Säsongens allra sista åk. Och första.

Vem kunde ha trott det - vi kom oss faktiskt iväg med storbarnen till en slalombacke den här säsongen! I söndags fick Arvid och Edvin äntligen (!) prova på. Våra kompisar från Esse drog med oss till backen i Vimpeli, vilket vi är väldigt glada för, det blev en strålande söndagseftermiddag i backen. Inte nog med att de gav oss en spark i baken - dessutom var de utmärkt sällskap, lånade ut skidor till oss vuxna och fixade grillglöd lagom tills vi blev sugna på att grilla korv. Bättre kan det inte bli!

Det finns ju vissa nackdelar med att komma igång först när säsongen är slut (alltså det uppenbara, att säsongen är slut), men på pluskontot kan vi sätta strålande aprilsol som värmde alldeles lagom, snällt och mjukt nybörjarföre i den lagom uppvärmda snön och halva priset på liftkorten eftersom det faktiskt var säsongens allra sista dag där.

Vi började försiktigt i barnbacken för att kolla läget med våra två rookies som aldrig hade åkt utför annat än på vår lilla uppfart för att testa utrustningen... Det tyckte de var helt kul, men när de jämnåriga kompisarna (som har åkt några gånger förr) ville skaffa liftkort och åka i stora backen tyckte vi att det var värt ett försök. Måste erkänna att jag var rätt så skeptisk, kanske speciellt med tanke på vårt flaxiga mellanbarn som kanske inte... tja, inte har varit något motoriskt underbarn när han lärt sig att cykla och skida. Men jag fick fel, och det hade jag så gärna! Jag blev så imponerad!

Nu ska det kanske sägas att vi faktiskt befann oss på de österbottniska slätterna - stora backen vid Vimpeli är en ganska snäll nybörjarbacke utan alltför branta partier, men ändå! Arvid stack iväg med sin kompis Z. och de åkte i guppor och hopp som om de aldrig gjort annat. Jag försökte påminna honom om att det faktiskt var första gången han åkte, men det tog nog inte. Och det gjorde inget, för alla kom helskinnade ner varje gång! Eftersom liften stängde rätt så tidigt och vi inte hade varit där från öppning blev det ingen lång eftermiddag i backen, men kanske alldeles lagom för våra nybörjare, som fick avsluta på topp med wow-känslan i behåll!

Vi avslutade med grillkorv och matsäck i grillkåtan nere i backen när liftarna slutat att gå. När vi väl hade ätit och pratat klart gick vi vuxna ut för att samla ihop vår barnaflock, som redan hade sprungit iväg (de såg en mus som sprang förbi utanför dörren och därmed var matron slut - stackars mus, den kände nog att det var klokast att avlägsna sig rätt snabbt från platsen!) Vi trodde väl att barnen var ute och sprang på den lilla kullen bakom kåtan, men icke sa nicke. Borta. Inte vid bilarna, inte runt grillkåtan, ingenstans. Vi ropade och fick inget svar, balanserade lite mellan att muttra lite irriterat och skratta åt att vi slarvat bort ett helt gäng ungar.

Till sist hörde vi ändå något misstänkt uppifrån backen och lite senare såg vi några prickar som tjoade, rullade, sprang och hoppade neråt i maklig takt. Ungarna hade gått upp i skidbacken och hade väldans kul medan de tog sig ner... Jag misstänker att sånt kanske inte uppmuntras av liftmänniskorna i vanliga fall, men eftersom liftarna ju faktiskt hade stannat för säsongen kändes det helt okej denna gång!

Wanderlust

Det är något med vårsolen och plättarna av barmark som småningom börjar dyka upp. Plötsligt får jag sådan lust att röra på mig! Stockholm, Norrfjärden, England, Kanada, Danmark, USA och Åbo... de senaste dagarna har jag haft seriösa skov när jag suttit och funderat på när och hur jag skulle kunna ta mig till var och en av de platserna. Med tanke på att idag är den trettonde dagen med sjukt barn i huset (men de är i alla fall turats om lite, och imorgon TROR vi att alla kanske är friska nog för skola/dagis!!!) och att våren är ganska fulltecknad får jag nog snällt vänta tills det blir sommarlov. Drömma kan man ju! Och som substitut, när jag tänker efter, blogga bakåt om vår sportlovsresa.

Här har jag skrivit lite allmänt om resan, men det finns ju mer att säga om den. Så mycket mer! Nu är det väl så att det finns två sorts bloggläsare när det kommer till resebloggande - de som snabbt scrollar förbi innan de somnar av uttråkning och de som är som jag: suger i sig alla detaljer och försöker föreställa sig att de hängt med på resan. Grattis kategori två - detta är bara början!

Det var alltså under sportlovet och lite till vi upptäckte Mallorca. Det blev totalt tio resdagar, vilket var så värt det fast vi måste ta lite extraledigt efter själva sportlovet. Vi behövde verkligen vara borta så länge för att komma in i den där sköna lunken när man (jag!) inte känner att varje timme behöver planeras för att ge maximal utdelning.

Vi inledde resan med en nästan onormalt avslappnad första dag. Lite bidrog det förstås att det var kallt och blåsigt - kanske den ruggigaste dagen på resan, vilket vi också visste om på förhand. Egentligen lika bra så, för då hade vi ro att sova länge, vila mycket och landa på riktigt. Vi pälsade på oss och gick runt kollade in omgivningarna, till exempel närmaste Mercadona och vår strand, som säkert är jättefin (och späckad med folk) på sommaren. Nu var den fortfarande fin, men lockade inte direkt till strandliv! Sedan kunde inte jag, Edvin och Josef låta bli att testa spa-avdelningen som hörde till lägenheterna (mer om det sen, så lyxigt!) medan Arvid och Matias lagade mat/chillade.

Sedan tänkte vi ta en siesta, men hoppsan - siestan varade hela eftermiddagen! Så skönt och så behövligt. Efter kvällsmaten kände vi ändå att vi behövde rasta oss lite trots regn och rusk, så vi hoppade i bilen och körde iväg till ett kvällsöppet köpcentrum på andra sidan Palma. Inget särskilt i sig kanske, men vi shoppade en del Harry Potter-prylar på Primark, så kvällen var räddad!

To be continued, i fortsättningen med något kortare siestor och något intressantare utflykter!

M-hm

Josef börjar vara sig själv igen. Edvin blir sjuk. Just nu ligger båda två och sover.
Diskmaskinen läcker på köksgolvet. Diskmaskinen åker ut. No more diskmaskin in da house.
Försöker ignorera att jag själv har lätt huvudvärk och rosslig hals. Säkert bara tillfälligt.
Att solen skiner där ute känns liiite som slöseri just nu.

Hjärta hjärta påskkatter

Långfredag

Igår trodde vi att det höll på att bli bättre med vår lilla Josefskrutt, men sen blev det sämre igen. Idag, femte dagen med feber och sjunde sjuka dagen i sträck, hade han (igen!) runt 39 grader och ville inte göra annat än sova, så på eftermiddagen tyckte vi det var nog och tog honom till jouren. Kom hem ett par timmar senare med antibiotika och burana. Läkaren gissade att han hade otur + nedsatt immunförsvar och åkte på influensa direkt efter magsjukan, och det har bland annat gått på etta örat som är lite inflammerat. Vi får hoppas det vänder nu, med medicin och allt!

I väntrummet satt jag och tänkte på hur annorlunda den här trötta och slaka lillmänniskan är jämfört med den roliga och spralliga unge vi vanligtvis är bortskämda med. Hur glad jag är att det här är något högst tillfälligt och jag inte behöver undra vem han är bakom sjukdomen som stjäl hans energi den här veckan. Tacksam, tacksam.

En sådan långfredag blev det idag, fast vädret nästan ropade högt att HELA VÄRLDEN borde vara ute och lapa sol och snöglitter idag. Att sitta och vänta på jouren är i alla fall stillsamt så det förslår! (Säger tanten som blev provocerad av Sotkas erbjudande på mattor som gäller bara idag och att stadens nygamla lekland har grand opening idag. På långfredagen! Människan behöver dagar utan reklam som pockar på. Som till exempel långfredagen var innan handeln avreglerades. Faktiskt. Om jag får be. Seriöst, vi behöver rytmen som skapas av att samhället tar ledigt från kommers ibland. De flesta av oss är inte tillräckligt stadiga för att kunna stänga alla valmöjligheter ute om allt alltid har öppet.) 

På förmiddagen var jag i alla fall på gudstjänst och fick känna att det var långfredag. Jag kan inte låta bli att vara svag för helgdagar som långfredag och allhelgona, dagar när liv och död tas på allvar. Livet är inte bara kycklingar ändå - en dag kan kyrkan klä sig i svart, sedan bubblar den av glädje igen på söndag!

Det närmar sig skärtorsdag

Den här veckan blev som den blev - vi turas om att jobba och att hålla ett vakande öga på Josef, så mycket mer än så blir det inte. Huset ser ut som... tja, som ett hus där det bor en barnfamilj med sjuka barn, ungefär. Inte påskvackert, direkt.

Josef fick ju magsjuka i lördags och även om det passerade ungefär så snabbt som det brukar, så fortsatte han med (hög!) feber i tre dagar och klagar fortfarande på huvudvärk och ont i magen. Vi höll på att bli riktigt oroliga ett tag, inte minst när näsblodet forsade länge och väl idag, men mot kvällen började han äntligen vakna till och bete sig mer som vår vanliga Josef igen. Så skönt!! Arvid har dessutom varit hemma från skolan i två dagar med en snällare variant av Josefs bacill och nu väntar vi med spänning på att se hur många av oss som är på benen i påskhelgen... hoppas på det bästa.

Jag som såg fram emot vår lediga påskhelg för att kunna vara supersocial. Oj, vad vi skulle umgås med mina syskon och alla vänner vi knappt hunnit träffa sen i somras eller så! Och åka slalom skulle vi! Och frilufta oss och allt möjligt! Vi får be om att återkomma. I juni eller så.

Oh well. Det betyder iofs att jag redan har inlett mitt påsklov, eftersom det är min tur att vara hemma med Josef imorgon. Jag kan inte påstå att det är bara elände med det! Och vädret är underbart (snö, blå himmel, fågelkvitter). Och jag tog mitt enda friska barn på en 200 meters långpromenad till biblioteket ikväll. Livet är ändå ganska bra.

Vårlistan 2018

Sevendays vårlista

...för våren är onekligen på väg, fast vi fortfarande har snö i mängder! For the record: Jag tycker om snö i mängder. Den får gärna stanna till mitten av april nån gång, när det får bli torrt, varmt och knoppande på en dag eller två.

(För att ingen ska bli förvirrad måste jag tillägga att jag drabbades av ett nostalgiskov när jag började leta fram bilder till inlägget, så jag begränsade mig till vårbilder från 2002-2003, när jag fortfarande cyklade runt i Åbo till vardags. När jag inte stod i Överpurmo och sög i mig vårsol.)

• Min vår år 2018 kommer bli:

Fylld av jobb, men förhoppningsvis inte mer än att det också ryms in tid att hänga med mina barn. Det är exakt vad jag känner att jag vill ha mer av i mitt liv just nu - tid att prata, skratta och göra roliga saker tillsammans med de här människorna som växer upp så sjukt snabbt. För att gå lite från ämnet hoppas jag faktiskt på att kunna gå ner lite i arbetstid till nästa läsår - visst funkar det med heltid, men hej hopp kommer barnen att vara vuxna och flytta hemifrån och då vill jag inte ångra att jag inte hann med. Jag hoppas också få in en mycket behövlig vana att träna 1-2 gånger per vecka, också något jag haft för lite tid för även det här läsåret. (Men nu är jag på gång, har tränat två måndagskvällar i sträck nu, så det kanske räknas som en vana snart?)

• En sak jag ser fram emot:

Alltså, mest ser jag faktiskt emot att gå och dra benen efter mig här hemma! Om hälsan och vädret vill oss väl kanske vi lyckas ta oss till Simpsiö innan snön smälter bort för att låta A&E testa en lite brantare slalombacke än vår uppfart och det blir isf kul! Ser också fram emot niornas klassresa till Helsingfors i maj, och nu närmast en ledig påskhelg med väldigt lite planer. 

• Tre säkra vårtecken:

Barmark, fågelsång och - lite senare - tussilago.

• Det här gör jag på vårdagjämningen:

Först fick jag googla på när det var... jag har som sagt väldigt dålig koll på specialdagar för tillfället! Det visade sig att vårdagdagjämningen ju var en alldeles strålande dag! Jag fick jobb, till exempel. Och stack till Vasa för en halvdag med två av mina favoriter. Jag lunchade med nämnda favoriter på Svenska klubben, gick på stan med Josef, som var på sitt allra roligaste humör och hälsade till sist på syster Amanda och Mathias i deras mysiga lya. Veckans bästa dag, utan konkurrens! Och tydligen vårdagjämning också.

• En låt jag kommer lyssna på i vår:

Solig, peppig musik helst. (Tänk Cake by the ocean, Island in the sun eller Cheap thrills) Åtminstone hoppas jag att humöret och tillvaron drar mer mot det hållet än Stromaes Formidable... heh. 

• Det bästa med våren är:

Ljuset. Värmen får gärna också komma när det är dags, men framför allt LJUSET!

• Så här klär jag mig i vår:

Känner mig alltid extremt oinspirerad av den här frågan. Jag kommer antagligen att klä mig som jag alltid gör, men inte lika varma tjocktröjor som i januari. (Våren 2003 klädde jag mig tydligen i min älskade jeansjacka och vantar som fammo hade stickat.)

• Det här hoppas jag händer i världen:

Jag hoppas att det att tusentals ungdomar i USA sätter ner foten mot landets vapenlagar äntligen skulle få någon effekt i lagstiftningen. (Läs/se här om Walk for our lives igår.) Det känns som en slags brytpunkt nu, med Women's march on Washington förra vintern, #metoo och #dammenbrister i höstas och nu protesterna mot vapenvåldet i USA. En massa människor har liksom fått nog. (Ja, jag vet att jag är märkligt inriktad på USA nu, men det beror på jobbet att jag följer med nyhetsrapportering därifrån ganska flitigt...)

• Så skiljer sig våren 2018 från våren 2017:

Det kanske låter lite trist, men våren 2018 i stort sett kommer antagligen inte att skilja sig särskilt mycket från våren 2017 och det känns helt okej. Men ja - jag kommer ju att bli moster igen, det ser jag ju verkligen fram emot!

Vill väl ändå

Jag inser att jag inom ett par dagar helt har missat både Rocka sockorna och Earth hour. Båda två har jag noterat först när mitt flöde börjat fyllas av missmatchade sockor respektive levande ljus - jag som ändå anser att jag hänger hyfsat bra med i vad som händer i världen... inte alltid, tydligen!

Men för tydlighetens skull vill jag härmed bekräfta att jag understöder både mänskliga olikheter och jordklotets framtid. Ifall någon undrade.

Going steady

Idag har det stått på ÖT, så nu räknar jag det som officiellt - jag har fått jobb! Hurra! Det innebär visserligen ingen större förändring, eftersom det är jobbet jag redan har haft i snart tre läsår, men nu som en lektorstjänst istället för tidsbunden timläraranställning. Jag har ALDRIG FÖRR haft en icke-tidsbunden heltidsanställning, och helt seriöst trodde jag inte egentligen jag skulle förvänta mig en sådan före 40 heller... Så det känns bra, minst sagt!

När det först blev tal om att min tidsbundna tjänst skulle omvandlas till ett lektorat tyckte jag det lät utmärkt, men när jag tänkte lite till och insåg att det betydde att tjänsten skulle lediganslås och att jag - i bästa fall - skulle gå igenom hela processen med provlektion och intervju igen blev jag faktiskt lite nervös. Å ena sidan kan man ju tycka att nästan tre år på posten skulle tala till min fördel, men å andra sidan var det faktiskt elva sökande och vem vet vad nämnder bestämmer? Det gick hur som helst vägen! Lite extra kul var det att tajmingen var så perfekt när jag fick reda på det nu i början av veckan - jag hade precis avslutat min korta skoldag, solen strålade från en blå himmel och jag skulle precis plockas upp av Matias och Josef för en halvdag i Vasa. Aldrig har det väl varit så välplanerat oplanerat med finlunch på Svenska Klubben!

Hur som helst, bland annat ansökningsprocessen har gjort att de senaste veckorna känts ganska intensiva, så den här lördagen var efterlängtad. Äta frukost länge - underbart! Undra över vilka tider jag borde passa i helgen och komma fram till "nästan inga alls" - fantastiskt! Känna att det finns både tid och ork att testa storbarnens nygamla slalomutrustning på vår uppfart - strålande! Otippat roligt tyckte jag också det var att sortera mina strump- och underklädeslådor. Haha! Helt enkelt för att det är något som never ever kan bli en akut prioritet, så det var liksom ett tecken på att det fanns tid.

Sedan blev Josef magsjuk och dagen blev lite mindre rolig. Jaja. Nu mår han bättre, men jag sörjer i förväg att vi måste hålla oss i karantän istället för att fira påsk i förskott tillsammans med min familj i Överpurmo imorgon. Jag som hade sett barnsligt mycket fram emot det!

Vykort från Vuokatti

För ett år sedan var jag ganska skakis i knävecken. Det var skolans friluftsdag och jag var på väg till Vuokatti för att spänna på mig ett par klumpiga skidor och vräka mig ner i okända backar för första gången på fem år (och andra gången på minst tio). Det gick vägen och jag hade jätteroligt, så i år anmälde jag mig till Vuokatti igen. I år var det om möjligt ännu roligare! Inte så att jag nödvändigtvis var bättre på att åka än ifjol, men istället för fjolårets snöslask hade vi blå himmel, fina backar och snötyngda träd - så vackert! Ingen dålig arbetsdag alls, om du frågar mig.

Nuförtiden är det rätt så sällan jag utsätter mig för fysiska utmaningar som jag inte riktigt klarar av, så det kändes både roligt och ganska nödvändigt att ge sig in på något sådant. Det GÅR faktiskt att stiga utanför sin comfort zone rent fysiskt också! (Mentalt gör jag det mer ofta, om än lite mer sällan än för ett par år sedan.)

Mina kollegor, som alla var mycket vanare och snabbare än jag, fick vänta en hel del, men det är en rätt bra grej att göra något man är dålig på tillsammans med ett gäng lärare (varav hälften speciallärare). De är liksom vana med att ha tålamod med folk som är lite långsamma, så de förstår att vara lite peppande och taktfulla mot den där stackaren som hasar sig ner en bit efter de andra... Se det som ett tips! Hur som helst, jag åkte sittlift ensam och jag tog mig nerför ett par branta backar där jag verkligen kände att det var 50/50 att jag skulle ta mig ner utan kullerbyttor, vilket verkligen boostade mitt självförtroende. Så bra känsla! Hoppas verkligen att många av våra elever fick åka hem med den också.

På minussidan var en råkall vind som inte syns på de soliga bilderna och ett par skor som jag nog hade spänt alldeles för hårt. Fastän jag ändrade flera gånger hade jag så ont i fötterna och vaderna att jag trodde fötterna skulle trilla av, och i en backe domnade ena foten till och med bort... Kändes inte helt hälsosamt. Till sist fattade jag äntligen att jag skulle lossa på dem nästan så mycket det gick och då blev det roligare att åka. Och skönare att leva. Sådant rookie mistake!

Vi håller som bäst på och fyndar ihop slalomutrustning åt A&E på loppis, så vi ska verkligen försöka komma oss iväg till någon backe ännu i år. De börjar vara så stora att de borde få testa, och vem vet - kanske de gillar det? Det tänkte vi ifjol också, men kanske tröskeln är lite lägre nu när vi faktiskt har skaffat grejer. Tur för oss att det är mycket snö kvar ännu! Kanske i påskhelgen..?