Ratatosk

Och på tal om värme - idag var det minsann ångbastu på gång i After eight! Ratatosk hade skivsläpp, och när jag kom dit en stund efter att de börjat rymdes jag knappt uppför trappan vid ytterdörren. Arbetade mig inåt och kom så långt till cafédisken - och där var det inte mycket svalare än det varit i mitt klassrum på sistone! Men det var också en nästan magiskt bra konsert. Jag hade tänkt gå efter halva för att hinna natta i tid, men jag stannade bara en låt till och en låt till... och en till, tills det var slut. Det var för bra för att gå.

Augustivärme

Jag tror det var vid tvåtiden idag som hösten kom. Ända sedan skolan börjat har solen gassat på i mitt klassrum och gjort det till en riktig ångbastu, och speciellt de senaste dagarna har svetten runnit i ansiktet redan på förmiddagen. Men idag, när jag gick mellan skolbyggnaderna blåste det upp, himlen blev mörkare och jag kände (för första gången på länge, kändes det som) att det var svalt och skönt att finnas till.

Jag har verkligen njutit av den underbara augustivärmen - den har gjort övergången till höstterminen och rutinerna lite mindre dramatisk. Samtidigt har det känts förbjudet att inte ta tillvara värmen och suga ut det sista ur sommaren, så nu känns det faktiskt nästan lite skönt med en regnig kväll. (EN regnig kväll ja, eller några - men om indiansommaren fortsätter efter det så är jag SÅ med på det!) Dessutom kan jag inte säga att jag skulle klaga om det gick att vistas på min arbetsplats utan att bli knallröd och blänkande svettig inom tio minuter... lyster kan vi kalla det.

Men vi har verkligen passat på. Fram tills i lördags hade jag själv bara simmat en enda gång (Fäboda!), men i lördags bjöd moster Sussi & co på kaffevagnsinvigning vid villan på Svartgrundet. Det var en rekorderlig kaffevagn, och en av sommarens finaste kvällar tillsammans med tjocka släkten. (Simtur #2!)

I måndags efter skolan hade vi liksom ångan uppe och tänkte att det kanske är nu eller aldrig att lyckas simma utomhus en sista gång för i år, och så slängde vi handdukar och simppare i bilen och körde till Vilttorpet. Vilttorpet är kanske inte världens mysigaste badplats - en sandgrop mellan riksåttan och högspänningsledning - men det var också en fin kväll. Inte alls illa för en måndag i närheten av september! (Simtur #3!)

Dessutom har vi passat på att sitta och njuta på terrassen tillsammans med vänner, passat på att gå barfota bara för att vi kan, passat på att fylla plaskpoolen när vi redan trodde att det var dags för vinterförvaring... Skönt med lite sommar det här året också!

Tinat nöje

Idag råkade bli en söndag när
- barnen fick äta glasspinnar till frukost,
- vi lagade trippelsats bärkräm,
- bakade knäckig, seg hallon- och blåbärspaj (åh så gott!) ,
- snabbändrade lunchplanerna till sejgratäng med diverse frysta grönsaker,
- samt slutligen gav fiskpinnar, sejgratäng och bärkräm till svärfar

Varför det då?

Tja, så kan det gå när man sitter uppe alltför sent på Mad Men. Och vill ta sig lite glass. Och någon (inte jag!) råkar lämna dörren till frysen öppen hela natten... Hoppsan. Men egentligen är det mest skönt att äntligen rensa ur frysen ordentligt. Slänga bleka röda vinbär som måste ha flyttat inte bara en, utan två (!) gånger och riven ost med utgångsdatum för två år sen. Varför har man riven ost i frysen i två år? Det är ju liksom inte så att vi inte skulle laga mat med riven ost då och då..?

Oj, vilken militärisk ordning vi kommer att ha på vår frys framöver!

(Jag tar det med jämnmod för att det mesta av årets jordgubbar och hallon är i en annan frys. Annars hade det här blogginlägget kanske låtit lite annorlunda... Inte heller helt fel att vi hade sällskap som så självuppoffrande hjälpte oss att avverka pajen och bärkrämen!)

Guoletsjaur

Så här efter en halv första skolvecka kan det väl passa att bildfrossa lite i fjällfoton? Det är samma vyer som det brukar vara, men det är spännande att se hur fjällen byter kläder från år till år. Det här året var det väldigt blött, väldigt snöigt och sommaren var mycket senare än den brukar. Det betydde att vi inte såg ett enda hjortron, men däremot en del blommor som vi brukar missa. Dag tre i fjällen hade de lovat sol, och då passade vi (förstås) på att åka till min familjs gemensamma favoritplats i Arjeplog, nämligen Guoletsjaur.

I Vuoggatjålme gassade solen och vi inbillade oss att vi skulle få en varm dag. Men när vi hade kört iväg till kalfjället vid Guoletsjaur steg vi ur bilarna och skyndade oss genast att gräva fram alla kläder vi hade i bakluckorna. Blåste! Kallt! Oooh!

Hanna och jag hade varsin baby på magen (och Jenny en i magen, ännu mer ergonomiskt!), och de hängde med utan att klaga. Vissa av de lite större ungarna var dock på sämre vandringshumör än på Tjidtjakdagen, men det fick duga. Det gick att gå i alla fall. Bara vi påminde om bullarna och kexen i våra ryggsäckar när det krisade lite extra...

Mycket snö! Det skulle ha gått att rutscha ner ända till fjällsjön, men... tja, då hade man hamnat i fjällsjön.

Jenny, Kittan och Andreas gick långt, ända till Jurunbron, medan vi andra vände om och koncentrerade oss på att söka efter en vacker plats för kaffepaus (bullapaus). Det är aldrig något problem vid Guoletsjaur - mäktigt överallt! Barnen fick gärna springa runt och härja, vi hade inte bråttom nånstans alls. Hanna och jag skrockade lite åt hur vi skulle slita vårt hår med de tre springande kusinerna i ett köpcentrum...

Efter att ha pustat ut lite i våra stugor gick Hanna, jag och kidsen ner till stranden för att titta lite - det fanns nämligen ingen strand där i år! Vattnet var så högt att det gick ända upp till fjällbjörkarna, och de platta små stenarna vi brukar kasta smörgås med skvalpade på under vatten. 

Till sist rosaguldiga fjäll på andra sidan sjön. Och en massa knott, men de kan vi glömma. De syns ju inte på bild i alla fall.

Rollin'

Nåja! Nu rullar vi!

Alla som ska jobba jobbar. Alla som ska gå i skola har börjat. Alla som ska hänga på dagis är inskolade. Höstterminen är här! Och det känns bra. Visserligen rann Josefs näsa idag (efter andra dagen på dagis...), men annars verkar han ganska nöjd med tillvaron där. Är han nöjd, är jag nöjd! Dagmamma känns visserligen som ett lugnare (och mindre bacilltätt) alternativ, men tills vidare har han det bra med de snälla människorna på hans småbarnsavdelning.

Själv är jag också nöjd på dagarna - att jag skulle börja på nytt jobb kom liksom lite i skymundan med inskolning och sånt, men vem behöver nervositet? Lika så bra att tänka på annat tills man dyker i. Och jag har fått en bra start! Jag saknar visserligen min förra arbetsplats, men det är samtidigt väldigt roligt att prova på en annan skola med andra rutiner. Jag är också väldigt glad att jag bestämde mig för att ta bara engelska i år, för mer utmaning än så behöver jag nog inte med småbarnskaos här hemma. Det här blir lagom - och jag är riktigt peppad.

Och konstigt nog har den här veckan hittills (terminsstart!) känts lugnare än förra veckan. Jag har ju en massa egentid tillsammans med min ljudbok i bilen... en fördel med att ha 20 km till jobbet istället för 6 km!

Sommarlov, sista veckan

Det är mycket nu. Det inser man när man går ut med soporna och räknar det som en ganska skön stund av lugn och ro.

Jobbstart (officiellt för Matias, inofficiellt och så småningom för mig).
Dagisinskolning. Tillhörande mammavånda. Gummistövlar och tossor. Märka, märka, märka. Lite mer mammavånda.

Ensam vuxen på dagarna med tre (ofta fyra) barn och en lång att göra-lista som alltid blir längre, aldrig kortare.
Turbobaby som upptäcker ALLT. I ljusets hastighet. Kiknande babyskratt som får mig att glömma bort vad jag var på väg att göra.
Måltider som ska ätas innan den förra hunnit dukas bort.
Lego, gräs (!) och skrynkliga kläder överallt i huset.
Göra och renskriva en intervju.
Blivande tvåa som väntar passionerat på att skolan ska börja nån gång. 

Inse att jag gjort ett misstag som kan göra att jag inte har någon inkomst alls för juli. Hjärtat i halsgropen. Reda upp. Andas ut.

Längtansfulla tankar på att plocka stora, mogna, saftiga blåbär. Eller ta vara på de sista sommardagarna med sol över vågskvalp på nåt sandigt ställe. Avfärda tanken för att den inte ens hinner tänkas.

Jaja. Det är väl ändå ganska bra med oss. Det är bara lite mycket. Med oss. Just nu.
Imorgon ser jag fram emot att äta på Pavis med en eller flera vänner! Och ikväll ser jag fram emot att se ännu ett avsnitt Mad Men. Eller egentligen ser jag bara fram emot ett tyst hus. Där ska jag gå omkring bland gräs och legobitar och försöka komma på alla saker jag glömt att tänka på idag.

Och idag?

Två saker som gjort den här söndagen lite extra bra:

1. För tolv år sedan gifte vi oss, och vi menar fortfarande "tills döden skiljer oss åt".
2. Vi har haft finfrämand (från England) när Emma och Olga hälsade på. Så tråkigt med vänner som bor så onödigt långt borta, men extra roligt att få träffas när det går istället.

Humlefestivalen 2015 - Let freedom ring

Igår blev det nästan en heldag på Humlefestivalen. Superdag!

Vi droppade in vid ettiden, och då hade det precis satt igång workshops, vilket innebar att folk var fullt sysselsatta med att trycka på tyg, bränna ägg i rakuteknik och skapa ljudkonst. Så småningom plockades det fram loppisbord, och ibland kom det nån och bjöd på vattenmelon. Allt var ungefär på samma ställe, så det var bara att strosa runt och prova på det ena och det andra, eller låta bli och bara sitta i solen och njuta av den skönt avslappnade stämningen. Bättre eftermiddag kan man knappast ha!

När konserterna så småningom satte igång var det lite för mycket hålla-koll-på-barnen för att vi riktigt skulle ha möjlighet att lyssna på så mycket musik, men jag hann i alla fall lyssna lite på Christina Lux från Tyskland. Men åh, så jag gillar en festival där barnen kan springa runt, leka med andra barn och däremellan pausa i en container där det visas non-stop Tintin-film! Ännu mer gillade jag att ha två av mina systrar på plats - Humle är alltid ännu bättre tillsammans med dem!

På tidningen idag stod det att festivalen var mer politisk än den varit på många år. Det stämmer. Och jag blir så glad av det. Temat för festivalen var Let freedom ring, och hela festivalen kändes som en protest mot allt det kalla och egoistiska i samhällsklimatet idag. Det samlades in underskrifter som skulle skickas till Sipilä, det berättades om flyktingar i Grekland och arbete med offer för trafficking. En av punkterna på programmet var Let freedom ring, ett "Humlemanifest där sång, musik, videoklipp och berättelser visar på den framtid vi vill vara med och skapa. En värld där människor inte mäts i pengar, utan där människor blir berättelser och möten som inspirerar och ger hopp". Manifest kanske låter lite pretentiöst, men det gjorde mig hoppfull. Det fungerade som en påminnelse om att det finns goda krafter - och att det behövs goda krafter.

Födelsedag!

Matias födelsedag idag - 36 klär honom, tycker jag!

Han ville inte fira så mycket, men vi väckte honom med sång och skojiga hattar, bjöd svärfar på kvällsmat på solig terrass och ordnade med lite extralyxig filmfredag. Och solen sken! Bara det.

Fauske och vägen dit

Vuoggatjålme är bara 40 km från norska gränsen, så det brukar höra till med en utflykt över till Norge. I "gästmappen" som finns i stugorna står det att det ofta är bättre väder på norska sidan om det regnar i Arjeplog, men det vet jag inte om det är sant... Det jag vet är att det är nästan komiskt hur stor skillnad det är på omgivningen på svenska och på norska sidan. I Sverige är fjällen mäktiga och släta, slipade av inlandsisen. I Norge kommer genast de branta stupen, de vindlande vägarna och de spetsiga topparna emot. Och just den där måndagen, vår andra dag i fjällen, så stämde faktiskt det där med vädret också!

Jag och mitt gäng, och så mamma och pappa bestämde oss för att köra över till Norge eftersom de hade lovat ruskväder hela måndagen. Resten av gänget var lite tuffare trotsade regnet på svenska sidan istället. Jag hade gärna kört ända till Saltstraumen, Svartisen eller Sulitjelma (alla helt rimliga dagsutflykter, men det blir några hundra kilometer i bil), men det kändes ändå mer lämpligt att vi höll oss lite närmare. För två år sen tittade vi ganska grundligt på Rognan, så vi bestämde oss för att se lite mer på Fauske i år. Mamma invände att hon tänker att Fauske bara är ett köpcentrum och inte så mycket mer, men eftersom vägen dit är enastående vacker var hon också lättövertalad.

Och att köra där i området är verkligen ögongodis! På de två bilderna ovanför har vi tagit fotopaus på Tjernfjellet, där de visst ska bygga en tunnel så småningom. Synd på utsikten, men med tanke på att det känns ganska spännande att köra över med personbil mitt i sommaren i vackert väder vill jag inte ens tänka på hur det är att köra lastbil där i vinterföre... Säkert bra med tunnel trots allt.

Mamma hade väl nog lite rätt om Fauske, men vi hittade bra lunch i det där köpcentret, och vägen dit är väl värd att köra, bara den! Dessutom körde vi runt och åkte bland annat upp och tittade på marmorbrottet. Det visste jag inte, att de bryter marmor där! Ganska coolt med de vita och rosarandiga bitarna som låg i lerhögar som vilka skrotstenar som helst...

På vägen hem stannade vi till vid Krigskyrkogårdarna utanför Rognan. Det är en speciell stämning där, och att tänka på alla tyska soldater och jugoslaviska krigsfångar som aldrig kom hem utan ligger begravda där mellan fjällen, långt hemifrån... Krig är vansinne.

Vi avslutade med att äta våra smörgåsar på ett vackert ställe nära gränsen, men då hann det svenska regnet ifatt oss, så vi fick tugga ganska snabbt... Bra dag i Norge hur som helst. Och när vi kom tillbaka till Vuoggatjålme stekte Jenny och Kittan plättar för fullt. Inte illa!

Och sista bilden för dagen - bästa utsikten! Det här är det vi ser från köksbordet i lilla stugan, där vi höll till... Aaah.

(Note to self förresten - inte alls dumt att dela upp oss i två stugor så att vi två barnfamiljer bodde i varsin stuga! Kusinerna hade mycket roligt tillsammans, men ibland, till exempel vid nattning, var det också ganska skönt att sära på dem lite...)

Semester och semester

Underbara Clara skriver om "den så kallade semestern" - och jag känner så igen mig! Det känns nästan (nä, inte ens nästan, utan totalt) förbjudet att klaga på sommarlov och semester när vi är två lärare i familjen, för vi har ju verkligen superlyxiga somrar. Det har vi, och vi vet om det. Tänk att få utgå från att vi båda två är lediga alla skollov och helgdagar! Men förväntar man sig 2½ månad sommaravslappning med tre barn i huset blir man ju så gruvligt besviken. För det kommer knappast att hända på ett tag - oavsett vad vi gör. Den här sommaren har fört med sig så mycket bra saker. Vi har varit på två superbra resor, och vi har hunnit med ett par små utflykter. Vi har träffat långväga släkt och vänner. Vi har hunnit ta tag i saker här hemma och har till exempel en terrass och en långt hunnen köksplanering att gotta oss åt. Vi har sluppit att se på klockan (så mycket) och vi har hunnit vara tillsammans. (Inte tumistid då - men familjetid!)

Men just det där med att vara tillsammans hela familjen en hel sommar... det är också en utmaning. Och när Clara skriver att det bästa sättet att se på semester med småbarn är att se det som en annan sorts vardag, då tycker jag hon slår huvudet på spiken. Sommarlovslediga storbarn är ingen barnlek. Och semester är inte automatiskt en porlande energikälla, utan innebär kanske helt enkelt att man hinner lägga lite mer tid på familjen och hushållet. Just nu fattar jag inte riktigt hur någon hinner med något utöver det... Jo, jag har lite kalla fötter inför terminsstarten, men har jag nu en gång tackat ja till den här utmaningen så är det liksom bara att köra på och försöka göra det så bra som möjligt. Men jag behöver inte känna att jag BORDE vara pigg och utvilad efter en lång, ledig sommar. Det måste jag inte - och det är åtminstone en lättnad.

Just nu är det i alla fall ganska lugnt och stilla. Varför? Nå, för att Matias erbjöd sig att ta en cykeltur med alla barnen när han märkte att jag höll på att bli gråtfärdig av att inte lyckas hitta ett enda någotsånär tyst rum i huset där jag kunde ringa ett av de cirka tusen telefonsamtal jag måste pricka av den här veckan. (Hittills idag har jag i stort sett bara ringt och mejlat hit och dit, och börjar få så NOG av att styra upp saker!) Det var bra. Men vilken minut som helst stormar de in igen. Och jag drar ett djupt andetag och påminner mig själv om att barnen är det bästa jag har.

That sinking feeling

Sedan vi kommit hem har vi Fixat och Ordnat på löpande band. Det är egentligen ett ganska skönt tillstånd, när sommarlovet närmar sig sitt slut men det ännu finns tid kvar att ta tag i saker! Och att jobbstarten närmar sig känns också helt okej - häromdagen piffade jag upp mitt (ja, mitt!) klassrum med vimplar, och kände att det blir riktigt roligt att börja på.

Det som däremot känns mindre okej är att vi snart ska låta vår (då) elvamånadersbaby börja i dagvård. Han är ju så liten! Jag vill ha honom med mig i en skyddande bubbla alltid! Visserligen jobbar vi båda deltid och försöker pussla så bra som möjligt, och dessutom har Matias pappaveckor kvar som vi förhoppningsvis kan använda i vinter. OCH så har jag tröstat mig med att han ändå kommer att ha det bra hos en snäll dagmamma tillsammans med storebror och ett par andra barn. Trodde jag. Pang boom - så ringde dagvårdschefen igår och berättade att familjedagvårdaren vi fått plats hos ska sluta och barnen har fått plats på dagis istället. Så... nu ska vår elvamånadersbaby visst börja på dagis? Det var ju inte alls så vi hade tänkt! Och klumpen jag redan hade i magen blev inte direkt mindre.

Puh. Och det förstås, inget blir lättare av att jag varit abnormt trött de senaste dagarna - jag gissar att det är min gräsallergi som slagit till och hoppas att det snart ska damma runt mindre skrot i luften. Jag har då ingen extraenergi att bli av med!

Gamla goda Tjidtjak

En av de platser jag gillar bäst i världen måste vara stigen upp från Vuoggatjålme till Tjidtjak. Att gå uppför stigen till raststugan är ett barndomsminne som upprepats så många gånger att det finns inpräntat i mina fotsulor. Stenarna, spångarna och bäckarna. Den sista huvudlöst branta stigningen före raststugan. Utsikten ner mot stugbyn. Till och med knotten och myggen. Just därför är det extra roligt att få gå där tillsammans med mina barn nu! (Och nåde dem om de skulle avsky det... tur att de gick med gott humör.)

