Costa Blanca dag 3: Explanada de España

Under vår onsdag i Alicante hade vi mest hållit ställningarna uppe i borgen på berget, men när det var dags att gå ner valde vi det väderstreck som verkade roligast. Det var självklart mot Postiguet-stranden! Att det kändes smidigt att kliva in i en hiss och bara vara nere helt utan ansträngning skadade förstås inte heller... Det hade varit en varm och solig dag, men vi tänkte ändå inte att det skulle vara så mycket strandliv igång en onsdagskväll i början av mars - inte med tanke på alla vinterklädda spanjorer vi hade sett! Jag antar att det är betydligt mer trängsel i juli, men det var överraskande mycket liv på stranden - och några modiga höll faktiskt till i vattenbrynet också!

Vi har ju skaffat en slackline som nog fått hänga i fred mellan sina två träd här hemma alltför mycket. Men på beachen var det ett gäng som hade spänt upp några linor och imponerade stort med sin balans. Wow! Tror vi fick en kick att ge vår egen slackline en ny chans bara det blir vår... När jag småningom blev sådär mammatråkig och började fösa flocken vidare för att hitta kvällsmat spände Edvin ögonen i mig och gav mig en tillrättavisning: "Men hallå, vet ni inte om att man ska NJUTA av semestern?"

Jag vet att jag har en tendens att klämma in lite mer än nödvändigt på våra semestrar, men överlag tycker jag vi gjorde det bra den här gången! Framför allt klappade vi varandra på axlarna för att vi stannade i samma lägenhet hela tiden istället för att kuska runt som vi ibland fått för oss att göra (Lex Spanien 2013, England 2015 och - ojoj - vår småländska roadtrip 2014. Tre prima resor, men inte det minsta avslappnande!) Så ja, vi njöt verkligen. Men just där och just då visste jag att det var en hårfin gräns mellan "stå kvar och njuta" och "meltdown pga länge sen mat".

Så tja, vi gick vidare och landade på... Mickey D's. Ibland är det de säkra korten som vinner. Och att äta på uteserveringen på Explanada de España en vacker kväll tycker jag ursäktar de något tråkiga hamburgarna! (Men på bilden nedanför syns det verkligen att skräpmat gör skäl för sitt namn. Inte konstigt att jorden går under. Yikes!)

Och så... vidare med destination tågstation. Skulle gärna ha följt Edvins uppmaning och njutit lite mer av kvällen, men med tanke på det långsamma snigeltåget hem till Villajoyosa var det dags att avrunda dagen.

Vi har sett ganska begränsade delar av Alicante, men vi gillade vad vi såg! Vi funderade lite på att komma tillbaka en annan dag för att gå på konstmuseum (skratta inte, det skulle ha varit bra) och gå runt i gamla stan. Det blev inget av det eftersom vi inte ville lägga totalt två timmar i tågresor en dag till, men kanske någon annan gång!

(Notera att det är samma soptunna på bilden ovanför och nedanför. Good vs. Evil. Är lite rädd att vår kvällsmat understödde den sistnämnda.)

Eftersom vi råkade få en extra halvtimme innan tåget gick hittade vi oss en kvällsöppen affär och shoppade pirathatt. Mycket nöjd pirat! Sedan satte vi oss på tåget, försökte hålla oss vakna och kom hem lagom till nattning.

Snipp, snapp, snut, så var dagen slut!

Det blir som det blir

...och den här helgen blev inte så värst fantastisk. Till stor del beror det på att magsjukan som vi redan hade räknat ut kröp sig på helt lömskt och fällde vår "last man standing" (Arvid) flera dagar efter att vi trodde faran var över för denna gång. Vi hoppas i alla fall att det är samma sort, så att vi inte har ett nytt varv att vänta!

Redan före det var helgen ett lågvattenmärke på grund av allmän grinighet och oföretagsamhet (... som undertecknad inte alls varit oskyldig till). Dessutom hade jag verkligen sett fram emot att få komma ut till Överpurmo idag, men det blev förstås ingenting av det med magsjuka i familjen. Ju mer solen skiner, desto mer längtar jag till Purmoskogarna! Men till den här helgens försvar måste vi säga att vädret har varit toppen. Det är vår i luften! Och även om gårdagen mest bara trillade iväg (utan att någon ens var sjuk då), så lyckades jag faktiskt sparka iväg Edvin och mig själv ut till Fäboda idag. Det mest lyckade draget jag gjort den här helgen! (Eventuellt det enda lyckade draget, men det hjälps inte.)

Jag behövde frisk luft och skog, Edvin behövde tumistid med en förälder, så det blev en perfekt win-win. Det blev inte så långt vi gick, men vi kom oss åtminstone till Storsand och satte oss och åt matsäck på en klippa vid havet. Det var... skönt! Livsviktigt.

Costa Blanca dag 3: Castell de Santa Bárbara

Tillbaka till resebloggen! Jag hade bara hunnit till dag två, så det är en hel del kvar... en orsak till att det stannat upp kan vara att den här dagen var en fantastiskt fin dag - men också en dag som genererade ohemult många foton... inte helt lätt att sålla alltså!

En sak vi verkligen ville göra under vår dryga vecka på Costa Blanca var att se Castell de Santa Bárbara i Alicante. En perfekt plats för utsiktsjunkies och slottsnördar - check och check. Det ville vi inte missa, så därför prickade vi in det ganska tidigt under resan. Vi började med att ta tåget in till Alicante. Det är drygt 30 km mellan städerna, så det känns ganska orimligt att det tar ungefär en timme med tåg... praktiskt sätta att förflytta sig ändå, och tur att det är vacker utsikt längs med hela vägen!

Väl framme steg vi av vid den station som verkade vara närmast och började gå uppåt. Exakt hur vi skulle gå visste vi egentligen inte, men vi hade förstått att det fanns många vägar att ta sig upp, så vi chansade helt enkelt. Själva berget gick inte att missa! Den väg vi valde ledde upp på själva försvarsmuren så att vi gick längs den en stor del av vägen. Perfekt!

Även om det inte hade funnits en borg uppe på berget skulle vägen ha varit värd besväret. Det gick ganska brant uppåt på vissa ställen, så utsikten blev snabbt svindlande. Hej Alicante! Vagnen släpade vi förstås med oss, men Josef sade ganska snabbt ifrån och fick gå själv. Och när han väl hade fått börja gå fanns det ingen återvändo till att sitta som ett gulligt litet paket i vagnen... Han gick och han gick, och även om han satte sig ner och vilade lite oftare mot slutet var det inte minsta lilla gnäll. Storebröderna gick det också bra för, men det var inte lika överraskande. Vanliga promenader brukar inte vara någon framgångssaga i vår familj, men att få gå på en försvarsmur med utsikt över borg, hav och storstad är något helt annat...

Det var svalt från morgonen, men ganska snabbt blev det sommarvärme, så vi fick dra av oss överflödiga kläder och ha vattenflaskorna redo...

Väl uppe kom vi till en borggård med kaktusar och vackra bågar, rester från ett kloster om jag förstod det rätt. Vägen från vår ytterdörr upp till borggården hade tagit ganska länge, så det började bli dags för lunch nästan direkt när vi kom upp. Vi hade med oss en picknicklunch och hittade ett fint ställe att sitta. Vi hade utsikt över ett livligt café och jag njöt i stora drag av att inte behöva sitta och trängas där.

Jag VET att jag är lite tråkig på den här punkten, men det känns som en sån frihet att få sätta sig med sina smörgåsar under en palm istället för att sitta på ett fullsatt café där barnen måste sitta ordentligt, där det är en massa ljud och rörelse, där vi kämpar för att hitta något ätbart åt alla (jo, lite kämpigt vid matbordet för en eller två av våra yngsta för tillfället), där det slutar med att vi betalar överpris för något som bara petas i... jaja. Visst äter vi ute också - det är ju också något barnen ska lära sig - men ibland är det skönt att ta den mer nedtaggade varianten.

Sedan utforskade vi, och det fortsatte vi med tills sent på eftermiddagen. Det var inga problem alls med att få dagen att gå! Bara att varva med en glass när energinivåerna tillfälligt sjönk eller gå in på någon utställning när solen kändes för intensiv för våra nordiska huvuden.

Alicantes stadsmuseum finns i borgen, men det är inte ett regelrätt museum samlat i en byggnad, utan är utspritt över borgområdet med små utställningar här och var. Ganska mysigt, det bidrog lite till upptäckarkänslan! (Kan tillägga att det var gratis både att gå in på borgområdet och att gå in på museets uställningar, så det var helt fritt fram att strosa runt som man behagade!)

Arvid och jag gick en hel del på egen hand. Vid något tillfälle för att vi hade tappat bort resten av familjen, men det kändes inte så bråttom att hitta dem... Det var kul! Jag är fascinerad av hur roligt det är att gå på museum med en nioåring - när vi gick in på en arkeologisk utställning var han betydligt mer intresserad av lerkrukorna och redskapen som hade använts för att skapa mönster i dem än jag var - vilket gjorde mig också intresserad.

Som vi njöt av utsikten den här dagen!

Jag hoppas ni noterar den lilla pricken på bilden nedanför, längst upp vid den smala stentrappan utan räcke? Den lilla pricken är min sjuåring, och nu när jag ser bilderna känner jag mig väldigt tacksam för att vi kom ner från borgen med alla familjemedlemmar oskadda! Överlag kändes det ändå som en ganska trygg borg att låta barnen springa runt och upptäcka... utom kanske just där!

Kort efter att den här bilden hade tagits började vi känna oss mätta på borgliv och började fundera på fortsättningen. Det går en hiss upp från stranden Postiguet, men vi hade alltså gått från precis motsatt håll. Nu kändes det som en bra idé att åka ner och samtidigt få se lite strandliv. (Hissen kostar ett par euro upp, men är gratis att åka ner i. För den som vill spara på sina ben och befinner sig på rätt sida av berget från början är det säkert värt att ta hissen upp, smidigt!)

Vi tackade alltså för oss och tog hissen ner. Fortsättning följer i nästa inlägg!

Inlägget om Vuokatti

Det blev ju en oroväckande lång tystnad efter förra fredagen, men orsaken var inte att jag hade kraschat in i en skidlift vid Vuokatti. Inte alls, faktiskt! Faktum är att det var så roligt att åka slalom igen efter min paus på fem år att jag redan planerar familjesemestrar i slalombacken... även om jag inser att det kanske kan vara klokt att börja med något lite försiktigare. Jag undrar om våren kommer nu, eller om vi skulle lyckas testa redan den här vintern..? 

Vädret var inte så mycket att hurra för. Största delen av bussresan hade det regnat, men i Vuokatti var det i alla fall blötsnö som föll, betydligt bättre! (Den grupp som åkte till Lappo istället hade fått regn hela dagen...) Många tyckte att det var tråkigt före, men för min del tyckte jag det var ganska lagom. Det gick inte för snabbt, om vi säger så! Det var först mot slutet av dagen som det blev lite otryggare före, med mycket spår och en del isiga fläckar. Väldigt roligt var det i alla fall, och det kändes extremt lyxigt att få lägga en arbetsdag på att åka slalom!

Orsaken till att jag inte skrev på ett tag var istället att vi hade fått magafari i huset. Bussen hade hunnit halvvägs till Vuokatti när jag fick ett meddelande om att Josef hade spytt vid frukosten. Inte världens bästa pepp inför dagen - jag kan inte förneka att jag kände mig lite lätt hypokondrisk vid tanken på hur jobbig dagen (och hemresan!) hypotetiskt skulle kunna bli om jag också hade blivit sjuk just då! Men det blev jag inte. Då. Jag blev däremot sjuk några dagar senare, liksom 4/5 i familjen. Vi fick skjuta upp Edvins barnkalas och jag blev tvungen att skippa ett möte i Vasa, men annars var det ändå ingen katastrof. Det var en snabb variant och nu har vi blåst faran över, bytt ut alla lakan och handdukar och förklarat detta ett friskt hem. Skönt!!

Inlägget som måste skrivas först

Än en gång har vi påmints om hur sårbara vi är. Terrorattacken på Westminster bridge må ha skördat färre liv än Bryssel, Turkiet, Nice, Berlin och alla de andra, men där har jag gått med mina barn. På exakt den trottoaren, med en baby i barnvagn och ett fast tag om små händer i trängseln. Det är mindre än två år sedan, men det känns som om det var en tryggare tid. Jag är inte dummare än att jag förstår att det handlar mer om känsla än om verkliga risker, men reptilhjärnan fungerar som den gör.

Fjolåret fick mig att känna att europeiska storstäder inte är trygga längre, men känslan hade redan börjat mattas av. När jag läste om en Londonresa på Blejk, fejt och fab igår kommenterade jag att jag fick lust att boka en resa till London på studs. Jag menade det verkligen - jag hade redan börjat fundera på vem jag skulle dra med mig och när och hur. Jag tänkte körsbärsblom, Harry Potter, min älskade brittiska engelska och alla ikoniska byggnader. Några timmar senare läste jag nyheterna och reslusten falnade snabbt.

Otryggheten är förstås lite av en illusion i en mångmiljonstad som London, men den påverkar helt klart hur jag skulle röra mig om jag reste dit. Området kring Westminster bridge är ingen favoritplats, men det är en plats som på ett konstigt sätt är svår att undvika. Tusentals människor rör sig där varje dag, och det är människor av alla möjliga nationaliteter, så precis som jag berörs starkt av det som hänt så berörs säkert de flesta som nån gång besökt London, fotat Big Ben och armbågat sig fram i kvarteren runtom. Vilken perfekt plats att slå till för den som vill väcka oro och uppmärksamhet på många håll i världen samtidigt.

Det jag tänker allra mest på är hur beroende vi är av tillit för att ett samhälle ska fungera. För att våga köra till jobbet måste jag lita på att resten av trafiken håller sig i rätt körfil. För att våga röra mig i en folksamling måste jag lita på att ingen beväpnad galning ballar ur. Säkerhetskontroller överallt går inte, och det skulle ändå bara skydda mot en liten del av allt som kan gå fel. Vi måste ha tillit. Vi måste bara fortsätta ha tillit.

Det jag också tänker på är att jag läste om hypotesen att de strikta brittiska vapenlagarna kan ha förhindrat attacker tidigare. Att det har funnits ett starkt hot mot just London är knappast någon överraskning och det går inte att förhindra allt, men allt som kan förhindras är... tja, hemåt. Mer strikta vapenlagar, tack!  (Här)

Och så kan jag förstås inte heller låta bli att tänka på hur skyldig jag känner mig som alltid berörs mer av terrorattacker som händer på platser där jag eller någon jag känner varit eller skulle kunna tänkas vara. Att jag gått med mina barn på just den där platsen borde i teorin inte betyda något mer än att någon annans barn kanske är på ett torg i Bagdad när det smäller. Men det är väl så människan fungerar - ju närmare, desto lättare att känna efter. Eller svårare att låta bli att känna efter.

Det här var ingen analys, det var mer en uppgiven suck. Samma uppgivna, ledsna suck som jag suckade många gånger förra året.

Rubrik: Övrigt

Annat jag tänker på just nu:

- Jag råkade anmäla mig till slalomresan till Vuokatti på skolans friluftsdag imorgon. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men just nu är jag lite nervös. Minns jag rätt så har jag åkt slalom en gång sedan jag fick barn för tio år sedan. Den gången var för fem år sedan. Skulle kännas lite jobbigt om jag var den som får hjärnskakning och har bussen att vänta... eller trillar ur sittliften, rammar livrädda småbarn och bryter av hyrskidorna. Äh, om jag jag mesar ur går det ju alltid att sätta sig på ett café eller gå runt i skogsbrynet och spana efter misstänkta rökare istället.

- Jag råkade kläcka en groda i ett klassrum idag. (Inget elakt, bara lite ofrivilligt buskis.) Klassen  tyckte det var jätteroligt och jag suckade. Och jag kan slå vad om att åtminstone någon/några i klassen inte kommer att komma ihåg något annat jag sa under deras högstadietid utom kanske det där. Det är väl så det funkar? Man skulle ju gärna välja ut vad folk minns av en. Jag minns till exempel att en av mina första lärare rättade mig om uttalet av "gem" och jag tror inte nödvändigtvis att hon hade rätt. (Borde kolla upp det, för jag blir fortfarande osäker ibland.) Och det minns jag, bland alla de genomtänkta och kloka saker som hon helt säkert sade!

Ofef

Den senaste tiden har jag fått ålderskris. Inte för att jag själv blir äldre (även om jag blir det med blixtens hastighet), utan för att min lillknatte växer ur alla sina baby-egenskaper. Han håller på att bli stor! För att frysa tiden och skriva ner sånt vi alltid tror att vi ska minnas (och aldrig minns) - här kommer några av de saker han säger som får mitt hjärta att smälta lite extra just nu.

- Maten är färdig! (Bate e fäti!) Inte när maten är färdig att ätas, utan när han har ätit klart och vill tacka för maten. Logiskt!
- Josef han kan. (Ofef ha kan.) Han kan det mesta, om vi får tro honom själv. För oss som aldrig har haft några överdrivna kan själv-barn är det här något nytt. Kanske det är så med minstingen? Klart han kan det som bröderna kan...
- Det räcker. (Jäcke.) Även om han tycker om bus och skoj är jag väldigt imponerad av att han också kan säga till när det räcker. När han fått nog av ett skämt eller en lek säger han till Arvid, Edvin, sin mamma eller sin pappa att det räcker, och då är det färdigt med det. Det kan vara en bra life skill!
- Leka med Amanda. (Eka Manna) En synonym för att gå till dagis - för att leka med mosterpersonalen! Tänk, vilken tur man kan ha som har en moster som jobbar på ens avdelning.
- Min mamma! (Minna mamma!) Åh, som han använt det uttrycket på sistone! Samtidigt ger han mig en kram som kunde smälta en glaciär, gnäller för att komma upp i famnen, kniper mig i kinderna eller klättrar på mig när jag knappt har vaknat. Kan vara en av de bästa kärleksbetygelser som finns. Samtidigt som jag också lite, lite tycker att det är skönt att han har breddat sig till "minna pappa" också de senaste dagarna...

Och på bilden tar han en paus för att se på flygplan (fugkanen) som går ner för landning vid Alicantes flygplats. När vi gick upp till Castell de Santa Bárbara skulle han förstås gå själv. Förstås. Även om det var ganska svettigt också för folk med längre ben... Mer om det imponerande Castell de Santa Bárbara i ett annat inlägg!

Costa Blanca dag 2: Hej Villajoyosa!

Och det blev morgon, och det blev... vår första semesterdag! Den här dagen hade vi inga stora planer utan ägnade förmiddagen åt småsaker som att gå till kontoret och skriva under alla papper för lägenheten (vilket vi fick skippa kvällen före eftersom det var så sent), leka i lekparken tvärs över gatan och gå och handla. Morgonens stora dilemma var att veta hur vi skulle klä oss - vi hade ingen aning! Vi hade en stor och fin balkong, men den låg i skugga hela förmiddagen, så vi inbillade oss att det ändå är ganska kyligt. När vi steg ut genom ytterdörren fick vi snabbt revidera den uppfattningen... Det var ju faktiskt sommarvärme! Eller, finländsk juni i alla fall. Good enough - eller till och med alldeles utmärkt, för skulle det ha varit riktigt hett skulle vi nog ha fått en smärre värmechock så här i februari!

Tycker det är så otroligt kul att handla i helt vanliga mataffärer utomlands (ja, till och med Sverige duger!) Jag kan tänka mig att jag skulle vara riktigt i gasen om jag dessutom var matnörd, men nu tycker jag bara det är kul att botanisera lite bland det som är annorlunda. Jag antar att det roliga mattas av med tiden, men entusiasmen räckte åtminstone till hela vår resa. Det råkade bli en hel del socker... chokladmjölk, fruktmjölk, sötkrispig mysli, diverse kex... Barnen frågade och jag svarade helt otypiskt för mig ja till nästan allt.  Lite lustigt tyckte jag det var med allt socker - på chokladmjölken som vi köpte flera gånger under resan skröts det på hur kombinationen av proteiner, kalcium och socker ger den allra bästa energin för att orka vara aktiv. Skulle kanske inte gå hem i Norden... Men: When in Rome, do as the Romans...

Efter att ha tankat med lunch ville vi ändå gå in till stan och spana lite. Vårt hus var en liten bit ifrån centrum, men det var ingen lång promenad. Och ingen tråkig promenad heller...

I alla beskrivningar av Villajoyosa som jag stötte på innan vi reste iväg står det något om de pittoreska husen som målades färgglada för att de skulle synas långt ute till havs och leda fiskarna* hem igen. Om det ligger någon sanning i det vet jag inte, men husen är väldigt charmiga och väldigt färgglada, och de ger verkligen Villajoyosa en egen prägel. Dessutom lär fiske fortfarande vara betydelsefullt här. Lika viktigt är det säkert med turister, men här tyckte jag faktiskt att det kändes mer som en genuin stad än som turistkulisser. Vi hörde också mera spanska än andra språk, vilket ju kändes ganska logiskt. Och trevligt. Förutom spanska hörde vi faktiskt mest norska, kanske är det hitåt trakten norrmännen reser när finländarna sticker till Fuengirola..?

* Plural av fiskare alltså, inte fisk. Tyckte det såg så konstigt ut när jag läste igenom det... Haha!

Att Villajoyosa har en väldigt fin strand med färgglada hus som fond skadar inte alls. Palmdungar och klätterställningar, ren sand och turkost Medelhav. What's not to like? (Förutom att Medelhavet var ganska kyligt den här tiden på året, men det gjorde å sin sida att det inte var någon trängsel!)

Även om vi hade bestämt oss för att göra ingenting den här dagen så råkade det faktiskt bli en aktivitet ändå. I Villajoyosa finns chokladfabriken Valor (stort i Spanien, om de inte lyckats lura oss?), och de har gratis rundturer flera gånger om dagen. Och eftersom vi ändå var i närheten, så... Egentligen är väl rundturerna ett genialiskt PR-trick helt enkelt, för visst blev vi betydligt mer nyfikna på just den chokladen i butikshyllan sen... men lite intressant ändå.

Chokladmuseet var väl helt okej, men det som var mest fascinerande var att gå in i själva fabriken och känna värmen och doften (!) av tillverkningen. Den mäter sig kanske inte riktigt med Willy Wonkas fabrik, men den fick duga - fascinerande ändå att se hur choklad görs. (Willy Wonka har jag ändå alltid tyckt att är ganska läskig.) Doften kände man annars långt ut på gatan också! Chokladprovningen i slutet var det inte heller något fel på...

Men efter chokladprovning tyckte vi att det var nog för en dag och promenerade hemåt...

...för en slapp kväll i pyjamas där solnedgången från balkongen var höjdpunkten!

Kalas!

Den här sjuåringen blir firad med besked i år - i tre veckor! Förra lördagen firade vi honom grundligt i Spanien, idag hade vi släktkalas och nästa lördag bullar vi upp med barnkalas. Det känns kanske liiite väl utdraget, men jubilaren klagar inte. Tänk att ha en hel födelsedagsmånad!

Kalaset var jättetrevligt, gillar verkligen att hänga med min familj och släkt. Kalaset kom i rättan tid dessutom, för vi (jag!) behövde bryta av med något roligt. Både jag och andra i familjen är fortfarande trötta och sega efter resan, vilket jag inte riktigt hade räknat med. Visserligen hade vi en relativt aktiv resa, men jag skyller ändå mer på hemkomsten där semestern övergick i vanlig arbetsvardag på en timme för mig och bara lite mer för resten - vilket ju var betydligt mer extremt än vi hade räknat med!

Det har liksom inte funnits någon tid att landa förrän nu, och för min del blev det snarast ett magplask när det äntligen blev helg. Speciellt igår var jag en riktigt odräglig människa, en sån man helst inte vill möta i en mörk gränd och definitivt ingen jag själv skulle välja att umgås med. Jag försöker intala mig att jag inte plötsligt blivit en Dålig Människa och Usel Mor utan bara behöver sova ett dygn eller så, men det är lite svårt att tro på. Hoppas på en lugn och sansad vecka nu, så ska det väl bli folk av mig också!

Costa Blanca dag 1: Från Sandsund till La Vila Joiosa

Häng med på reseblogg! Vi mjukstartar med ett kort inlägg om en lång dag. Vi brukar ju inte vara överdrivet rädda för att krångla till det när vi reser och det brukar ändå gå fint. Men lite måste jag ändå erkänna att jag avundades syrran som reste på charter med sin familj direkt från Kronoby... För oss blev det många timmar och många etapper, men slutet gott, allting gott - vi kom lyckligt fram i sinom tid!

Vi började med att starta i svinottan och köra ner mot Helsingfors. Halvvägs ungefär stannade vi och åt frukost i bilen, och sen hann vi dessutom äta lunch i bilen innan vi gick in på flygfältet... Våra barn är ganska rutinerade och det fungerar överraskande bra att äta i bilen. Så mycket smidigare om man vill förkorta stoppen lite - det blir lätt så otroligt omständligt om man ska in allihopa och beställa och äta och leka och det ena och det andra, så vi kör ofta med åtminstone nån matpaus i bilen när vi är ute på vägarna. Note to self ändå - att äta två måltider i sträck i bilen frestar kanske (!) lite onödigt mycket på inblandade föräldrars tålamod...

Sedan blev det flygplan! Det är kul att flyga med barnen eftersom vi gör det tillräckligt sällan för att de ska tycka det är ett spännande äventyr. Josef kommer knappast ihåg att han flugit förr, det här var i alla fall första gången han var tillräckligt stor för att riktigt uppleva det. Han hade pratat mycket om "fugkaa" redan före resan och det har inte blivit mindre efteråt! Det var ganska mulet, så största delen av vägen såg vi inte särskilt mycket även om det var mitt på dagen. Men när vi flög över Alperna fick vi i alla fall beundra dem. Alperna alltså! Åh!

Väl framme i Alicante började vi bli ganska trötta, men då återstod ännu buss in till Alicante centrum och byte till tåg (tram) resten av vägen. Vi piggades upp av den varma luften och doften av någonting som påminde oss om nattluften i Australien! Det är egentligen inte långt mellan Alicante och Villajoyosa, men tåget är så långsamt att det ändå tar närmare en timme... Sedan återstod bara en promenad till uthyrarens kontor och sedan till vårt hus innan vi fick koka nudlar till våra utsvultna barn och dra på oss pyjamasar. Många etapper alltså, och vid det laget var vi ganska möra! Jag tror att jag räknade resan till totalt 17 h... Men lägenheten var superfin, i ett alldeles nybyggt hus, och vi njöt i stora drag av att ha hela åtta dagar framför oss i den!