kort) arbetsdag.
Det fortsatte med dag 2: trög eftermiddag när alla i familjen sov i något skede, helt färdiga efter den intensiva veckan och de tidiga morgnarna (se föregående inlägg).
Och sedan, helt överraskande, kom dag 3: Vi bestämde oss för att protestera mot den hittills dåliga badsommaren och använda det varma vädret till lite strandhäng - kanske sista för i år? Så det blev ett par timmar på underbara Fäboda - ställvis lite kallt i vattnet, men det var det för en månad sedan också. Faktum är att det var mycket varmare i luften idag än sist vi var dit... Att bada i havet* är ren terapi, bästa möjliga! Men att sitta på en filt och se sina glada barn panera sig i sand är inte heller illa.

(För protokollets skull måste jag också tillägga att hela familjen, inklusive min man som jag pikade en liten aning sist, var i vattnet...)

* Fast lite besviken är jag ändå för att det inte blivit av att simma i Nars den här sommaren. Det har också sin charm. Den där bruna känslan på benen får man inte riktigt någon annanstans...

Kompakt augustivecka

Skulle det här vara en feel good-blogg skulle jag väl ha beskurit den här bilden lite - den nya, glada duken (som gömmer det definitivt fulaste trädgårdsbord mina ögon sett) och den sunda vegelasagnen skulle duga bra. Lite glada utrop om värmen i augusti, den friska luften och ärterna som kom rakt ur trädgårdslandet. Allt det där är sant och sådant jag uppskattar. Jag gillar min nya duk, maten var god, augusti är en härlig månad och egna ärter är lyx. Men den svarta blicken som Arvid ger sin far är också på riktigt - för maten luktar äckligt och den tänker han förstås inte äta. Sådeså.

Den här veckan har gått som den skulle. Jag visste att det skulle bli intensivt, och det blev det. Men imorgon är det fredag och än så länge har det inte hänt några större missöden! Och med tanke på att båda vi vuxna börjat jobba, Arvid börjat på dagis och Edvin hos ny dagmamma får man väl vara rätt nöjd. Att jag dessutom lyckats få undan rätt många andra måsten borde man nästan vara förvånad över. Att vi vadar fram i lego och sand här hemma är väl inte annat än förväntat, precis som att barnens humör går i bitar när de kommer hem.

Men Arvid stortrivs på dagis - det var en lycka att hämta honom idag: ögonen glittrade och han studsade runt av ren glädje. (Han har förresten läsordning - läsordning! Han var väldigt stolt över den.) Låt oss hoppas att det fortsätter så! Edvin har bara hunnit vara en dag vid dagmamman och jag är säker på att det också blir bra. Men idag storgrät han och gick runt och letade i trädgården när jag kom - för en annan mamma hade precis kommit och hämtat sitt barn och då började han sakna sin egen mamma... (Hjärtsnörp.) Men resten av dagen lär det ha gått bra, så jag tror inte han saknar oss så många dagar till.

Pennor, suddisar och läsordningar

Mitt bland alla eländiga blanketter höll jag nästan på att glömma att mitt jobb ju verkligen är riktigt roligt bara man får jobba. Det finns en massa fördelar med läraryrket, men jag tror faktiskt att den största är eleverna! Idag träffade jag de 25 treor jag ska ha i två veckor och tycker redan det är lite tråkigt att det blir bara två veckor. Men det är kul att få vara med i början: dela ut pennorna och suddgummina, fylla i läsordningarna, skriva sommarberättelser...

Och på kvällen njöt vi av augusti i svärföräldrarnas trädgård. Augusti är en underskattad månad - alla mogna bär, alla dofter, alla klara färger. Det är nu det.

Sista sommarlovsdagen

Sommarlovets sista dag - då kan man hitta en sån här på gräsmattan i Purmo. Det lär vara en cossus cossus, eller på svenska vanlig träfjäril. Larverna tar tre-fyra år på sig att bli fjärilar och var tydligen en delikatess i det gamla Rom. Och larverna är betydligt finare än fjärilarna, kan tilläggas... Hade ingen aning om att det fanns sådana bamselarver i Finland!

Annars har sommarvädret återvänt (tack!), vi har firat 40-åring, hängt på Stennabba och plockat lite vinbär för husbehov. En på alla sätt lyckad sista sommarlovsdag!

Matmånaden

Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot hösten, men mest känner jag mig ändå peppad. Den här höstpeppen smittar av sig på lite olika områden i livet, och nu bestämde vi att vi skulle försöka följa Kakkakaffes exempel och testa en matutmaning. De klarade sig (nästan) på 50 euro/vecka i en månad, men de verkar ha varit ganska hard core. Så tuffa tänker vi inte vara, utan ska se hur det går med 60 euro/vecka. Och håller vi oss inte inom gränsen tycker jag ändå vi lyckas om vi överhuvudtaget bokför vad vi köper mat för i en månad - just nu har vi noll koll, och det känns inte så vuxet. Så, vi testar. För att:

1) Jag är nyfiken på hur mycket vi lägger på mat varje månad.
2) Jag är övertygad om att det (dvs. matsumman) är mer än nödvändigt.
3) Vi har massor av mat i skåp och frys, och den verkar aldrig bli uppäten.
4) Vi slänger alldeles för mycket mat.

Vi har inte direkt nån dignande augustiträdgård - det enda vi är självförsörjande på är dill - men som sagt, vi har välutrustade skåp. Och som sagt, syftet med det här är inte bara att minska matkostnaderna, utan också att få bättre koll och kanske tänka lite annorlunda (mindre impulsivt) när vi handlar. Hallon och kanske blåbär tänker jag ändå köpa för frysen utan att räkna in det, om vi nu inte drabbas av nån oförklarlig bärplockariver - och tidsöverskott.

(Förresten, nu kommer jag på att det förstås blir bra mycket lättare eftersom vi alla äter lunch borta flera dagar i veckan från och med måndag - och eftersom vi betalar för det mer eller mindre indirekt struntar jag nog i att räkna med det... Annars räknar vi in det om vi äter ute.)

(Start på måndag alltså. Och det är fusk om vi handlar mer än vi absolut behöver nu i helgen.)

* Förtjusning för att det alltid är roligt med höst och nystart, men en liten aning skräck - eller kanske inte skräck, men bävan - för att jag vet att den blir oregelbunden och oförutsägbar på jobbfronten.

Det hände sig

Nio år! Det är nio år sedan vi väntade nervöst i Betanias källare på att det skulle vara dags att gå upp till alla som väntade i kyrksalen. Nio år sedan vi lovade inför Gud och församlingen att det skulle vara vi. Nio år sedan vi fotades tills våra ansiktsmuskler värkte, nio år sedan en riktig brakfest med Humles lägergård full av människor vi fortfarande tycker om.

Men egentligen är det inte konstigt alls att det gått nio år. Massor har hänt. Massor har vi upplevt. Vi har gått och blivit vuxna, tillsammans.

Bröllopsdagen firade vi med barnfri lunch på Saigon och mjukglass i solen och snålblåsten. Det var trevligt. Skojig omväxling att ibland få avsluta en mening utan att avbrytas. Nu väntar alla ivrigt på den sena kvällsmaten (korv, precis så fancy som det låter) och ingen har någon överskottsenergi att tala om, och inte mycket överskottstålamod heller.

Johannes hjälpte till att ställa i ordning. Han är större nu.

(Ja alltså, jag håller med om att det hade varit logiskt med en bild av de lyckliga tu istället för en lillebror framför en anslagstavla, men jag hittade inga bilder från själva bröllopet på datorn...)

Opinions

I det här klippet säger Vivienne Westwood:

You can't have opinions unless you form opinions, and you need something to form opinions with. Today everybody's got their opinion but it's not - it's just the first thing that comes into their head and it's worthless.

Hon tipsar också unga om att gå med en bok under armen istället för att konsumera en massa nya kläder. Catcher in the Rye, till exempel, det är status. Cool modeskapare, det där.

Hösten

Ja förresten, jag störtdök ju inte bara rakt ner i ett virrvarr av blanketter, jobbsamtal, mejl och rådgivningstider som inte går att boka. Vardagen är ju också här i form av Hösten. Jag hade tänkt mig att vi skulle göra lite somriga saker här hemma den här sista sommarlovsveckan, men tji fick jag. Vädret har gått och blivit oktober.

Idag har det varit bara skönt med råskväder, men härmed anhåller jag högtidligen om en blygsam förlängning av sommaren. Det behöver inte ens vara så värst soligt eller varmt, men lite sommar á la 2012 bara. Det skulle jag nöja mig med.

Magplask i verkligheten

Dagarna i Sverige gjorde vad de skulle - jag kom hem peppad inför vardagen och med ett lugn i maggropen som jag inte har haft på ett tag. Fjällen gör det med en; de tvingar en att leva i nuet och andas ordentligt. Det behövdes. Idag har jag ägnat dagen åt att beta av diverse måsten* som legat här hemma och bara väntat på mig. Jag har varit effektiv som bara den, men jag är inte på långt när halvvägs och nu håller jag på att tappa sugen. Motmedel: först tänka lite på hur bra jag har det, sedan baka lite kladdkaka åt födelsedagsbarnet jag är gift med.

För jag känner mig så väldigt lyckligt lottad efter den här resan. För det första har jag väldigt mycket fin familj som jag fått umgås med både i fjällen och i Norrfjärden och för det andra är en väldigt vacker bit av Norden min. Tja, inte bokstavligen min då, men när Silvervägen korsar Polcirkeln känner jag mig hemma. Fjällen står där de står, ibland med mera snö än vanligt (i år) och ibland med mera lämlar (ifjol), men de förändras inte mer än nödvändigt. Ibland tycker jag att det är tråkigt att vi, två svenskösterbottningar, inte lyckats pricka in en endaste lite villa/sommarstuga i familjen, men som mamma  brukade säga när vi var små - vi har Vuoggatjålme istället.

* Jag höll på att skriva monster. Tillfällighet?