Underbara Clara skriver om "den så kallade semestern" - och jag känner så igen mig! Det känns nästan (nä, inte ens nästan, utan totalt) förbjudet att klaga på sommarlov och semester när vi är två lärare i familjen, för vi har ju verkligen superlyxiga somrar. Det har vi, och vi vet om det. Tänk att få utgå från att vi båda två är lediga alla skollov och helgdagar! Men förväntar man sig 2½ månad sommaravslappning med tre barn i huset blir man ju så gruvligt besviken. För det kommer knappast att hända på ett tag - oavsett vad vi gör. Den här sommaren har fört med sig så mycket bra saker. Vi har varit på två superbra resor, och vi har hunnit med ett par små utflykter. Vi har träffat långväga släkt och vänner. Vi har hunnit ta tag i saker här hemma och har till exempel en terrass och en långt hunnen köksplanering att gotta oss åt. Vi har sluppit att se på klockan (så mycket) och vi har hunnit vara tillsammans. (Inte tumistid då - men familjetid!)
Men just det där med att vara tillsammans hela familjen en hel sommar... det är också en utmaning. Och när Clara skriver att det bästa sättet att se på semester med småbarn är att se det som en annan sorts vardag, då tycker jag hon slår huvudet på spiken. Sommarlovslediga storbarn är ingen barnlek. Och semester är inte automatiskt en porlande energikälla, utan innebär kanske helt enkelt att man hinner lägga lite mer tid på familjen och hushållet. Just nu fattar jag inte riktigt hur någon hinner med något utöver det... Jo, jag har lite kalla fötter inför terminsstarten, men har jag nu en gång tackat ja till den här utmaningen så är det liksom bara att köra på och försöka göra det så bra som möjligt. Men jag behöver inte känna att jag BORDE vara pigg och utvilad efter en lång, ledig sommar. Det måste jag inte - och det är åtminstone en lättnad.
Just nu är det i alla fall ganska lugnt och stilla. Varför? Nå, för att Matias erbjöd sig att ta en cykeltur med alla barnen när han märkte att jag höll på att bli gråtfärdig av att inte lyckas hitta ett enda någotsånär tyst rum i huset där jag kunde ringa ett av de cirka tusen telefonsamtal jag måste pricka av den här veckan. (Hittills idag har jag i stort sett bara ringt och mejlat hit och dit, och börjar få så NOG av att styra upp saker!) Det var bra. Men vilken minut som helst stormar de in igen. Och jag drar ett djupt andetag och påminner mig själv om att barnen är det bästa jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar