En sorts höst

Som jag hade önskat mig en normal höst. Som jag hade önskat mig att Covid-19 bara var ett övergående fenomen på några månader. Som jag hade önskat att vi skulle se tillbaka på våren med förskräckelse och lugna oss med att den är över nu, faran. Att det inte blev så var väl knappast någon överraskning - redan i våras var det ju många som flaggade för den andra vågen som högst sannolikt skulle komma i höst. Men hoppas kunde man ju, de kanske hade fel..?

Ännu för några veckor sedan kändes det fortfarande som att vi här i Österbotten trots allt levde skyddade i vår relativt normala lilla bubbla - eller egentligen, hela Finland! Det känns inte alls som länge sedan Finland hade 20-30 nya fall per dag, nu är det uppe i 90-100. Om jag inte helt tar fel motsvarar siffrorna de vi hade i april, men då testas förstås mångdubbelt fler nu. Oroväckande är det ändå, inte minst eftersom hela samhället är så öppet och normalt nu i jämförelse med i våras. Kan inte låta bli att känna igen orosklimpen i magen från i våras - hur kommer det här att utveckla sig? Var kommer vi att landa, och om hur länge? Två årskurser i en skola i grannstaden är i karantän fram till höstlovet efter en massexponering och det känns väl mest som en tidsfråga innan det händer i fler skolor häromkring. Glad är jag ändå så länge vi får vara i skolorna tillsammans med våra elever!

Samtidigt, det kunde vara så mycket värre. De flesta årskurser i vår turkiska vänskola har t.ex. inte varit i skolan sedan början av mars och situationen där blir bara värre... Ska jag genomleva en pandemi gör jag det gärna i det här hörnet av världen! Dessutom är jag så oerhört glad för de lugna månader vi haft större delen av sommaren och nästan ända fram tills nu - tänk att få ta sommarlov från corona-oron! Det gjorde gott. Kommer dessutom på mig själv att gång på gång mentalt bocka av olika saker som kunnat genomföras normalt - japp, skolstarten har vi fått vara med om utan att hittills missa en enda dag i vår familj. Yes, Arvid har tagit årets skolfoto och snart Edvin och Josef också! Så fint, Edvin fick sina tre gånger simundervisning med skolan. Josef fick fira sin födelsedag utan coronahinder! Och så vidare... Det är kanske lite fatalistiskt, men hellre att jag gottar mig åt det som gått bra än fokuserar på allt som kanske får stopp senare i höst. 

En annan efterlängtad grej vi gjort är att gå till simhallen tillsammans med två av barnens kusiner och en av mina kusiner (den av kusinerna som är mer jämnårig med mina barn än med mig...) Idag alltså. Det har varit utlovat sedan ett par veckor tillbaka, så det skulle ha krävts en force majeure minst för att backa på det löftet... Det var faktiskt jätteroligt! Och så enkelt jämfört med förr - trots att vi hade en hel flock med sex upprymda barn på tre vuxna... I vanliga fall skulle vi omedelbart ha slagit fast att det här ska vi göra om så snart som möjligt. Nu hummade vi lite ödmjukt och hoppades bara att det ska vara möjligt att göra om... förr eller senare!

Att träffa kusinerna i Sverige känns dock minst lika långt borta som det gjorde i våras. Men svärfar lyckades faktiskt med en liten kupp - han var på ruskaresa i Äkäslompolo förra helgen, och när jag ringde honom om ett helt annat ärende nämnde han att eftersom gränserna nu var öppna tänkte han göra en avstickare till Norrfjärden på väg hem... så gjorde han, och fick två värdefulla dygn med barnbarnen där. Samma dag som han anlände kom nyheten om att läget har försämrats så pass att gränsrestriktionerna återinförs från och med måndag (imorgon). Det var inte mycket mer än en vecka med fritt resande, men under den tiden hann han alltså faktiskt med ett besök! Lite förskräckt följde vi med hans resa på avstånd, men egentligen - eftersom han ändå var ute på vift längs vägarna var det knappast särskilt mycket mer riskabelt att köra en bit över gränsen och bo hemma hos familjen i två nätter... så det är väl bara att vara nöjda och glada för att besöket blev av, för vem vet när det kan bli nästa gång!

Själv fyller jag 40 om en vecka och har fått justera mina planer några snäpp. Något stort kalas ville jag ändå inte ha, men för ett år sedan var jag övertygad om att jag skulle fira födelsedagen med ett höstlov någonstans vid Medelhavet. Den enda present jag ville ha av Matias var en treat yo'self-weekend i Stockholm med exakt samma upplägg som den jag ordnade för oss när han fyllde 40 ifjol. Det blev som det blev med bäggedera... ett tankefrö för framtiden, men inget annat. När jag fyller 50 ska vi väl ändå ha det här viruset ur världen? Vi sänkte ribban till att kanske fira med teater i Vasa, men i ärlighetens namn gick luften lite ur det också, med stigande coronasiffror även här. Visserligen lär teatrarna ha ordnat med rigorösa arrangemang för att kunna ta in publik säkert, men vi får se... kanske landar det på ett paket Ben & Jerry's och Netflix i soffan.

Bilderna är hur som helst från Fäboda i fredags. Jag passade på att sticka iväg dit på en promenad alldeles ensam på min undervisningsfria förmiddag i fredags - underbart väder! Är glad över att jag gav mig själv en spark i baken, men lite besviken över att inte ha någon klon som jobbade undan på min att göra-lista under tiden... 

Digital bokmässa

Dålig grej med september 2020: Pandemi på uppgång i världen.

Bra grej med september 2020: Göteborgs bokmässa har blivit digital, så det går att ta del av allt material helt gratis och till exempel i sin säng, iförd ljusblå velourbyxor, de mjukaste som finns. 

Det är klart att det allra mesta av det fina med bokmässan faller bort där framför skärmen, men en digital bokmässa är inte ingenting. Det är visserligen inget folkmyller, inga fulla bokpåsar, ingen kändisspaning och inga signeringar - men samtal om böcker och livet och samhälle och lärande är det i alla fall. Ikväll har jag gått på två författarsamtal och ett seminarium om dyslexi. De två författarsamtalen var givande och roliga, inte minst för att jag hade parkerat i sängen och dessutom fick sällskap av Arvid som var lite uttråkad och gärna kom och lyssnade på ungdomsförfattare som talade om sina böcker (yes!). Eftersom det ena samtalet var med bl.a. Elin Ek fortsatte jag (och min kompis Google) med att allmänbilda honom lite mer på ämnet Grynet - ta ingen skit! Bästa sortens höstmys.

Författaren på bilden är Lisa Bjärbo som i flera år hade en supersympatisk privat blogg som jag fortfarande kan sakna lite, numera är den mer en skrivarblogg. 

Dyslexisamtalet tittade jag på lite senare, sittande vid datorn med flera avbrott och rätt distraherad av mitt röriga skrivbord och räkningar som borde betalas och jumppa jag inte lyckas registrera mig på. Fick åtminstone med mig bilden av att siffror för en person med dyskalkyli eller en text för någon med dyslexi kan upplevas som ett myller av spindlar för en person med spindelfobi. Den bilden ska jag ta med mig! Men i fortsättningen ska jag nog satsa på att parkera bekvämt och på riktigt fokusera på samtalet jag lyssnar på. 

Bokmässan fortsätter nämligen i dagarna fyra och jag har favoritmarkerat ett trettiotal seminarier/samtal... förutom de jag dessutom tipsades om av mina kollegor idag... Och på tal om bilden ovanför (från 2018) har jag definitivt prickat in samtalet med Jaqueline Woodson på söndag. Hörde henne intervjuas på bokmässan för två år sedan och fick en serious girl crush.Kan varmt rekommendera ett bokmässebesök!  Kolla programmet här! I realtid tror jag seminarierna går att se utan inloggning, men loggar man bara in så går det att se dem när som helst - under en ganska lång tid framöver tror jag dessutom. Men roligast känns det ju att plöja dem nu, för att det ska kännas lite mer på riktigt... att se dem i november tänker jag att blir lite mer som vilket random videoklipp som helst som dyker upp i flödet. 

Här finns gamla inlägg från riktiga, svettiga bokmässor fulla av böcker, människor, utställare och intryck. Undrar när - eller ens om - en sådan tillställning känns rimlig igen? Jag hoppas så innerligt att det finns ett "efter pandemin" och att den tiden kommer snart. Eller åtminstone inom överskådlig framtid. Mmm, en normal värld - jag älskar ju den normala världen utan Covid-19!

Och för övrigt - blir så ARG på saker som inte funkar! Blogspots bloggverktyg har förnyats och fyllts med buggar. INTE okej för ett bloggverktyg som drivs av ett av världens största IT-företag!! Det blir till exempel alltid fel på centreringen så fort man flyttar ett textstycke eller en bild, så därför är bara första stycket i fullbredd, resten vänsterjusterat... HTML-vyn har de också tagit bort, så det går inte att fixa på det sättet heller. Åååh! Visserligen knappast som stör någon annan, men definitivt mig. Skulle gärna flytta bloggen, men efter 13 år här känns det som ett minst sagt stort kliv, har inte riktigt motivationen eller tiden för att krångla med det... nåja. Det om det. Behövde bara pysa ut lite irritation. Sorry.

När det blev höst

Vad händer när amatörer odlar morötter? Jo, morötterna begriper inte att de ska växa neråt utan sväller ut till tennisbollar istället. Lite lustiga, men goda ändå. Tur att vi inte har tänkt ställa upp i några tävlingar med dem! Det är så tråkigt att vi knappt har tid att vara ute på gården längre - att nappa till sig en eller annan morotsboll är väl ungefär allt... Det var sannerligen inte bara sommaren som tog slut, utan helt klart också ledigheten.

Nu är det faktiskt så att jag har en väldigt soft första period, så fram till mitten av november har jag bland annat lediga fredagar, vilket är fantastiskt. Dessutom tycker jag ärligt och uppriktigt att det är jätteroligt att vara tillbaka i skolan och jag hinner faktiskt med riktigt bra på den fronten. Men lägger vi till familjelogistiken så... yikes! Fotbollsskjutsandet tar liksom aldrig slut, samtidigt som både gamla och nya höstaktiviteter har kört igång. Vi visste ju att det skulle bli mycket nu i skarven mellan fotbollssäsong och hösttermin, men det vi inte insåg var att skarven inte bara var en vecka eller två... 

Den här veckan hade Edvin en tandläkartid och en tandskötartid dagtid, dessutom fotboll, konstskola och redskapsgymnastik på kvällarna. Arvid har haft konstskola, fotboll x2 och ungdomssamling, medan Josef "bara" har haft gympaskola. Och jag har gått på två snälla träningspass för att det är oundvikligt - jag känner mig som 39 going on 89 i ryggen och axlarna. Jag vet, det låter vanvettigt! Rätt kraftig kontrast till för några år sedan när vi var väldigt restriktiva med att planera in kvällsaktiviteter som krävde skjuts... för att inte tala om mars-maj, när vår främsta hobby var att spela fotboll på gården eller brädspel vid köksbordet. Vet inte om det är okej att säga så, men jag kan sakna den tiden!

Men allt har sin tid. När de är ivriga att prova på bra, vettiga, konstruktiva grejer vill vi förstås uppmuntra dem - även om vi redan har förhandlat bort ett par aktiviteter som teoretiskt sett skulle ha rymts in i våra veckor... Tja, man har som man ställer för sig. Vi får se hur det utvecklar sig! För nån gång måste väl fotbollssäsongen ändå sakta av..?

Oh well. Med tanke på allt ovanstående var jag ytterst nära att skippa kollegiets årliga kick-off vid en villa i Vexala i går. Så glad att jag ändå inte gjorde det! Vi åt oss fyrkantiga, pratade, skrattade, badade badtunna och - nu är jag väldigt nöjd med mig själv - doppade oss ett par gånger i havet, med den höga stjärnhimlen som enda ljuskälla. Eftersom skolan är utspridd på flera olika byggnader och baracker blir det ofta så att vi springer förbi varandra och hejar lite i förbifarten till vardags. Då känns det desto mer värdefullt att hänga lite utanför skolan med de här roliga människorna!

Solnedgångsutmaningen

Ja! En fotoutmaning passar väl bra när min blogg identitetskrisar? Maria på Marias memoarer hittar på fotoutmaningar varje månad och den här gången är det solnedgångar och soluppgångar. Min första tanke var att stå över, för det är verkligen inte mitt forte. Jag beundrar och älskar varje solnedgång jag snubblar över, men eftersom de nästan alltid blir en besvikelse på bild har jag nästan slutat att försöka. Men när jag satte mig ned och bläddrade bakåt hittade jag ändå några guldkorn.

Port d'Andratx, Mallorca, sportlovet 2018

Vi hade varit ute i bergen och upptäckt en vandringsled på eftermiddagen, men när vi satte oss i bilen var vi inte riktigt redo att avsluta dagen, så körde en liten bit vidare på vägen och hamnade i Port d'Andratx. Vi strosade runt en stund och råkade vandra rakt in i en av de vackraste solnedgångarna jag varit med om. Annars minns jag mest de mysiga gränderna, mäklarkontoren som skyltade med fastigheter till astronomiska priser och våra svettiga, dammiga träningskläder. För jo, Port d'Andratx lär vara en rätt så exklusiv ort och folk som rörde sig på strandpromenaden den tiden på kvällen var inte direkt klädda för friluftsliv... Vilken tur att det gick att rikta kameran mot ett annat håll - mot solnedgången! 

(Fotocred till Matias)

Staraby, annandag jul 2019

Jag undrar om det inte ändå är vintersolnedgångarna som är de bästa? De som ramas in av lysande snö och vitpudrad skog? Den här solnedgången fotade jag på en efterlängtad ensampromenad mot slutet av julhelgen i vintras. Att efter en myllrande, rolig julhelg dra på sig kängorna och gå ensam ut i skymningen som snabbt faller på redan på seneftermiddagen, bara jag och den höga himlen. Det var balsam för själen! 

Pörkenäs, september 2017

Den här bilden är från en alldeles magisk septemberkväll. Solen lyste guldgul och varm och vi gjorde precis som man alltid borde, men nästan aldrig gör - vi packade ihop matsäck, satte oss i bilen och körde ut till havet, där vi stannade i flera timmar. Det var guld. Nästan bokstavligen. 

Nykarleby, januari 2017

Om solnedgångar inte riktigt är min styrka så är soluppgångar det ännu mindre - jag tycker lite för mycket om att ligga och dra mig på morgnarna... Men det fina med soluppgångar i januari är att de inte kommer så okristligt tidigt! Den här bilden är tagen på förmiddagen, gissningsvis när jag varit rastvakt och inte kunnat låta bli att gå ner till älven för att fota allt det rosa. Visserligen med min förra telefonkameraskrutt, men tyckte ändå den platsade här! 

Vuoggatjålme, juli 2013

Jag kan inte ta åt mig äran för den här sista, ursnygga bilden (hej Matias!), men den behövde ändå få en plats i inlägget. Jag kunde ju inte avsluta utan en fjällbild! Den här är tagen på den tiden när Matias var så pass entusiastisk landsvägscyklist att cykeln fick följa med på fjällsemester - det har den inte fått på några år nu, men kanske gör den comeback en vacker dag. I vilket fall som helst - Vuoggatjålmejaur under rosa himmel är nu, då och alltid en av mina favoritvyer!

2020 - inget guldår för Erasmus?

Nej, det är ju ingen guldålder för internationella projekt för tillfället. Vad som känns mer overkligt vet jag inte riktigt - att vi för mindre än ett år sedan kunde ta med elever på resor ut i Europa för att lära känna elever och lärare från andra länder, hälsa på i andra skolor och uppleva folkvimmel på flygfält, torg och turistattraktioner eller att allt det för tillfället är helt otänkbart. Vårt internationella arbete kommer att fortsätta i vilket fall som helst, men vi koordinatorer har fått lära oss att bli betydligt mer ödmjuka och flexibla när det gäller planeringen! 

