Blixtvisit i Lissabon

Äh, vi kör ett första riktigt reseinlägg! Känner att varje minut jag kan ägna åt mitt skrivbord borde ägnas åt jobb just nu (det är nåt med den här årstiden - när det är som mörkast ute ska det visst jobbas som mest), men ska man ändå prokrastinera kan man lika gärna göra något vettigt. Typ skriva ett blogginlägg om Lissabon.

Lissabon, ja! Den som invänder att det är en stad som rimligtvis inte ligger på Madeira har helt rätt. Men eftersom vårt flyg från Helsingfors till Lissabon tidigarelades med tre timmar (hej, incheckning i Vanda 04.00!) bestämde vi oss för att göra något roligt av den långa väntetiden och undersökte möjligheterna att smita från flygfältet några timmar medan vi väntade på vårt flyg till Funchal. Även om energin inte direkt bubblade ur öronen på oss - resan hade börjat redan kvällen innan med en tågresa ner till Vanda och en hyrd lägenhet där vi hann sova cirka tre timmar före väckning - så var det ett bra val. Vårt flyg vidare till Funchal var dessutom lite försenat, så vi konstaterade tacksamt att det hade blivit många lååånga timmar på flygfältet om vi hade stannat där...

På förhand hade vi nosat här och där efter tips på hur våra ynka timmar i Lissabon bäst kunde användas. Ett förslag vi fick av våra värdar på Madeira var att ta tunnelbanan till Parque das Nacões, ett relativt nybyggt och modernt område ute vid vattnet. Det verkade som en bra idé, men eftersom vi alla var mer nyfikna på Lissabons historiska centrum nappade vi istället på ett tips jag fått på den fina bloggen Bortugal, nämligen att ta en buss (Aérobus) från flygfältet till Rossio Square, där det finns mycket att se på promenadavstånd. Bussen tog ca 25 minuter per väg och kostade 6 euro/person, så det tyckte vi var väl investerade pengar och minuter! Roligare också med buss än med tunnelbana, så fick vi en glimt av hur Lissabon ser ut längs vägen från flygfältet. 

Vårt första uppdrag i Lissabon var att hitta lunch, men vi råkade snubbla in i en julbutik istället. Där vimsade min kollega Mikaela och jag runt och ooh:ade och aah:ade åt alla gulliga julkrubbor en stund medan våra tonåringar stod utanför dörren och såg uttråkade och utsvultna ut... hoppsan! Sedan skärpte vi oss och letade oss vidare till ett köpcentrum där vi hittade ett helt godkänt pastaställe för att fylla på energidepåerna. Där hade vi också helt osannolik tur med vädret, för strax efter att vi gått in där kom världens skyfall (som vi kunde hålla koll på genom takfönstret). Vi behövde bara dra ut lite på lunchandet, så mattades det av lagom tills vi skulle ut igen - och slutade sen helt. Perfekt!

Lissabon verkar vara en stad med mycket gammal charm, som jag nog gärna skulle utforska i mer än de få timmar vi hade. Det är kullar och backar och spårvagnar och sirligt dekorerade hus - som nog i många fall ser ut att ha passerat sin glans dagar. (Åsa på bloggen Bortugal skrev faktiskt riktigt nyligen om de portugisiska husen - intressant läsning här!) Men har man bara tre timmar, varav en går åt till lunch, så är nog Rossio Square en bra utgångspunkt. Vi vågade inte gå särskilt långt bort från torget och hade dessutom våra små kappsäckar med oss, men vi gick ner längs en gågata mot vattnet och ner mot Praca do Comércio samtidigt som vi spanade in kakel på husväggar och kakor i skyltfönstren. 

Väl framme vid Praca do Comércial började solen skina, vi kunde känna lite havsdoft och livet var gott! Det enda som oroade läraren med ansvar för flygbokningen var att vi ju skulle hinna tillbaka till flygfältet i tid också... det visade sig inte vara några problem alls, men oh well. Jag kom bara ihåg att våra portugisiska vänner hade missat sitt anslutande flyg i Lissabon när de skulle till Irland på planeringsträffen ifjol och kom fram ett helt dygn senare på grund av det, så tanken på Lisbon Airport gav väl mig nån slags omedveten dålig vibb på grund av det... Helt i onödan, särskilt svårt var det inte att hitta! 

Det kommer annars att vara lite mer sparsamt med människor på mina resebilder den här gången, för de flesta av människorna jag reste med är ju mina elever... Jag tänker att det kan gå an med mer uppstyrda gruppfoton, sådana som de har godkänt att lägga upp på instagram redan, men resten får stanna på min dator... Men här kommer i alla fall en bild min kollega Mikaela tog av vårt fina ressällskap på Praca do Comércial!

En av dagens höjdpunkter kom faktiskt ändå när vi var tillbaka på flygfältet och gick till vår gate - vi skulle nämligen ta samma flyg vidare till Funchal som den irländska gruppen! Så roligt att träffa Julie, vår huvudkoordinator, hennes kollega Nóirín, som jag träffade på Irland förra hösten, och de tre killarna de reste med. Så här långt in i det här projektet är jag rätt övertygad om att alla irländare är trevliga, alltså varenda en. Eller så är det bara alla jag har träffat. 

(Eh, nästa bild har egentligen ingenting med nånting att göra, men vem kan låta bli att fota en Nimbus 2000? Åtminstone inte en mamma till två Harry Potter-nördar... Reklam för en HP-utställning utanför flygfältet i Lissabon.)

När vi väl kom fram till Funchal, nån timme senare än planerat, var vi helt klart inte i Österbotten längre. När vi kom ut från flygfältet i Lissabon möttes vi av väder vi finländare uppfattade som behagligt, men inte på något sätt överväldigande sommarväder. Men när vi steg ur flygplanet i Funchal slog mörkret, värmen och fukten emot våra ansikten, ljusen från staden uppe längs bergssidorna glittrade i en enorm halvcirkel kring oss och jag blev nästan lite fnissig. Nu hade vi kommit långt hemifrån! 

Först när vi steg av planet läste jag meddelandet från en av våra värdar där han skrev att "by the way, forgot to mention" - hotellet vi skulle bo på var fullbokat så de flesta av oss skulle bo på ett annat den första natten. Inget konstigt med det, eftersom den första natten hade tillkommit senare, men våra elever samlade ivrigt på historier om skåpknoppar som flög iväg när man öppnar dörren, lamphållare som gick av och lösa eluttag som krävde en sko som stöd för att gå att ladda telefonen... haha! Äh, det var helt okej, men kan inte förneka att det var skönt med luftkonditionering på vårt "riktiga" hotell sen. Mikaela och jag, som de pedagoger vi är, konstaterade att det är nyttigt att prova på enklare boenden också. Tänk, vad karaktärsdanande!