Inte som vanligt

Häromveckan var alltså Ylva och Anders och deras barn till Finland. Deras sommarvisiter brukar vara en enda lång semester med mycket god mat och små utflykter. Den här gången var det lika roligt som vanligt att få ha dem här. Vi åt mycket god mat, kusinerna lekte tillsammans och vi firade faffas och Arvids födelsedagar i efterskott. Vi hade mycket roligt tillsammans. Men det var inte som vanligt.

Medan de var här passade vi på att göra bouppteckning, vi valde ut gravsten och vi sorterade ut en del av Maj-Britts kläder. Vi umgicks både här hemma i Sandsund och hos faffa i Skata. Så mycket har vi inte varit där ens sammanlagt efter att Maj-Britt dog, och det kändes. Det var utmattande. Det var  skönt att ha Ylva och Anders här, men samtidigt så väldigt påtagligt att det är en ny tid nu. Tiden efter fammo. Barnen lekte och pysslade och kröp runt och växte så det syntes, och vi tänkte på hur hon skulle ha njutit av att ha dem alla där, i sitt vardagsrum. Alla barnbarn, alla fem. Vi letade efter vardagsprylar som ingen annan än hon visste var de fanns. Storbarnen satt och pysslade i fammos pysselhörna, men utan den trygga punkt som brukade finnas där, alltid till hands för dem. Vi var där, bland hennes finurliga keramikfigurer och tavlor och loppisfynd och alla leksaker hon hade skaffat för att barnbarnen skulle ha där. Vid fammos.

Den första tiden efter begravningen rullade vidare ganska friktionsfritt. Vi var ledsna, men det var okej. Det var jobb, och det var skola och det var dagklubb, och när vi behövde barnvakt fick vi hitta andra vägar än vanligt (vilket fram tills i påskas för det mesta innebar att ringa fammo först). Sedan stack vi iväg till England och tänkte mest på helt andra saker.

Det var när vi kom hem igen som det slog oss. Och det slog oss tungt. Vi var tillbaka i vardagen, men den var lite sämre än vanligt. Vi hade ingen fammo att visa Englandsbilder åt, barnen hade inte fammo som kunde lyssna när de pratade om småprylarna de hade med sig hem. När barnen var stökiga och upp och ner av för mycket sommarlov kunde vi inte plocka upp telefonen och be fammo om några timmars andhämtningspaus.

Det gör ont att Maj-Britt hör till "förr". Att det inte blir nya minnen tillsammans med henne nu.