Hur det än blir framöver så är jag så oerhört tacksam över de tre terminer som vi faktiskt hann jobba med vårt projekt helt normalt, med resor och träffar. Eftersom coronapandemin slog till först under projektets (egentligen) sista termin så hade vi lärare redan hunnit lära känna varandra, bli vänner och hitta sätt att samarbeta när allt ställdes på ända. Nu har ju vårt första projekt blivit förlängt, hur långt fram vet vi inte säkert ännu. Redan när allt stängde ner i mars och träffen i Nykarleby ställdes in med några dagars varsel lyckades vår huvudkoordinator ordna så att deadline för vårt projekt sköts fram ett halvår. Gott så, men nu när det visat sig att Covid-19 inte var någon snabbt övergående fluga ska vi försöka förlänga så långt som det är möjligt - för det extra halvåret vi fick räcker nog inte till för att det ska bli några resor. I den här situationen är det tillåtet att genomföra träffarna digitalt, men allra helst vill vi ju skjuta på det tillräckligt långt fram för att vi faktiskt ska kunna genomföra hela projektet med de fysiska träffar som inte hann bli av, nämligen i Finland och i Polen. Om det nu någonsin blir möjligt. (Ursäkta min inre I-or. Det senaste halvåret har gjort mig lite desillusionerad.)

Ungefär vid skolstarten fick vi också ett besked vi har gått och hoppats på - vår ansökan om ett andra projekt har beviljats! Den ansökningen lämnade vi in i februari, när världen fortfarande verkade vara normal och vi trodde att vårt dåvarande projekt skulle avrundas efter den avslutande träffen i Polen i maj. Den nya ansökningen handlar om ett nytt tvåårigt projekt med samma upplägg, men med tema hållbar utveckling. Visst blev vi glada, men wow-faktorn som skulle ha hört till ville inte riktigt infinna sig, så här med ett halvfärdigt projekt och alla planer på is för tillfället... Det nya projektet kan skjutas upp maximalt till årsskiftet, så det ser ut att bli så att vi har två aktiva projekt på gång parallellt under vårterminen, med en ytterst osäker framtid för fysiskt resande... Eh, skoj. 

Nä, bara roligt är det ju inte - uppgiften som Erasmuskoordinator i nuläget är inte riktigt vad jag signed up for när vi först började på med det här - men samtidigt tycker jag helt ärligt att det är jättekul att veta att vi får fortsätta i två år till! Hur det rent praktiskt kommer att se ut är naturligtvis oklart, men i någon form får det så lov att bli av. Kan också tycka att det internationella samarbetet är högaktuellt och extremt viktigt just nu, när vi är nödda och tvungna att hålla oss hemma i våra respektive byar och världen på ett sätt krymper. Det är fint och bra att människor tvingas stanna upp och reflektera över sitt resande, men samtidigt kan retoriken lätt spä på främlingsfientlighet och misstänksamhet mot människor från andra länder. I den bästa av världar kanske ett internationellt projekt i skolan kan motarbeta en sådan utveckling. 

Men om projektet ska kunna åstadkomma någonting alls behöver det förstås finnas elever som är engagerade i det. Måste erkänna att jag är lite bekymrad för vår Erasmusklubb - de allra flesta aktiva elever har redan gått ut nian och det här måste ju vara sämsta möjliga tidpunkt att värva nya. Liksom, nääe, vi kan inte erbjuda några resor förrän kanske nån gång i en obestämd framtid, men arbetsuppgifter finns..? Anyone? Äh, vi får se hur det blir. Om inget annat så får jag ta in lite projektjobb i min vanliga engelskundervisning, det är ju helt i linje med alla principer och läroplaner. Och då kommer eleverna inte undan de internationella kontakterna, vare sig de vill eller inte. Hehe. 

Alla bilder i det här inlägget är från vår första dag i Ungern i maj 2019. Det blev ju aldrig av att jag bloggade ordentligt om den resan, tempot var helt enkelt alltför speedat då och en tid efteråt - och sedan blev det allt mindre aktuellt och annat kom emellan. Men nu, när vi får nöja oss med att resa i fantasi och minnen tänkte jag ta upp tråden och blogga retroaktivt, även om det är långt över ett år sedan resan! 

Soundtrack till det här inlägget: George Ezras Budapest, som rullade på repeat i flera veckor medan jag peppade för resan. Vad jag förstått så har väl låten ungefär ingenting alls att göra med Budapest egentligen, men bra låt. Ändå.

Som jag kan älska den där känslan av att anlända till en alldeles ny plats. Att sitta på bussen från flygfältet och ta in allt man kör förbi - för plötsligt är industriområden och sömniga förorter hur spännande som helst. Att se och höra ett alldeles nytt språk. Att komma från ett småruggigt Finland i mitten av maj till en europeisk metropol med sommarväder som gör att det enda rätta är att byta till shorts det första man gör. Aaah. Ungefär som vi gjorde den där lördagsförmiddagen i maj förra året. Söndagen var den första dagen med gemensamt program och de flesta teamen anlände på lördag kväll eller söndag morgon, men vi tjuvstartade lite för att hinna med eget program redan på lördagen. 

Framför allt vandrade vi runt och tittade, försökte skapa oss en uppfattning om staden. Budapest är verkligen en vacker, om än skamfilad stad. Ungefär så tror jag att jag beskrev Lissabon också efter vårt korta stopp där på väg till Madeira i höstas, så ursäkta min upprepning... I övrigt ser de två städerna helt olika ut, men den gamla skönheten har de gemensamt. Vårt boende låg mitt i de judiska kvarteren, som visade sig ha en klar konstnärsprägel numera - och väggmålningar överallt! Om det är något som gör mig glad i en främmande stad är det ju väggmålningar och utsikter. Utsikt hade vi också planerat in, så jag kunde inte annat än vara nöjd. 

(Vi bodde på Maverick City Lodge, prima budgetboende med bra läge. En lustig grej var att jag hade tipsat de andra koordinatorerna om det boendet och min polska kollega skulle också boka in sin grupp där... men råkade boka in sig på Maverick Hostel nån kilometer därifrån istället... oops! Nå, det var ju bara en natt, men hade varit behändigt att bo på samma ställe!)

Det bästa utsiktstipset jag hade hittat på förhand var St Stephen's Basilica (okej, egentligen Szent István-bazilika på ungerska...), så dit styrde vi stegen. För ett par euro fick vi gå upp i tornet och se på utsikten. Ett par euro eller några tusen ungerska forinter... inga euro i Ungern, inte! En euro är ungefär 360 forinter, så det mesta räknades i tusenlappar. Kan ärligt medge att det var en utmaning att hålla koll på forinterna i resebudgeten och redovisningen... haha! Ibland kan även min mattehjärna behöva utmanas!) Totalt 301 trappsteg blev det, så dagens trappträning kunde bockas av också! 

Så värst många människobilder lär det inte bli eftersom mitt sällskap ju var elever som kanske inte vill figurera på min privata blogg... men den här bilden får vara ett undantag eftersom den har godkänts och synts i flera olika sammanhang. Utmärkt resesällskap även den gången! På den här resan var vi faktiskt hela tre lärare på fyra elever, så det var inte direkt ett tufft jobb att hålla reda på flocken... När vi skulle boka hittade vi så billiga flygbiljetter att vi insåg att det rymdes med en extra person inom budgeten, men eftersom alla elever som hade ansökt redan fått plats antingen på den här resan eller den kommande Madeiraresan så plockade vi med en kollega istället. Jag må vara lite partisk, men kan inte tänka mig så mycket bättre fortbildning. ;) 

Finns inget bättre sätt att få hjärnan att koppla ihop kartan med verkligheten i en ny stad än att se ut över den från ovan! Där flyter Donau, där är den parken, där ligger berget med statyn, någonstans i de kvarteren måste vårt hotell ligga... 

Väl nere satte vi oss på ett Starbucks intill basilikan och svalkade oss. Fast det gått över ett år blir jag fortfarande glad av att tänka på min strawberry frappuccino... kan också ha haft något att göra med att solen gassade och vi hade gått uppför 301 trappsteg och sedan ner igen, för att inte tala om att vi steg upp vid halv fem-tiden på morgonen... men den var fenomenal. 

Det här var roligt! Kommer definitivt att fortsätta blogga retroaktivt om Ungern... i väntan på en värld utan Covid-19.

Viszlát később!

Mässkär

Är det en ruvande förkylning eller är det skolstarten + familjelogistiken som tar ut sin rätt? Igår och idag har jag i vilket som helst varit orimligt trött och inte fått mycket mer än det mest nödvändiga till stånd. Jag hoppas på mer krut i helgen, men i väntan på det passar det bra att se tillbaka på en av sommarens bästa utflykter! I flera år har vi (jag) pratat om att vi borde ta turbåten ut till Mässkär - trots att jag bor där jag bor har jag aldrig varit till Mässkär sommartid och det började kännas som en riktig lucka i min lokalkännedom... Vintertid har jag gått över isen från Ådön med min kompis Linda för att äta syltgrisar och dricka varm kakao en gång, hoppas på rejäl is i vinter så jag kan ta med familjen på den utflykten också! 

I början av augusti blev det äntligen av! Hela sommaren går det lunchkryssningar ut till Mässkär och en sådan hoppade vi på. Själva båtturen var ett rent nöje - för oss landkrabbor utan båt är det helt nya vyer så fort båten lade ut från Gamla hamn, så det var spännande. Kan väl tillägga att de har en ny båt nu, det är alltså inte den som sjönk häromåret... hrm. Gott så, för riktigt så spännande ville vi ju inte ha det. 

Vid Mässkär började vi med söndagslunch på restaurangen i den gamla lotsstationen - ni ser ju själva, det var inte alls illa! Att vi dessutom satt ute på balkongen i strålande sol med utsikt över den lilla gästhamnen skadade inte heller... Jaja, kan hända att vissa barn tyckte att kokt potatis och lax inte var världens mest intressanta utemat, men ibland får man bara agree to disagree... perfekt sommarmat, tyckte åtminstone jag!

Efter söndagslunchen hade vi väl en dryg timme eller så kvar på ön, så vår plan var att upptäcka så mycket som möjligt. Det finns en naturstig på ön som går genom olika naturtyper och förbi olika platser av intresse. Den är inte lång, så det gick bra att gå den, klättra på stenar och ändå hinna tillbaka i tid - men gärna hade vi haft nån timme till på oss! Naturstigens första intressanta stopp enligt mitt gäng var fundament till vad vi tror var den gamla radiofyren som behövde granskas i detalj... men så småningom kom vi oss iväg till naturen också! 

Det är omöjligt att skutta fram över klipporna och bland de små tallarna utan att tänka på Saltkråkan... allt vi saknade var en Båtsman och en farbror Melker som trillar i sjön. Förra helgen letade vi faktiskt fram en gammal Saltkråkan-dvd och hade Saltkråkan som fredagsfilm, det tackar vi Mässkär för!

Klippor och stora stenbumlingar ger mig alltid hjärtat i halsgropen. Jag älskar att se på mina viga klätterapor samtidigt som jag alltid, alltid håller andan tills de är nere på fast mark igen... försöker balansera frihet och ansvar så att jag biter mig i tungan och håller tyst om skaderisken ändå skulle vara reparabel, men någonstans vid att trilla ner och slå ihjäl sig drar jag gränsen. Barnafadern har liite lägre tröskel för att säga stopp, men vi försöker kompromissa! 

Klätterstenar och solvarma klippor fanns det i alla fall gott om. Utan en returtid att passa hade vi lätt kunnat få nån timme att gå bara där! 

En ormbunksskog hittade vi också, helt annorlunda än något man skulle hitta här på landbacken. Trots att vi bara var borta en kort eftermiddag kändes det som att vi hade rest långt! 

En fin utflykt och en fin dag var det, det här kommer vi säkert att göra om! Och nästa ö jag vill se är Tankar utanför Kokkola, kanske vi lyckas få till en sån utflykt nästa sommar... Vår hemmasommar har verkligen gett och gett, om och om igen. Återstår att se om vi någonsin vill resa någonstans sommartid när en vacker dag är möjligt igen...