Så är det faktiskt. Vår baby närmar sig den där åldern när han är mer småbarn än baby. När han hinner allt, upptäcker allt, smakar på allt. När det är ett skämt att lägga ner honom på golvet och tro att han är kvar på samma plats fem sekunder senare.
Han kryper inte, han verkar inte ha kommit på den tanken. Istället fortsätter han att dra sig fram med armkraft. Han sitter stadigt, och tar sig smidigt ner på mage när han vill iväg. Han har inte heller börjat dra sig upp och stå, men ändå konstaterade vi idag att vi nog får leta fram barnlåsen till köksskåpen... speciellt slaskskåpet är mucho intressant. Lustigt nog verkar han också ha fullständigt på klart vad han får och inte får göra - när han hunnit välta kritlådan och jag kommer med bestämda steg mot honom sprattlar han till så skuldmedvetet att kritorna strittar. Inte för att det hindrar honom från att smaka på de där kritorna om han bara hinner... Röra sig på gräs är spännande, men med den här kylan har han varit ganska påklädd och klumpig utomhus hittills i sommar. Gott att äta blommor tycker han i alla fall - ännu en godsak jag brukar peta ur munnen på honom.
Josef är en glad prick. Det är faktiskt flera tanter som frågat "om han alltid är så här glad". Ja, brukar jag svara. Det stämmer förstås inte helt, men är han bara mätt och utsövd så brukar han ta det mesta med gott humör. På resan hängde han med utan att protestera (så mycket) - utom vissa resdagar när han måste sitta fastspänd i vagnen för mycket.
Nu har han börjat prata också. Bobobo. Eller papapapa - Matias påstår att Josef brukar säga det när han är i närheten, men jag är inte helt övertygad. Och så hojtar han till på skarpen när bröderna leker för hårdhänt med honom. Det blir nog temperament i den här också tror jag. (Puh! Duckar i förväg.)
I Barcelona för ungefär ett år sen - klart det var Josef som var med på resan!
Då var det ännu lättare att resa med honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar