Den här sommaren har ju åtminstone inte hittills varit någon höjdare vad gäller sol och värme här i landet. Jag tänker lite längtansfullt på fjolårets tropiska värme, på det varma vattnet vid Fäboda och simkläderna som hängde blöta på klädstrecket nästan hela tiden. Det var tider det. Ändå känns det helt okej med en kall sommar, och det beror nog på att vi åtminstone fick inleda sommaren med sol en stor del av resan. Det är kanske inte till England man åker för en solsemester, men vi hade tur!
En av de där soliga, somriga dagarna var vår första dag på Isle of Wight. Vi hoppade på bussen till grannbyn Godshill för att pricka av en av punkterna på vår önskelista - Godshill Model Village. Isle of Wight är för övrigt en riktig turistö (med långa anor, bör tilläggas; även Jane Austen var ute och reste här i trakterna) där en barnfamilj skulle kunna spendera oändligt med tid och pengar på nöjesfält, djurparker och andra typiska barnattraktioner. Vi hade nu inte obegränsat med tid (eller energi eller pengar, för den delen), så vi bestämde oss ganska tidigt för att sålla bort det mesta vi hade kunnat göra. Våra kriterier var 1) att det skulle vara aktiviteter som inte finns var som helst och 2) hela familjen ska gilla det. Därmed föll öns alla nöjesfält ur leken ganska omgående... En av de saker som stannade på listan var modellbyn i Godshill, som dessutom bara var 10-15 minuters bussresa bort.
Att Godshill, byn som modellbyn ligger i, dessutom var en picture perfect liten by med stenhus och halmtak och hela köret var en välkommen bonus! När vi steg av bussen trillade vi rakt på en mysig liten hantverkarmarknad, upptäckte en häcklabyrint som vi sparade till senare och hade flera mysiga matserveringar att välja på när vi (genast) blev hungriga. (Alla åt maten utan att klaga, lika förunderligt varje gång! Speciellt eftersom båda barnen hade beställt nån engelsk korv, som inte var exakt som finsk knackkorv...)
Här hoppar vi lite, eftersom modellbyn är värd en helt egen bildbomb! (Stay tuned...)
När vi drygt två timmar senare hade tittat klart på miniatyrbyn ville vi gå runt lite till för att att titta på den i verkligeten - speciellt ville vi gå uppför backen till den gamla kyrkan som såg precis ut som sin dvärgkopia.
Vi vuxna gapade och fnissade uppspelt åt att de här husen är på riktigt, men vissa i familjen tyckte att det var idiotiskt och urtråkigt att gå mera nu. (Närmare bestämt en typ med gröna shorts, som kanske hade fått lite för mycket sol.) Det förtog kanske lite av upptäckarglädjen, men skulle vi se kyrkan så skulle vi se kyrkan, punkt slut. Tack och lov för ståbrädan, som vid behov (= ganska ofta under resan) gjorde att vi kunde frakta en sjuåring, en femåring OCH en baby på samma ekipage. Den räddade många promenader innan vi var hemma igen...
Kyrkan (från 1100-talet, om jag inte minns fel) var verkligen värd att se på nära håll. Edvin och jag gick in också, och vi donerade en slant och tände ett ljus. Han var i alla fall i samma upptäckarmode som sin mor, och berättade ivrigt om insidan när vi kom ut till resten av familjen igen!
(Den uppmärksamme ser kanske att en viss typ med gröna shorts bara utstrålar "I've had ENOUGH! Ge mig lego att bygga i ett mörkt rum NU!" Humördippen gick över lite senare, men just då, uppe på den där kyrkbacken, var det inte bara roligt.)
Själv hade jag gärna stannat kvar där på den vackra, (trots allt) fridfulla kullen länge, men för allas bästa gick vi ner mot byn och busshållplatsen igen. Bilden här nedanför måste jag ta med bara för att visa en sak som Godshill ändå saknade, trots alla sina fördelar... trottoarer! Lite konstigt med tanke på att det verkar röra sig ganska mycket turister i byn OCH att vägen som går rakt igenom byn är livligt trafikerad (det är den rakaste vägen mellan Shanklin och öns huvudort Newport). Vi höll tungan rätt i mun och barnen hårt i hand och lyckades undgå att hamna under någon av dubbeldäckarna som svischade förbi...
Innan vi sökte oss till busshållplatsen måste vi ändå hålla vårt löfte från förmiddagen och gå till häcklabyrinten utanför puben The Griffin, där vi hade stigit av bussen. Häckarna var tillräckligt höga och labyrinten tillräckligt stor för att jag inte riktigt skulle våga låta barnen springa (vilse) på egen hand... Efter en stund fattade man systemet, men den var ändå riktigt lagom spännande att söka sig fram i. Känns också som en mycket engelsk grej! Eller?
Det var den soliga dagen, det. Tack till den för att det trots allt känns okej att vi alltid har fleecetröjorna till hands i mitten av juli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar