En sak vi verkligen ville göra under vår dryga vecka på Costa Blanca var att se Castell de Santa Bárbara i Alicante. En perfekt plats för utsiktsjunkies och slottsnördar - check och check. Det ville vi inte missa, så därför prickade vi in det ganska tidigt under resan. Vi började med att ta tåget in till Alicante. Det är drygt 30 km mellan städerna, så det känns ganska orimligt att det tar ungefär en timme med tåg... praktiskt sätta att förflytta sig ändå, och tur att det är vacker utsikt längs med hela vägen!
Väl framme steg vi av vid den station som verkade vara närmast och började gå uppåt. Exakt hur vi skulle gå visste vi egentligen inte, men vi hade förstått att det fanns många vägar att ta sig upp, så vi chansade helt enkelt. Själva berget gick inte att missa! Den väg vi valde ledde upp på själva försvarsmuren så att vi gick längs den en stor del av vägen. Perfekt!
Även om det inte hade funnits en borg uppe på berget skulle vägen ha varit värd besväret. Det gick ganska brant uppåt på vissa ställen, så utsikten blev snabbt svindlande. Hej Alicante! Vagnen släpade vi förstås med oss, men Josef sade ganska snabbt ifrån och fick gå själv. Och när han väl hade fått börja gå fanns det ingen återvändo till att sitta som ett gulligt litet paket i vagnen... Han gick och han gick, och även om han satte sig ner och vilade lite oftare mot slutet var det inte minsta lilla gnäll. Storebröderna gick det också bra för, men det var inte lika överraskande. Vanliga promenader brukar inte vara någon framgångssaga i vår familj, men att få gå på en försvarsmur med utsikt över borg, hav och storstad är något helt annat...
Det var svalt från morgonen, men ganska snabbt blev det sommarvärme, så vi fick dra av oss överflödiga kläder och ha vattenflaskorna redo...
Väl uppe kom vi till en borggård med kaktusar och vackra bågar, rester från ett kloster om jag förstod det rätt. Vägen från vår ytterdörr upp till borggården hade tagit ganska länge, så det började bli dags för lunch nästan direkt när vi kom upp. Vi hade med oss en picknicklunch och hittade ett fint ställe att sitta. Vi hade utsikt över ett livligt café och jag njöt i stora drag av att inte behöva sitta och trängas där.
Jag VET att jag är lite tråkig på den här punkten, men det känns som en sån frihet att få sätta sig med sina smörgåsar under en palm istället för att sitta på ett fullsatt café där barnen måste sitta ordentligt, där det är en massa ljud och rörelse, där vi kämpar för att hitta något ätbart åt alla (jo, lite kämpigt vid matbordet för en eller två av våra yngsta för tillfället), där det slutar med att vi betalar överpris för något som bara petas i... jaja. Visst äter vi ute också - det är ju också något barnen ska lära sig - men ibland är det skönt att ta den mer nedtaggade varianten.
Sedan utforskade vi, och det fortsatte vi med tills sent på eftermiddagen. Det var inga problem alls med att få dagen att gå! Bara att varva med en glass när energinivåerna tillfälligt sjönk eller gå in på någon utställning när solen kändes för intensiv för våra nordiska huvuden.
Alicantes stadsmuseum finns i borgen, men det är inte ett regelrätt museum samlat i en byggnad, utan är utspritt över borgområdet med små utställningar här och var. Ganska mysigt, det bidrog lite till upptäckarkänslan! (Kan tillägga att det var gratis både att gå in på borgområdet och att gå in på museets uställningar, så det var helt fritt fram att strosa runt som man behagade!)
Arvid och jag gick en hel del på egen hand. Vid något tillfälle för att vi hade tappat bort resten av familjen, men det kändes inte så bråttom att hitta dem... Det var kul! Jag är fascinerad av hur roligt det är att gå på museum med en nioåring - när vi gick in på en arkeologisk utställning var han betydligt mer intresserad av lerkrukorna och redskapen som hade använts för att skapa mönster i dem än jag var - vilket gjorde mig också intresserad.
Som vi njöt av utsikten den här dagen!
Jag hoppas ni noterar den lilla pricken på bilden nedanför, längst upp vid den smala stentrappan utan räcke? Den lilla pricken är min sjuåring, och nu när jag ser bilderna känner jag mig väldigt tacksam för att vi kom ner från borgen med alla familjemedlemmar oskadda! Överlag kändes det ändå som en ganska trygg borg att låta barnen springa runt och upptäcka... utom kanske just där!
Kort efter att den här bilden hade tagits började vi känna oss mätta på borgliv och började fundera på fortsättningen. Det går en hiss upp från stranden Postiguet, men vi hade alltså gått från precis motsatt håll. Nu kändes det som en bra idé att åka ner och samtidigt få se lite strandliv. (Hissen kostar ett par euro upp, men är gratis att åka ner i. För den som vill spara på sina ben och befinner sig på rätt sida av berget från början är det säkert värt att ta hissen upp, smidigt!)
Vi tackade alltså för oss och tog hissen ner. Fortsättning följer i nästa inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar