Såhär mellan lektionsplanering, nattning och klädtvätt - ett vykort från en av de mest dramatiska utsikter den här utsiktsnörden någonsin sett: Cabo Girão på Madeira. Det var kul och läskigt; det va högt (Här hade visst en vänlig minderårig själ kommit och hjälpt till med skrivandet - visst är det ett tecken på framgång att ha spökskrivare på sin blogg?) Eh, jag kom av mig... Cabo Girão! Europas högsta glasplattform som sticker ut från en klippa på 580 meter som stupar rakt ner i havet. Mäktigt? Oh ja. Men eftersom det var väldigt mycket folk där blev det ändå inte den svindlande känsla jag hade anat mig till på förhand - plattformen har tydligen upp till 1800 besökare per dag, vilket osökt får mig att tänka att det förhoppningsvis är en slitstark konstruktion... Nu var det ju inte högsäsong, men bara vårt sällskap var ju en hel busslast, så även om landskapet var något i särklass blev det här ändå inte den största naturupplevelsen under resan - den kom senare under veckan, i regn och dimma och med sagolika berg runtom.
Redan vägen upp var en upplevelse - det kan man kanske gissa sig till med tanke på de svindlande höjder vi skulle upp till från havsnivå på en så kort sträcka fågelvägen! Jag kunde ha suttit och granskat vägkanten, klämt tag om sätet framför och kallsvettats, men jag valde att lita på att chauffören kört upp tryggt förr och att de flesta bussar inte störtar nerför stup. Jag vet att det inte är många år sedan det hände en tragisk olycka med en turistbuss på Madeira och det var faktiskt (!) något av det jag var mest nervös med på resan - att ta med andras barn på vägar som den här! Men när vi väl hade hållit med våra värdar om att en bussutflykt var en prima idé den här söndagseftermiddagen var det liksom inte i mina händer längre. Bäst så. Bilden här ovanför var från en paus på vägen upp, en bit ifrån målet, men andlösa vyer redan då - byn nedanför heter Camara do Lobos och är berömt för sina sjölejon. En vacker dag skulle det vara så häftigt att se sådana i det fria!
Det blir sällsynt människofattiga bilder här eftersom jag inte vill lägga upp ofrågade bilder på varken mina egna eller andras elever - och jag märker också att inte en enda av bilderna gör platsen rättvisa. Det är inte lätt med höjder, och just den här utflykten var jag mer fokuserad på det sociala än på det fotografiska! Den här drönarfilmen tycker jag däremot är väldigt cool - till exempel vid 3:20 ser man plattformen bra!
Något jag - som kommer från de österbottniska vidderna - tycker är fascinerande är hur all odlingsbar mark verkligen används här. Till och med små landremsor som bara kan nås med båt odlas. Härifrån fick man spana ut över kusten med hotell, byar och odlade plättar överallt där inte klipporna och stupen bröt fram och gjorde människorna och deras verksamhet helt oväsentliga.
Det märktes att det här var en turistfälla, inte bara på den rymliga parkeringen, utan också på souvenirshoppingen och den lättillgängliga glassen invid. Men det passade oss bra den här gången, inte minst för att jag var i akut behov av ett par flipflops... (på grund av min fultå, återkommer till den.)
Nu är det dags för mig att fortsätta planera morgondagens lektioner och försöka låta bli att längta för mycket till jullovet, men jag lämnar er med en bild på de gulliga, knubbiga madeiranska bananerna! De smakar faktiskt lite annorlunda än bananerna i våra fruktdiskar, men framför allt ser de helt annorlunda ut. Skojiga var de i alla fall, inte minst när min kollega och jag i misstag råkat hamstra på oss så mycket bananer som ingen åt upp att de blev ett stående skämt... de följde liksom med oss överallt resten av resan och verkade aldrig minska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar