Sommarlov, sista veckan

Det är mycket nu. Det inser man när man går ut med soporna och räknar det som en ganska skön stund av lugn och ro.

Jobbstart (officiellt för Matias, inofficiellt och så småningom för mig).
Dagisinskolning. Tillhörande mammavånda. Gummistövlar och tossor. Märka, märka, märka. Lite mer mammavånda.

Ensam vuxen på dagarna med tre (ofta fyra) barn och en lång att göra-lista som alltid blir längre, aldrig kortare.
Turbobaby som upptäcker ALLT. I ljusets hastighet. Kiknande babyskratt som får mig att glömma bort vad jag var på väg att göra.
Måltider som ska ätas innan den förra hunnit dukas bort.
Lego, gräs (!) och skrynkliga kläder överallt i huset.
Göra och renskriva en intervju.
Blivande tvåa som väntar passionerat på att skolan ska börja nån gång. 

Inse att jag gjort ett misstag som kan göra att jag inte har någon inkomst alls för juli. Hjärtat i halsgropen. Reda upp. Andas ut.

Längtansfulla tankar på att plocka stora, mogna, saftiga blåbär. Eller ta vara på de sista sommardagarna med sol över vågskvalp på nåt sandigt ställe. Avfärda tanken för att den inte ens hinner tänkas.

Jaja. Det är väl ändå ganska bra med oss. Det är bara lite mycket. Med oss. Just nu.
Imorgon ser jag fram emot att äta på Pavis med en eller flera vänner! Och ikväll ser jag fram emot att se ännu ett avsnitt Mad Men. Eller egentligen ser jag bara fram emot ett tyst hus. Där ska jag gå omkring bland gräs och legobitar och försöka komma på alla saker jag glömt att tänka på idag.