En av de platser jag gillar bäst i världen måste vara stigen upp från Vuoggatjålme till Tjidtjak. Att gå uppför stigen till raststugan är ett barndomsminne som upprepats så många gånger att det finns inpräntat i mina fotsulor. Stenarna, spångarna och bäckarna. Den sista huvudlöst branta stigningen före raststugan. Utsikten ner mot stugbyn. Till och med knotten och myggen. Just därför är det extra roligt att få gå där tillsammans med mina barn nu! (Och nåde dem om de skulle avsky det... tur att de gick med gott humör.)
Söndagen, första dagen i fjällen, kom med grå himmel och regnskurar, och även om vi hade kommit överens om en tur var vi inte helt säkra på att det skulle bli roligt att gå ut med alla tre barn i regnet. Sist och slutligen hade vi ändå ganska tur och klarade oss med ett par lätta skurar nästan ända tills vi var nere igen. Josef hade det gott med regnhatt i bärselen... vi hade bestämt att en av oss skulle vända med honom direkt om det började regna mer, men det behövdes inte.
Den här dagen var speciellt Arvid en riktig fröjd att vandra med! Alla tre barnen (som gick själva alltså) var duktiga att knata på, men Arvid bara studsade framåt, ibland långt före oss. Efter att vi hade delat vår matsäck med knotten vid raststugan gick Hanna och pappa ner till stugbyn med Joar och Edvin. Mamma väntade vid raststugan tillsammans med Josef som sov gott under en fjällbjörk medan Matias, Arvid och jag fortsatte en bit över trädgränsen för att Arvid skulle få se kalfjället. Härligt! Hade gärna fortsatt vidare längs leden, men vi ville spara lite energi i de åttaåriga benen så att det skulle räcka hem också. Kanske nästa gång?
Tidigare i sommar när vi haft Josef i bärselen (en mei tai som vi fick av Malin redan när Arvid var baby - den har faktiskt vandrat i Österrike en gång i tiden också) har han inte riktigt gillat att vara i den, utan mest försökt åla sig ur. Men nu har han tydligen vant sig, för det fungerade jättebra hela den här resan. Han satt lugnt där och mös, och sov till och med gott när det var dags för tupplur. Och jag passade på att njuta av att få gå med min baby på magen - snart springer han själv...
Det var först när mamma, Josef och jag (eftertruppen) närmade oss Vuoggatjålme som regnet fartade i - ungefär samtidigt som knotten blev helt vilda. Då var det ganska skönt att komma in, skala av sig de blöta kläderna och gå i bastu... resten av dagen kände jag verkligen inte att vi behövde göra någonting alls. Semester! Och på tal om att göra ingenting alls kändes det dessutom som superlyx att knappt behöva röra ett finger för maten - på dagarna åt vi mest smörgåsar, och kvällarna hade vi delat upp så att vi lagade mat åt alla en kväll - Hanna och Andreas en kväll, Jenny och Kittan en kväll, vi en kväll och mamma och pappa en kväll. Man borde alltid laga mat i kollektiv enligt ett rullande schema!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar