Än en gång har vi påmints om hur sårbara vi är. Terrorattacken på Westminster bridge må ha skördat färre liv än Bryssel, Turkiet, Nice, Berlin och alla de andra, men där har jag gått med mina barn. På exakt den trottoaren, med en baby i barnvagn och ett fast tag om små händer i trängseln. Det är mindre än två år sedan, men det känns som om det var en tryggare tid. Jag är inte dummare än att jag förstår att det handlar mer om känsla än om verkliga risker, men reptilhjärnan fungerar som den gör.
Fjolåret fick mig att känna att europeiska storstäder inte är trygga längre, men känslan hade redan börjat mattas av. När jag läste om en Londonresa på Blejk, fejt och fab igår kommenterade jag att jag fick lust att boka en resa till London på studs. Jag menade det verkligen - jag hade redan börjat fundera på vem jag skulle dra med mig och när och hur. Jag tänkte körsbärsblom, Harry Potter, min älskade brittiska engelska och alla ikoniska byggnader. Några timmar senare läste jag nyheterna och reslusten falnade snabbt.
Otryggheten är förstås lite av en illusion i en mångmiljonstad som London, men den påverkar helt klart hur jag skulle röra mig om jag reste dit. Området kring Westminster bridge är ingen favoritplats, men det är en plats som på ett konstigt sätt är svår att undvika. Tusentals människor rör sig där varje dag, och det är människor av alla möjliga nationaliteter, så precis som jag berörs starkt av det som hänt så berörs säkert de flesta som nån gång besökt London, fotat Big Ben och armbågat sig fram i kvarteren runtom. Vilken perfekt plats att slå till för den som vill väcka oro och uppmärksamhet på många håll i världen samtidigt.
Det jag tänker allra mest på är hur beroende vi är av tillit för att ett samhälle ska fungera. För att våga köra till jobbet måste jag lita på att resten av trafiken håller sig i rätt körfil. För att våga röra mig i en folksamling måste jag lita på att ingen beväpnad galning ballar ur. Säkerhetskontroller överallt går inte, och det skulle ändå bara skydda mot en liten del av allt som kan gå fel. Vi måste ha tillit. Vi måste bara fortsätta ha tillit.
Det jag också tänker på är att jag läste om hypotesen att de strikta brittiska vapenlagarna kan ha förhindrat attacker tidigare. Att det har funnits ett starkt hot mot just London är knappast någon överraskning och det går inte att förhindra allt, men allt som kan förhindras är... tja, hemåt. Mer strikta vapenlagar, tack! (Här)
Och så kan jag förstås inte heller låta bli att tänka på hur skyldig jag känner mig som alltid berörs mer av terrorattacker som händer på platser där jag eller någon jag känner varit eller skulle kunna tänkas vara. Att jag gått med mina barn på just den där platsen borde i teorin inte betyda något mer än att någon annans barn kanske är på ett torg i Bagdad när det smäller. Men det är väl så människan fungerar - ju närmare, desto lättare att känna efter. Eller svårare att låta bli att känna efter.
Det här var ingen analys, det var mer en uppgiven suck. Samma uppgivna, ledsna suck som jag suckade många gånger förra året.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar