Inte som vanligt

Häromveckan var alltså Ylva och Anders och deras barn till Finland. Deras sommarvisiter brukar vara en enda lång semester med mycket god mat och små utflykter. Den här gången var det lika roligt som vanligt att få ha dem här. Vi åt mycket god mat, kusinerna lekte tillsammans och vi firade faffas och Arvids födelsedagar i efterskott. Vi hade mycket roligt tillsammans. Men det var inte som vanligt.

Medan de var här passade vi på att göra bouppteckning, vi valde ut gravsten och vi sorterade ut en del av Maj-Britts kläder. Vi umgicks både här hemma i Sandsund och hos faffa i Skata. Så mycket har vi inte varit där ens sammanlagt efter att Maj-Britt dog, och det kändes. Det var utmattande. Det var  skönt att ha Ylva och Anders här, men samtidigt så väldigt påtagligt att det är en ny tid nu. Tiden efter fammo. Barnen lekte och pysslade och kröp runt och växte så det syntes, och vi tänkte på hur hon skulle ha njutit av att ha dem alla där, i sitt vardagsrum. Alla barnbarn, alla fem. Vi letade efter vardagsprylar som ingen annan än hon visste var de fanns. Storbarnen satt och pysslade i fammos pysselhörna, men utan den trygga punkt som brukade finnas där, alltid till hands för dem. Vi var där, bland hennes finurliga keramikfigurer och tavlor och loppisfynd och alla leksaker hon hade skaffat för att barnbarnen skulle ha där. Vid fammos.

Den första tiden efter begravningen rullade vidare ganska friktionsfritt. Vi var ledsna, men det var okej. Det var jobb, och det var skola och det var dagklubb, och när vi behövde barnvakt fick vi hitta andra vägar än vanligt (vilket fram tills i påskas för det mesta innebar att ringa fammo först). Sedan stack vi iväg till England och tänkte mest på helt andra saker.

Det var när vi kom hem igen som det slog oss. Och det slog oss tungt. Vi var tillbaka i vardagen, men den var lite sämre än vanligt. Vi hade ingen fammo att visa Englandsbilder åt, barnen hade inte fammo som kunde lyssna när de pratade om småprylarna de hade med sig hem. När barnen var stökiga och upp och ner av för mycket sommarlov kunde vi inte plocka upp telefonen och be fammo om några timmars andhämtningspaus.

Det gör ont att Maj-Britt hör till "förr". Att det inte blir nya minnen tillsammans med henne nu.

Pedpremiär

Dagens nya: Första gången på cykel för Josef! Han fick följa med på äventyr till andra sidan Sandsund när pappa skulle möta storebror på väg hem från kalas. Spännande! Vad han tyckte vet jag inte ännu, men åtminstone verkade han försiktigt positiv till hela det här cykelkonceptet när han satte sig tillrätta.

Purmodag

Igår blev det en riktig Purmosöndag. Vi tog med makaronlåda och åt tillsammans med mommo och moffa - och åkte därifrån några timmar senare med formen fylld av nyplockade jordgubbar istället. Inget dåligt byte!

Pappa var dejour på Kulturgården, så vi (och mommo och moffa) gick dit också. Det är moffas barndomshem, och jag har inte varit dit på jättelänge - jag tror inte ens barnen har varit in i själva huset, även om de varit med på någon konsert ute i föusi. Det var på tiden!

På det plättkalas på Stennabba, och så började vi vara rätt så nöjda med den söndagen!

Skorpan

 

När jag nu kommit igång med ett inlägg kan jag lika gärna snurra ihop ett till. Det är ju ändå sommar, och därmed så väldigt tacksamt att... tja, sommarblogga.

Förra lördagen turistade vi lite i hemkrokarna. Det börjar vara ganska länge sen Café Skorpan öppnade i Skata, och även om vi hört en massa bra saker om det, så har vi inte kommit oss dit en enda gång. Liksom, vi understöder det helt och så, vi har bara inte varit dit... heh. Känns lite typiskt österbottniskt. Eller så är det bara typiskt för tröga människor som oss.

Hur som helst, när Ylva och Anders var här lyckades vi äntligen komma oss dit. Med tanke på vår sammanlagda barnaskara (fem barn, varav tre är under 1,5 år) hade vi planerat ytterst lite för de här dagarna, men Skorpan hade vi bestämt redan på förhand. Vilken tur! För OJ, så mysigt! Och OJ, vilken god hemlagad glass! Får nog bli fler gånger. För vi har hört mycket gott (!) om deras kanelsnurror också...

Det måste ha varit mycket krut i glassen också, för efteråt när vi gick och hälsade på Matias och Anders moster som bor på Mariahemmet, precis bredvid Skorpan, sprang Arvid runt, runt som en duracellkanin på pensionärernas lilla motionsslinga. Om han räknade varven rätt blev det två och en halv kilometer...

Sommaromelett

Den här bloggen börjar nog bli lite tråkig för den som inte är så intresserad av mina neverending reseinlägg från början av sommaren... För att skaka om lite kommer jag här med något nytt, oväntat och SPÄNNANDE! Dagens middagstips!

 Ikväll åt vi sommaromelett á la systrarna von Sydow. (Recept här.)

Det var gott! Champinjoner lade jag till, och så var jag löjligt nöjd med att kunna använda vår egen spenat och gräslök. Och barnen tindrade med ögonen och utropade "Mums! Tack snälla mamma för att du lagar något nytt, något med grönt i!". Och så slukade de sina portioner och bad om mer. (Haha. Det gjorde de inte. Allt annat jag skrivit är sant. Och de åt åtminstone smörgås.)

England dag 4: Carisbrooke Castle (5.6)

Till fredagen hade det utlovats massor av regn, så vi var redo med en regnvädersplan - dinosauriemuseet i Sandown. Kändes som en helt okej plan! Men på morgonen hade alla väderleksrapporter ångrat sig och lovade plötsligt riktigt soligt väder, bara lite mulet på förmiddagen. Så chop, chop, ändrade vi oss och tog till vår grannvädersplan istället - för det var ju egentligen det vi hellre ville. Vi skulle alltså ta bussen till Newport mitt på ön för att gå till Carisbrooke Castle. Medeltida slott passar nämligen perfekt in på våra kriterier - går inte att göra var som helst och hela familjen tycker det är spännande.

Själva Newport tittade vi inte så mycket på, utan köpte en lippis (keps) åt Edvin, åt hamburgare och gick sedan iväg mot Carisbrooke med kartan i högsta hugg. Än en gång - TACK och lov för att vi hade tagit med ståbrädan! Och att båda storbarnen rymdes på den om det knep! Tack vare den lyckades vi ta oss fram utan griniga barn och söndergnällda öron, och sånt är guld värt. Till slottet var det ändå en rejäl promenad, och sista biten uppför ett litet berg... 

När vi satte oss på bussen kom förresten dagens stora missräkning - vi hade glömt att ladda kamerabatteriet! Inte exakt det man helst vill upptäcka på bussen längs en bildskön vägsträcka, på väg mot ett fotogeniskt medeltida slott. Shoot. Tur då att Matias telefonkamera inte är lika värdelös som min. Alla bilder från den här dagen är nämligen tagna med den...

Slottet härstammar från 1300-talet, och var precis så sagoaktigt som vi hade tänkt oss. Vi såg på arbetsdemonstrationer av en åsna, tittade in i kapellet och provade medeltida hjälmar i museet. Men dagens favoriter var ändå...

... för det första slottsträdgården, som anlades av prinsessan Beatrice, som flyttade in här på slottet 1913.

... och för det andra (och framför allt!) försvarstornet uppe på en kulle! Kanske det mest spännande vi gjorde på hela resan, med blåsten och utsikten och den låga stenmuren... Hjärtat i halsgropen på ett bra sätt!

Sedan gick det också att gå runt hela försvarsmuren och se på slottsområdet uppifrån. (Josef och vagnen fick dock stanna på marknivå, så vi turades om...)

Mycket nöjda med dagen! En bonuspromenad fick vi när vi missade vår busshållplats och råkade åka vidare till Lake... Som tur är var det bara nån kilometer, och dessutom längs en väldigt vacker strandpromenad, så ingen skada skedd. Det enda minuset var att vi började vara ganska hungriga, och det enda ätbara vi hittade i våra väskor var godis som bestod av 1) socker och 2) lila färgämne. Det funkade i alla fall tillräckligt bra för att få hem oss...

När jag tog den här sista bilden lyckades jag för övrigt tappa Matias telefon över staketet vid branten ner mot havet. Till all lycka stannade den strax innanför staketet, och till all lycka gick det att peta tillbaka den under stängslet. Annars KAN det hända att någon hade tyckt att dagens fotograferande hade varit lite för dyrt...

England dag 3: Model Village (4.6)

Godshill model village tycker jag är värt ett helt eget inlägg, så behöver jag inte snåla med bilderna... Den avbildar alltså Godshill och Shanklin på 1950-talet i miniatyrstorlek. Det är inget stort område egentligen, så den snabbtittande skulle kunna avverka modellbyn ganska snabbt. Vi hade däremot inga problem alls med att driva runt där i över två timmar... fullspäckat med detaljer som både barn och vuxna roades av! På tal om barn och vuxna sänkte vi annars medelåldern ganska mycket; förutom nån annan barnfamilj var det mest pensionärer där... Så var det faktiskt på de flesta ställen vi rörde oss: vi, pensionärer och här och där en skolklass på utflykt. Gissar att vi tjuvstartade säsongen lite - skolorna lär hålla på till slutet av juli här! Känns helt galet sent jämfört med nordiska sommarlov...

Här kikar Arvid och Edvin upp bakom The Griffin, där vi hade stigit av bussen. Hade vi känt till Godshill och Shanklin bättre tror jag att modellerna hade varit ännu mer spännande, men det fick duga att vi kände igen åtminstone vissa hus.

Kyrkan från förra inlägget - men i betydligt mindre skala... Buskarna och träden var fascinerande - att ta hand om dem är säkert ett drömjobb för någon pysslig trädgårdsmästare!

Summa summarum - mycket nöjda med dagens aktivitet! Rekommenderas varmt för den som har vägarna förbi Godshill...

England dag 3: Godshill

Den här sommaren har ju åtminstone inte hittills varit någon höjdare vad gäller sol och värme här i landet. Jag tänker lite längtansfullt på fjolårets tropiska värme, på det varma vattnet vid Fäboda och simkläderna som hängde blöta på klädstrecket nästan hela tiden. Det var tider det. Ändå känns det helt okej med en kall sommar, och det beror nog på att vi åtminstone fick inleda sommaren med sol en stor del av resan. Det är kanske inte till England man åker för en solsemester, men vi hade tur!

En av de där soliga, somriga dagarna var vår första dag på Isle of Wight. Vi hoppade på bussen till grannbyn Godshill för att pricka av en av punkterna på vår önskelista - Godshill Model Village. Isle of Wight är för övrigt en riktig turistö (med långa anor, bör tilläggas; även Jane Austen var ute och reste här i trakterna) där en barnfamilj skulle kunna spendera oändligt med tid och pengar på nöjesfält, djurparker och andra typiska barnattraktioner. Vi hade nu inte obegränsat med tid (eller energi eller pengar, för den delen), så vi bestämde oss ganska tidigt för att sålla bort det mesta vi hade kunnat göra. Våra kriterier var 1) att det skulle vara aktiviteter som inte finns var som helst och 2) hela familjen ska gilla det. Därmed föll öns alla nöjesfält ur leken ganska omgående... En av de saker som stannade på listan var modellbyn i Godshill, som dessutom bara var 10-15 minuters bussresa bort.

Att Godshill, byn som modellbyn ligger i, dessutom var en picture perfect liten by med stenhus och halmtak och hela köret var en välkommen bonus! När vi steg av bussen trillade vi rakt på en mysig liten hantverkarmarknad, upptäckte en häcklabyrint som vi sparade till senare och hade flera mysiga matserveringar att välja på när vi (genast) blev hungriga. (Alla åt maten utan att klaga, lika förunderligt varje gång! Speciellt eftersom båda barnen hade beställt nån engelsk korv, som inte var exakt som finsk knackkorv...)

Här hoppar vi lite, eftersom modellbyn är värd en helt egen bildbomb! (Stay tuned...)

När vi drygt två timmar senare hade tittat klart på miniatyrbyn ville vi gå runt lite till för att att titta på den i verkligeten - speciellt ville vi gå uppför backen till den gamla kyrkan som såg precis ut som sin dvärgkopia.

Vi vuxna gapade och fnissade uppspelt åt att de här husen är på riktigt, men vissa i familjen tyckte att det var idiotiskt och urtråkigt att gå mera nu. (Närmare bestämt en typ med gröna shorts, som kanske hade fått lite för mycket sol.) Det förtog kanske lite av upptäckarglädjen, men skulle vi se kyrkan så skulle vi se kyrkan, punkt slut. Tack och lov för ståbrädan, som vid behov (= ganska ofta under resan) gjorde att vi kunde frakta en sjuåring, en femåring OCH en baby på samma ekipage. Den räddade många promenader innan vi var hemma igen...

 

Kyrkan (från 1100-talet, om jag inte minns fel) var verkligen värd att se på nära håll. Edvin och jag gick in också, och vi donerade en slant och tände ett ljus. Han var i alla fall i samma upptäckarmode som sin mor, och berättade ivrigt om insidan när vi kom ut till resten av familjen igen!

(Den uppmärksamme ser kanske att en viss typ med gröna shorts bara utstrålar "I've had ENOUGH! Ge mig lego att bygga i ett mörkt rum NU!" Humördippen gick över lite senare, men just då, uppe på den där kyrkbacken, var det inte bara roligt.)

Själv hade jag gärna stannat kvar där på den vackra, (trots allt) fridfulla kullen länge, men för allas bästa gick vi ner mot byn och busshållplatsen igen. Bilden här nedanför måste jag ta med bara för att visa en sak som Godshill ändå saknade, trots alla sina fördelar... trottoarer! Lite konstigt med tanke på att det verkar röra sig ganska mycket turister i byn OCH att vägen som går rakt igenom byn är livligt trafikerad (det är den rakaste vägen mellan Shanklin och öns huvudort Newport). Vi höll tungan rätt i mun och barnen hårt i hand och lyckades undgå att hamna under någon av dubbeldäckarna som svischade förbi...

Innan vi sökte oss till busshållplatsen måste vi ändå hålla vårt löfte från förmiddagen och gå till häcklabyrinten utanför puben The Griffin, där vi hade stigit av bussen. Häckarna var tillräckligt höga och labyrinten tillräckligt stor för att jag inte riktigt skulle våga låta barnen springa (vilse) på egen hand... Efter en stund fattade man systemet, men den var ändå riktigt lagom spännande att söka sig fram i. Känns också som en mycket engelsk grej! Eller?

Det var den soliga dagen, det. Tack till den för att det trots allt känns okej att vi alltid har fleecetröjorna till hands i mitten av juli!

England dag 2: Mot Isle of Wight!

Jag kom lite av mig med resebloggen, men jag kan ju fortsätta att droppa iväg en inlägg då och då. Lite osammanhängande kanske det blir på det sättet, men ändå...

Vi befann oss alltså på ett tåg mellan Waterloo station i London och Portsmouth. Ganska skönt att sitta stilla på ett tåg i ett par timmar, speciellt de få stunder när alla tre barnen samtidigt sov (ett av dem) och pysslade (två av dem). I Portsmouth var det byte till en tjugominutersfärja över till Rye på Isle of Wight. I en perfekt värld hade jag hunnit med att ta några timmar på stan i Portsmouth för att kolla in hur det ser ut där, men nu var vi mycket nöjda med att kånka över vårt bohag och våra söner till båten och åka vidare. Vi hann i alla fall se hur hamnen såg ut - där fanns ett maffigt torn som såg ut som ett segel, och en lyxig båt som hette Leander. Och det är allt jag vet om Portsmouth.

Från Rye till Shanklin blev det en kort tågfärd till - den här gången med ett nästan skrattretande skumpigt tåg, faktiskt ett gammalt tunnelbanetåg från London som förde en (inte så) stilla pensionärstillvaro här på ön. På tågstationen tog vår landlady Marion emot oss och gick med oss till lägenheten. Och wow, vilken positiv överraskning! Nyrenoverat, fräscht och fint - så mycket bättre än vi förväntade oss för det ganska anspråkslösa pris vi hade betalt. (Den här gången hade airbnb faktiskt inte lyckats leverera, men den här lägenheten hittade vi på holidaylettings.co.uk - funkade också bra!)

Matias och barnen installerade sig i lägenheten medan jag villigt erbjöd mig att sticka iväg för att proviantera - sedan lyckades jag också med att tappa bort mig ganska kapitalt på väg tillbaka efter att ha tänkt ta en lite "rakare" väg hem... hade varit trevligare att gå vilse utan två tunga matkassar i händerna! Efter att vi lagat och ätit kvällsmat var vi lite för nyfikna på Isle of Wight för att gå och lägga oss, och orkade ännu gå ut på en kvällspromenad. Stranden var inte långt borta, så vi bestämde oss för att gå och titta på havet. Vilken vacker kväll! Vi gick ner till stranden och plockade stenar och tittade på solnedgången - vi hade också tänkt känna på vattnet, men sist och slutligen var det bara Edvin som vågade doppa tårna. (Iskallt sa han, och det litade vi på...) Med en ganska blöt Edvin och en lång dag i bagaget gav vi oss till sist och strosade tillbaka till "vårt" hus, väldigt nöjda med att vi hade bestämt oss för att åka till just Isle of Wight.

all sunshine and rainbows

 (fast just nu lite mer rainbows än sunshine ändå)

De senaste åren har A&E fått följa med mommo och moffa på ÖK:s grillfest i Forsby, och det har varit en av sommarens absoluta höjdpunkter för dem, med korv och ballonger och hoppslott, . Idag ringde pappa och sa att grillfesten är - idag! Vill vi komma? Mamma skulle inte komma, så han tyckte jag kunde komma med istället. Oukkidoukki!

Lite kände jag mig nog såhär (klick) när jag gled in med alla "andra" köttproducenter, men... tja. Jag och min moffa, som också fick glida med, konstaterade att det är bra att jordbrukarna producerar mat så vi får äta... Bra kväll hur som helst, med god mat, trevligt sällskap och - framför allt - fyra (!) olika uppblåsta hoppborgar/lekgrejer. Det var lyckliga, svettiga barn jag hade med mig hem efteråt...

Och dessutom har Ylva, Anders och deras gäng anlänt till Finland! Good stuff.

Mot Sherwoodskogen!

Sommarteater är en av de där sakerna som verkligen får mig att fatta att det är sommar på riktigt. Visserligen regnade det till och från och det var inte direkt så att sommarsolen glittrade och värmde, men ändå. Somrigt. Jaja. Robin Hood i Purmo!

För två år sedan var jag på Ronja Rövardotter med Arvid, men i år har jag två barn som kommit upp i sommarteaterålder. Yes! Edvin hängde kanske inte med i alla intriger, men han gillade sångerna och slagsmålsscenerna och tyckte att vi kunde gå en gång till nästa vecka, så det ser jag som godkänt.