Barn- och ungdomsböcker

Aha!

Råkade hitta en artikel på DN om att en ny barnbokskatalog nyligen har kommit ut. Den samlar nästan all barnboksutgivning (sådär 1200 titlar) i Sverige det senaste året, och ger en närmare beskrivning av nästan 300 titlar. Och tanken är att de ska göra det på ett sätt som tilltalar barn - inte främst bibliotekarier och lärare, även om det är okej om de också läser den... Låter inte som det lättaste projektet man kan ta sig för.

Hur som helst verkar det vara ett finemang sätt att hålla sig á jour med barn- och ungdomslitteratur som är på gång just nu! Dessutom kan man beställa katalogen gratis, och har för mig att den ska finnas på nätet också. Bara som ett tips. :)

Här kan man beställa den om man vill...

Vuxenpoäng jag inte vill ha

Idag har vi gjort precis som duktiga, ansvarsfulla vuxna ska göra inför helgen. Vi har veckohandlat. Vi tog bilen till en av de Stora Affärerna, utrustade med en ordentlig lista och gick hylla upp och hylla ner och försåg oss med det vi skulle ha och lite till. Men egentligen. Vem har sagt att det är så smart att veckohandla!? Jag har massor av argument för motsatsen.

1. Nu känns det som om vi har handlat hela eftermiddagen, och roligare finns väl att göra en lördag?

2. Man handlar mer än man behöver, för man tycker att när man ändå ska fylla på lagren så... Japp. Jag impulshandlar mer när jag storhandlar.

3. Vi måste ta bil för att få hem det enorma lasset. Jobbigt att bära in alltihopa på en gång dessutom! Detta istället för att handla lagom mycket några gånger i veckan på min dagliga barnvagnspromenad och enkelt få hem det.

Någon av er som fattat poängen med att storhandla? Det enda jag kommer på är att man inte kan lura sig själv. Det är dyrt att äta...

Men jag har faktiskt skaffat mig vuxenpoäng jag hellre vill ha idag också, har nämligen köpt ljung till balkongen. När jag tittar ut nu ser jag inte de vissnade, ynkliga tomatplantorna som fram tills idag har prytt (?) balkongbordet, utan klarlila, frodiga ljungplantor. Vackert som bara va!

Identitetsförvirring

Till alla mina lättförvirrade läsare (om ni finns), jag beklagar att jag hela tiden byter layout på bloggen. Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter, men jag hittar det inte riktigt... Det här lär väl inte vara sista bytet, men kanske jag nöjer mig för ett tag.

Varulvskaninen

Nu ska det minsann bli allmänbildning av! Jag har ganska många vita fläckar i min allmänbildning i allmänhet (exempelvis i diskussioner om sport, bilar och åttitals-TV), och i min filmskådningshistoria i synnerhet. Betänk och förfasa er - jag har inte sett en enda Star Wars-film, och bara en enda Bond-film. Och då somnade jag ifrån slutet, för det var så tråkigt - och jag somnar aldrig framför filmer! (Till skillnad från vissa andra.) Dessutom är jag pinsamt okunnig om Wallace and Gromit, men nu ska det bli ändring på det. Igår följde Varulvskaninens förbannelse med hem från bibban, så nu ni. Nu ska jag allmänbilda mig. Och jag har på känn att jag kommer att tycka att det är mycket roligare att Wallace and Gromit-bilda sig än att Bond-bilda sig!

Pickatantto

Igår var kanske inte Arvids behagligaste dag hittills i livet. Han fick sitt livs första spruta igår, och som en följd av det också sitt livs första plåster och sitt livs första panadol, och ännu idag har han varit en ovanligt varm och trött liten kille. Det får mig att inse att inte ens en tremånadersbabys liv är helt bekymmerslöst - skillnaden är att han inte hade en aning om att den snälla tanten skulle köra in en nål laddad med en sjukdomscocktail i hans lår, och han är i detta nu lyckligt omedveten om att det kommer att hända igen om två månader... På många sätt skulle väl vi alla ha lite lyckligare liv om vi bekymrade oss lika lite om det som kommer. För att inte tala om allt man lika gärna kunde låta bli att bekymra sig för eftersom det kanske aldrig ens händer!

Tur i alla fall att jag äntligen blivit så pass vuxen att jag kommit över min sprutfobi. Vill ju inte föra fåniga, onödiga rädslor vidare heller...

Japansk attityd

Det ska medges att jag inte direkt brukar följa med i japansk politik. Men idag ögnade jag igenom en artikel i Vbl som handlade om Japans blivande premiärminister, Yasuo Fukuda. Han blev tydligen väldigt rörd när han valdes med stor majoritet. Citat: "Jag är inte så högt utbildad eller begåvad och jag har inte så mycket erfarenhet heller, sade han efter att ha bugat hövligt för sina partikamrater". Ändå framgår det av artikeln att han har en universitetsexamen i ekonomi och beskrivs som en veteran inom politiken...

Behöver kanske världen mer japansk ödmjukhet, vad tror ni?

Galenskap

Idag har jag varit med om en intressant upplevelse som får alla sammanlagda galna dagar på Stockmann jag varit på att blekna i jämförelse. Det har varit knatteloppis i Vasa. Redan för ett bra tag började det ryktas om Loppiset. Det stora enastående Loppiset med allt en barnfamilj kan behöva. Jag fick höra att folk köar utanför på morgonen, att kvarteren runtom fylls med bilar och att mer känsliga personer, som män och barn, med fördel skulle lämnas hemma. När jag först hörde talas om Loppiset trodde jag att det kunde vara ett bra tillfälle att hitta en spjälsäng, men ju mer jag hörde om det, desto mindre förväntade jag mig att kunna slita åt mig något överhuvudtaget och desto mer ställde jag in mig på att helt enkelt ta mig dit och beskåda spektaklet och förhoppningsvis ta mig ut igen med livet i behåll.

Nåväl, med ögonen i kors steg Matias och jag upp frivilligt åtta en lördagmorgon efter en vecka med ovanligt lite sömn, och med mycken krigslist lyckades vi få med oss Arvid (som gärna sover till halvelvatiden) lugnt sovandes i bilstolen. Vi anlände till skådeplatsen några minuter före nio och fick ställa oss i en 40 meter lång, snabbt växande kö. Ryktet överdrev tydligen inte... När trefaldighetskyrkan slog nio slag vandrade kön under ordnade former in i Loppiset och inom några minuter var stället knökfullt och varmt. Men med falkblick och skarptänkthet hittade vi till min stora förvåning genast en spjälsäng! Lite sliten men rätt snygg, och ungefär vad vi hoppats på att hitta, till det ödmjuka priset av 30 euro. Falkblicken lyckades också hitta ett spjälskydd till sängen, coola snickarbyxor till Arvid och en bröstpump, samt undvika diverse skräp och onödigheter, så jag är mycket nöjd och belåten!

Ännu mer nöjd och belåten över att vi orkat upp blev jag när jag fick höra att kön bara en liten stund efter att vi betalat (med noll kassakö) hade blivit uppskattningsvis en halvtimme lång...

Framsteg

Medan jag skrev förra inlägget lyckades Arvid rulla över från mage till rygg för andra gången i sitt liv. Numera förstår jag det som jag aldrig förstod förut: hur man kunde bli så begeistrad av att en baby lärde sig något som alla barn lär sig. Sitta, gå, dra folk i håret... inte så unikt, liksom. Men själv blev jag ju begeistrad redan när vi var på ultraljud för länge länge sen - mitt barn kan minsann hicka, vilken begåvad unge! Och värre lär jag bli...

(Och nu kom tredje rullningen!)

Webbradio

Vilken fenomenal uppfinning webbradio är! Även om jag kan få lite lätt ångest över de valfriheten är det väldigt roligt med lite variation. I somras lyssnade jag mycket på radio, mest på P3, och blev mer än trött på de låtar som snurrade där hela tiden. Kanske P3 och gänget är lite bättre på att variera sig än de kommersiella kanalerna, men ändå inte så värst...

Nu har jag börjat lyssna på SR Atlas istället, gillar! För tillfället hör jag på något som jag tolkar som japansk pop (kan vara något annat språk, är inte så bevandrad i asiatiska språk, men i mina öron låter det som japanska...), och annars är kanalen en skön mix av musik på franska, ryska, spanska, finska, engelska och en mängd språk som jag inte ens känner igen. Till och med lite svensk musik ibland. Musiken låter ändå mainstream, så man måste inte ens gilla etnomusik.

Och Arvid och jag har väldigt roligt när vi dansar runt i vardagsrummet till arabiska toner...

Passa in i mönster

Jag har blivit storkonsument i stadsbibbans tidningsläsesal. Så värst populär känner man sig kanske inte med en baby som blir arg så fort barnvagnen står stilla, men istället brukar jag bära hem lassvis med tidningar - inte dumt att ha när man ammar...

Men en sak håller jag på att bli trött på, och det är den smala, tunna fåran som alla ska passa in i enligt (de svenska) tidningarna. I synnerhet om man råkar vara förälder. Nu menar jag inte att man måste börja baka bullar, utan snarare tvärtom. För att vara rätt just nu måste man dela exakt jämnt på föräldraledigheten, man måste hålla fast vid sina vänner och intressen och man får absolut inte låta barn bli ett hinder för Karriären. Om man är kvinna alltså. Om man är man måste man trappa ner i karriären ett tag och gärna sluta med sina intressen. Men kära nån. På vilket sätt är de stereotyperna mindre begränsande än den gamla att mammorna måste vara bullamammor och papporna familjeförsörjare? Varför ska det vara så svårt att låta människor som varit vuxna nog att bilda familj få utforma familjen som de vill?

Själv trodde jag att jag skulle bli rastlös av att vara mammaledig, men till min förvåning och förtjusning stortrivs jag! Jag hann (nästan) bli färdig med mina studier, ta ett första steg in i arbetslivet, men nu behöver jag verkligen stanna upp. Om man inte gjort det tidigare tror jag det är nyttigt - eller kanske nödvändigt? - att ta en time out nån gång i det här skedet, med eller utan barn. För mig vet jag i alla fall att det är välgörande att få stanna upp och fundera lite över vad som blir nästa steg istället för att bara rusa vidare rakt dit. Det är ren terapi att bara följa Arvids dygnsrytm och vissa dagar inte träffa någon annan innan Matias kommer hem från jobbet. Jag träffar gärna vänner och familjen, men tycker det är okej om jag vill hållas i vår egen puppa ibland.

Nu säger jag kanske emot mig själv, för jag har precis erbjudit mig att språkgranska en del examensarbeten det här läsåret också... Men det är faktiskt skillnad jämfört med ifjol. Ser det mest som en hobby just nu och tackar ja när jag har lust och tackar nej när jag inte har lust - och det tror jag faktiskt jag kommer att klara av också.

Allmänbildat

Ärligt talat alla ni som gått i gymnasiet - hur mycket minns ni? Kommer ni ens ihåg allt man lärde sig? Lilla syster Amanda, nybliven gymnasist, håller på med att svara på en lång rad frågor till en hissa-bildkavalkad och jag blir lite oroad när jag märker hur lite jag skulle kunna svara på (utan Google eller Wikipedia)... Räck upp en hand alla som kan redogöra för t.ex. "Diktaturens ansikte (Latinamerika 1970-talet)", "Tet-offensiven", "Biafra - analysera hungermekanismen" eller "Kulturrevolutionen". Ni som studerar eller har studerat hissa räknas inte.

Allvarligt, tänk vilken allmänbildning man hade när man blev student! På vissa områden är jag tack och lov mer bildad efter x antal år som HF-studerande, men på andra (exempelvis matte, biologi, finsk grammatik...) vet jag väldigt mycket mindre... Borde kanske plocka fram gymnasieböckerna igen. Eller snegla på lilla systers svar på hissafrågorna...

Flickor och pojkar

Det är märkligt det här med pojkar och flickor. Nu när jag fått barn har det plötsligt blivit så mycket mer påtagligt med alla de där skillnaderna som någon hittat på. Varför ska pojkar vara en mörkblå grymtande massa och flickorna sötrosa och kvittrande? Vem har bestämt att pojkar inte gillar hästar - för att inte tala om enhörningar och pegaser? Någonstans har jag läst att de typiska flick- och pojkfärgerna på 1700-talet (?) var ljusblått för flickor och rosa för pojkar. Ljusblått ansågs vara vänt och ljuvt och passa små flickor medan rosa var kraftfullt och passade pojkar bättre. Hm.