Söndagen, första dagen i fjällen, kom med grå himmel och regnskurar, och även om vi hade kommit överens om en tur var vi inte helt säkra på att det skulle bli roligt att gå ut med alla tre barn i regnet. Sist och slutligen hade vi ändå ganska tur och klarade oss med ett par lätta skurar nästan ända tills vi var nere igen. Josef hade det gott med regnhatt i bärselen... vi hade bestämt att en av oss skulle vända med honom direkt om det började regna mer, men det behövdes inte.

Den här dagen var speciellt Arvid en riktig fröjd att vandra med! Alla tre barnen (som gick själva alltså) var duktiga att knata på, men Arvid bara studsade framåt, ibland långt före oss. Efter att vi hade delat vår matsäck med knotten vid raststugan gick Hanna och pappa ner till stugbyn med Joar och Edvin. Mamma väntade vid raststugan tillsammans med Josef som sov gott under en fjällbjörk medan Matias, Arvid och jag fortsatte en bit över trädgränsen för att Arvid skulle få se kalfjället. Härligt! Hade gärna fortsatt vidare längs leden, men vi ville spara lite energi i de åttaåriga benen så att det skulle räcka hem också. Kanske nästa gång?

Tidigare i sommar när vi haft Josef i bärselen (en mei tai som vi fick av Malin redan när Arvid var baby - den har faktiskt vandrat i Österrike en gång i tiden också) har han inte riktigt gillat att vara i den, utan mest försökt åla sig ur. Men nu har han tydligen vant sig, för det fungerade jättebra hela den här resan. Han satt lugnt där och mös, och sov till och med gott när det var dags för tupplur. Och jag passade på att njuta av att få gå med min baby på magen - snart springer han själv...

Det var först när mamma, Josef och jag (eftertruppen) närmade oss Vuoggatjålme som regnet fartade i - ungefär samtidigt som knotten blev helt vilda. Då var det ganska skönt att komma in, skala av sig de blöta kläderna och gå i bastu... resten av dagen kände jag verkligen inte att vi behövde göra någonting alls. Semester! Och på tal om att göra ingenting alls kändes det dessutom som superlyx att knappt behöva röra ett finger för maten - på dagarna åt vi mest smörgåsar, och kvällarna hade vi  delat upp så att vi lagade mat åt alla en kväll - Hanna och Andreas en kväll, Jenny och Kittan en kväll, vi en kväll och mamma och pappa en kväll. Man borde alltid laga mat i kollektiv enligt ett rullande schema!

Hemma igen!

Det är Dagen Efter Resa, på det där allra skönaste sättet. Vi vuxna njuter av att landa igen och packa upp i sakta mak - och prick klockan tio knackade grannen ivrigt på, så nu är storbarnen djupt försjunkna i sina lekar.* I nio dagar har vi varit på resande fot, och strax före tolv igår kväll svängde vi in på vår egen uppfart. Att resa med vårt gäng just nu är aldrig avslappnande - men den här resan har nog varit så soft som det bara är möjligt!

 * Hört från barnrummet just: "Fortsätt att leka, vi har ingen tid att slappa!"

Först andades vi fjälluft i Arjeplog, i "vår" stugby som är det närmaste min familj har till en sommarstuga (stammisar sen 80-talet) tillsammans med mina föräldrar och två av mina systrar & co, sedan fortsatte vi (delvis tillsammans med svärfar, som också var ute och reste) till Norrfjärden för att hänga med Ylva och Anders i några dagar. De här fjäll&Norrfjärden-resorna i slutet av sommaren får mig alltid så sentimental - tänk att få semestra med olika delar av familjen på det här sättet! Lyx!

Hemresan igår gick via Ikea för att spana kök, men det var kanske inte min favoritdel av resan - har aldrig sett så mycket folk på Ikea Haparanda förr, och då har vi stannat till där många gånger. Dessutom hade de inget modellkök av just det kök vi var mest nyfikna på... snopet. Nåja. Storbarnen fick för första gången leka på Småland och vi fick i alla fall rätsida på ganska många köksfunderingar, så eftermiddagen får godkänt!

(Bilderna är från resan till fjällen för en dryg vecka sedan - vi tog färjan över till Umeå och körde vidare därifrån. Alltid roligare att köra i konvoj och pausa tillsammans!)