Ofta tycker man ju mest synd om flickorna för att de måste vara så söta och välanpassade, men inte är det ju bättre för pojkarna... Pojkflickor som busar och klättrar i träd är coola, men stackars den pojke som vill lacka naglarna och leka med rosa plasthästar. (Han är väl inte..?) Det är stört omöjligt att hitta söta finkläder åt en pojke - för babyflickor finns det hur fina babykläder som helst, men en babypojke på 2½ månad ska minsann ha vuxenkläder i minatyr, han. Hallå! Jag vill att min son ska få lära sig använda sin känslor, måla med alla färger och att man ska våga använda svåra ord med honom! (Intressant artikel - en undersökning visade faktiskt bl.a. att förskolepersonal använde långa, invecklade förklaringar när de talade med flickor, men korta, enkla uppmaningar åt pojkar...)

Ojoj. Det finns så mycket att säga om det här. Det mesta har väl redan sagts, men det vet inte jag, för jag har inte läst kvinnovetenskap. Men jag har faktiskt börjat överväga att gå en introkurs på nätet i kvinnovetenskap till våren...

Paltschwiimen

Enligt susning.nu är paltschwiimen: "det tillstånd av andligt välbefinnande och kroppslig utmattning som inträder strax efter intagandet av en större måltid bestående av pitepalt". Jag kan berätta att det tillståndet kan infinna sig efter en måltid bestående av plättar med äppelmos också - och att tillståndet nästan närmar sig det som kallas paltkoma. Håhåjaja.

Så kan jag också ge en lägesrapport om graduskrivandet: det är på gång! Till min stora förvåning var det riktigt roligt att börja läsa vad jag har skrivit hittills, och till min ännu större (!) förvåning tyckte jag det var ganska självklart hur jag ska fortsätta. Teorikapitlet som jag oroat mig för ett år eftersom det inte har passat ihop med resten av texten känns helt plötsligt möjligt att gå vidare med. Helt fantastiskt! Det finns hopp...

Graduvecka?

Måndag förmiddag, och vi är hemma hela lilla familjen! Matias tar en pappaledig vecka den här veckan, och vi njuter av lugnet. Men genom att skriva det här inlägget slår jag lite sprickor i lugnet - nu tänker jag nämligen berätta för världen att jag tänkt komma igång med gradun igen den här veckan. För den som inte känner till det är min gradu en eländig historia om man ser till yttre fakta. Nu är det tre (!) år sen jag började med den, men lite mindre sen jag kom in på rätt spår. Mellan varven har jag tagit andra kurser, flyttat från Åbo via Stockholm till Vasa, auskulterat, jobbat i Stockholm, jobbat i Vasa och jobbat i Jakobstad, för att inte tala om fått barn. Nu senast är det mer än ett år sen jag gjorde något åt evighetsprojektet, men nu är det dags igen. Jag har en utprintad version i högsta hugg och är redo att läsa och försöka komma ihåg hur mina tankebanor gick... vilket kanske inte blir det lättaste. Har inte mycket arbete kvar egentligen, bara jag skulle minnas vad jag hade tänkt göra med den...

Det som gör att jag inte rätt och slätt kunde skriva att det är en helt och hållet eländig historia är att jag ju tycker jag valt ett riktigt roligt ämne. Har varit intressant och lärorikt... men nu får det snart vara nog.

Gratis är gott

När man får en baby vill hela världen gratulera en. Och då menar jag inte bara vänner, släktingar, bekanta och tanter på stan, utan också hela näringslivet. Gratispresenter duggar tätt, med en vänlig förhoppning om att vi ska öppna ett konto/gå med i en bokklubb/ta en försäkring. Gratisprover av blöjor och tvättmedel är inte alls konstigt. Inte heller ett gratis välkomstpaket från en bokklubb. Men nåja, varför skulle det vara så mycket konstigare att få en haklapp från Andelsbanken eller ett par babystrumpor (med lokalförsäkrings logo på!) från Lokalförsäkring - egentligen? Välkommet är det hur som helst. Tänk vad glad man blir av en gratis tygblomma! Eller det blir jag i alla fall, kanske jag är lättlurad..?

Hur som helst är det intressant. Genom att vi blev föräldrar blev vi visst högintressanta konsumenter också, och det är ju både skrämmande och på något knäppt sätt en aning smickrande också. Men en hälsning till alla företag - ni får väldigt gärna fortsätta att slåss om oss genom att droppa in gratisgrejer i postlådan!

Kanske går vi på det, kanske inte. Jag kan inget lova.

Skrivsnöboll

Jag är egentligen ingen skrivande människa. Jag har varken hemliga dikter eller drömmar om att ge ut en bok i skrivbordslådan. Ibland tror jag att jag är skrivkrampen personifierad. Jag blev lite orolig när jag började studera litteraturvetenskap och märkte att jag var omgiven av människor som hade författardrömmar, journalistdrömmar, forskardrömmar... jag som helt enkelt var en bokmal. Läsa, ja. Tycka, ja. Skriva, njae. Jag skrev mina uppsatser och var ofta ganska nöjd med dem när de väl var färdiga. Men på vägen... peta, gneta, knåpa, pussla, putsa, fila, och inte tillåta sig minsta stavfel. Klart min skrivtröskel blev hög! Tillfredsställelsen när jag hade åstadkommit en text var stor, men det var verkligen ingen njutning att skriva.

Till min förvåning har jag blivit väldigt mycket mer skrivande av mig under det senaste året. Det finns några orsaker. Förra vintern jobbade jag som språkgranskare, skrivhandledare och svenskalärare och... ja, ärligt talat fick jag väl lust att skriva själv för att jag blev trött på att läsa andras (mer eller mindre dåliga) texter. Jag satt så många timmar och petade i andras texter att jag verkligen ville göra det själv istället. Skriva alltså. Och så började jag på ännu ett jobb - som visade sig innebära bl.a. att jag blev redaktör för en 100-årsskrift. Mest betydde det förstås att jaga på folk som lovat att skriva, putsa deras texter och hitta luckor i helheten, men en del fick jag så lov att skriva själv också, och det var nyttigt. Lärorikt. Roligt! (100 år av myggbett, gemenskap och gudsnärvaro, SBFU 1907-2007 - köp och läs...) Dessutom har jag fått mig ett prima skrivforum i Missionsstandaret. Har börjat skriva bokrecensioner där, så nu har jag gått och blivit hobbyrecensent ändå. Inte så hög prestationsångestnivå. Och ju fler recensioner jag skriver, desto roligare blir det...

Hur som helst. Det är ett av de hemliga mål jag har med den här bloggen - att jag ska lära mig att skriva lite då och då och sänka tröskeln för att skriva. Sätta snöbollen i rullning. Vem vet, en vacker dag kanske jag till och med avslutar min gradu och andra storverk...

(Korta blogginlägg har jag också svårt för att skriva. Jag vet.)

New York, New York

Nej, jag vet. Det är inte så 2007 att blogga om något man upplevde för mer än ett år sedan. Men nu är det så här att jag till min förvåning (Arvid somnade något otippat) satt och surfade runt på olika bloggar och stötte på en lycklig bloggare som just hade kommit hem från sju dagar i New York. Ah... New York. Nu är det ett drygt år sedan vi kom hem från vår USA-tripp, med 3+3 dagar i det stora äpplet och däremellan en två veckors sejour i den djupa södern. K:s blogg hade hög igenkänningsfaktor och framkallade en rad ögonblicksbilder från ifjol i huvudet på mig. Rykande gatubrunnar, skyskrapor och brownstone-hus, människor i alla kulörer, gult taxigytter...

Slide show ur mitt huvud, slumpmässigt valda bilder, tema New York:
Flygbussen från Newark airport in till stan. Vi stiger av på den hållplats som verkar vara närmast vårt hostel och tycker att namnet låter lite bekant... Times Square. Varm luft och asfaltångor när vi stiger av. Skyskrapor som man inte ens ser var de slutar i kvällsmörkret och neon överallt. Det här är New York, och vi känner oss välkomna!

Lunch i Little Italy. Svettvåta och knallröda, med en bunt plastkassar i händerna efter förmiddagen traskar vi in på en restaurang. Runt oss svärmar tre uppklädda italienska servitörer, drar ut stolar, strör peppar, frågar om vi behöver något. Jag vill gömma hela min svettiga uppenbarelse och uttalar namnet på pastan fel, men det är den bästa pasta jag ätit.

Vi stiger på en lokalbuss och drar en suck av lättnad. Vilken lycka att vila fötterna i en luftkonditionerad buss medan två tanter sitter och skvallrar på väg upp mot Harlem och Manhattan glider förbi utanför bussfönstret.

Central Park en lördagseftermiddag. Motionärer, flanörer, familjer, grabbgäng, förälskade par, tanter; i ett hörn en livekonsert, i ett annat rullskridskovirtuoser som visar vad de kan på en inhägnad bit asfalt. Solen skiner och livet leker, men om några timmar går vårt flyg.

Men tillbaka ska vi. Jag tänker mig att det blir på hösten. Någon höst, någon gång. Att åka till New York i slutet av juli/början av augusti är galet (om man inte är bastufantast) - betänk hur ofashionabel man känner sig på 5th Avenue i ett klimat som gör att håret lurvar till sig och man är genomsvettig tre minuter efter att man stigit upp på morgonen... För att inte tala om de mängder vatten det går åt för att man ska orka gå de sträckor man vill gå. Men jag föreställer mig sval höstluft, höstlöv och ännu mer mysigt rykande gatubrunnar nästa gång...

Livet som baby

Det verkar vara rätt så skönt att vara elva veckor gammal. Visserligen finns det vissa saker som säkert är frustrerande, som när man vill ta sig framåt när man ligger på mage, men bara inte begriper hur, eller när man inte har en aning om hur man ska bära sig åt om mössan trillat ner över ögonen, men ändå... Här är några exempel om ni inte är övertygade:

- Det spelar ingen roll om babyn ligger och ler eller storgråter när man är och handlar, folk runtomkring tycker likväl att det är hur gulligt som helst.

- Tänk att få sova i en vagn: omstoppad, bekvämt liggande, ute i friska luften, skönt gungande.

- En baby kan inte bara obesvärat släppa en brakare vid matbordet tillsammans med främlingar, utan också avsluta med en stor, belåten suck.

- En baby behöver inte tänka på att utnyttja tiden och hinna med mycket. Det är fullt tillräckligt om man har en färgglad blomma att ligga och titta på.

Gå

Åbo i mitt hjärta, men det är nog i Vasa man ska ta sina barnvagnspromenader. Igår utnyttjade jag det perfekta septembervädret till att gå en tur Sandö-Vasklot-centrum, och idag har jag tagit mig en lite råkallare och blåsigare tur Metviken-"den stora gravgården förbi Metviken"... perfekt. Vatten överallt, massor av trevliga ställen att planlöst traska runt på. Det vill säga, perfekt så länge det inte är vinter och väller upp kyla ur vattnet om man vågar gå nära...

Hur som helst, rödkindad och belåten är jag.

Höst i luften

Det håller på att bli höst. Jag vet det, för jag har lagt märke till några säkra hösttecken. Och nu tänker jag inte på sådana klassiska saker som att det blir kallare i luften och att skolorna har börjat för länge sedan. Det finns andra tecken också. Det första jag tänker på är att vi har dammat av det helt fantastiska, revanschsugsframkallande sällskapsspelet Carcassonne. Bara idag har det blivit två partier tillsammans med syster Amanda (jag förlorade stort - jag skyller det på att jag ammade samtidigt som jag tänkte) och fler lär det bli innan det är vår igen. Har grunnat på varför det där spelet är så bra - den enda som jag spelat med hittills som inte blivit förtjust är syster Jenny, och hon får myror i brallan av alla sällskapsspel. Tror det är den perfekta balansen mellan strategi och tur som gör det. Eller medeltidsmiljön. Eller... fler förslag?

Det andra tecknet är att tv-hösten kommer igång, och ikväll är det inget mindre än Amazing Race som börjar med en ny säsong. När jag först såg programmet var jag skeptisk. Mycket skeptisk. Amerikaner som springer jorden runt för att vinna en miljon dollar. Absolut uteslutet att äta och sova tillräckligt, för att inte tala om att stanna upp och beunda pyramiderna eller tänka efter vid berlinmuren. Tala om att utnyttja jorden som sin lekpark! Måste ju vara värsta sortens resenärer... Dessutom är tävlingsparen alltid de samma - ett äldre par, ett gaypar, ett fotomodellspar, ett förälder med barn-par, gärna ett tvillingpar... Men ja. Jag håller fortfarande med om allt det där. Men likväl har jag fastnat. Det är ju så spännande! Och ganska skojigt att se vad de lyfter fram i de olika länderna - i Finland har de inte varit (vad jag sett än), men i Sverige monterade de hyllor på Ikea tills hela Sverige verkade vara en otröstlig öken av ikeaskruvar som inte passar ihop. Men summa summarum - jag tänker inte missa ett enda avsnitt den här säsongen heller!