Det är så... tyst?

Sådär på avstånd verkar det ju hur mysigt som helst att vi är lediga allihopa nu i sommar. Familjeidyll! Ledighet! Mys!

Hehe. Tittar man lite närmare så ser man att... tja, det är så armadis mycket folk här i huset. Hela tiden. Och de här människorna, de trampar varandra på tårna rätt så ofta. Och grälar om legobitar. Och gnäller över att behöva tänka ut kvällsmat igen. Och tjatar om nåt gott. Och tjatar om kläder som ligger och skräpar innanför ytterdörren. Och sånt. Hur det är att vara ensam i huset har jag nästan glömt. Och nu är jag faktiskt det, eftersom resten av familjen är på knattefriidrott - och jag vet inte vad jag ska göra! Jag är helt förvirrad. Ta tag i nåt? Ta tag i vad? Ta tag i nåt helt annat än det jag just började ta tag i kanske? Jag har inte ens fått på musik, vilket jag började se fram emot redan för flera timmar sen. (Jag har nästan inte alls lyssnat på musik i sommar, för ljudutrymmet här är liksom... fullt.) Det kanske får bli mitt första steg. Musik.

(Men på tal om ensam stack jag förresten helt solokvist iväg till Nykarleby på loppisrace i solen en stund i söndags. Det var skönt! Dessutom köpte jag en poster som kanske kan ge mig briljanta idéer när jag väl fått upp den i arbetsrummet.)

Snart samlade igen

Idag får vi hämta vårt lägerbarn igen! Edvin och jag fick visst lite "langväntto"* och tog fram asfaltskritorna... Här hemma har det varit ganska lugnt och stillsamt de här dagarna, men samtidigt ska det bli skönt att ha flocken samlad igen! Konstigt har det varit att lägga sig på kvällarna utan Arvid i huset, att duka för en mindre, att hälsa på i Purmo med bara två barn... Och vem vet, kanske de två bröderna kommer ihop sig lite mindre nu när de varit ifrån varandra ett tag? Distance makes the heart grow fonder och allt det... det går alltid att hoppas!

* "långvänta"

När ungen flyger ur boet...

... för två nätter i alla fall. Idag skjutsade jag Arvid till hans första läger, barnläger på Humle. Han var glad och förväntansfull, och jag tror det mest var jag som var nervös. (Han förstår väl att byta till torrt om han blir blöt i regnet? Har han tillräckligt varma tröjor med sig? Tänk om han inte somnar ikväll, och tänk om han skulle bli sjuk, och tänk om... BRYT!) Hönsmamma på distans!

Själv har jag bara roligt minnen från mina första barnläger, och det är ju en tröst. För om jag trivdes på läger i den åldern, varför skulle inte han?

England dag 2: Tower Bridge

Eftersom vårt tåg mot Shanklin skulle gå redan på eftermiddagen fanns det inte överdrivet mycket tid att göra London. Jag, som har en viss tendens att försöka hinna lite mer än vad som är behagligt på resor, fick dra ett djupt andetag och räkna bort sisådär 15 saker som hade kunnat vara trevliga att göra i London tillsammans med familjen. En programpunkt fick räcka. Vi var ju ändå bara på genomresa. Vi hade talat om dinosaurieskelett på Museum of Natural History, men fastnade till sist för Tower Bridge - och då talar vi om att kolla in bron riktigt grundligt och gå in - och upp! - i bron.

Först blev det ändå tunnelbana, som barnen tyckte var lika roligt som kvällen innan. Jag blev lite förvånad över förtjusningen, för jag hade ju berett mig på besvikelse när vi förklarade att vi inte hinner ta dubbeldäckare till Tower bridge, utan måste hålla oss till det snabbare alternativet... (Ibland har man tur!)

Towern besökte Matias och jag för tre år sedan, en regntung och kulen majdag (läs här). Den här gången var det betydligt soligare, och vi var också väldigt nöjda med att bara titta på murarna utifrån. Imponerande ändå! (På bilden ovanför var jag mycket nöjd med att vi tack vare en snäll turist åtminstone fick EN bild av hela familjen under resan... sen kom jag på att Josef bakom filten i vagnen nog inte riktigt kan anses vara med på bilden ändå...)

Jag insåg att jag aldrig har gått över bron, även om jag sett den från sidan - och faktiskt också underifrån, från en flodbåt... (läs här.) Det är en mäktig upplevelse!

Att den är omgiven av en jätterolig stadssiluett gör inte heller någonting sämre. Även om vi inte ens hade gått upp i bron skulle det ha varit värt att välja just Tower Bridge som vår enda Londonprogrampunkt! (Se på bilden nedanför bara - alla former! Kontraster!)

Sedan betalade vi alltså in oss och fick åka hiss upp i det ena bro...huset? Vad heter det? Det går alltså att gå över där uppe i bron - ursprungligen var det alltså tänkt som fotgängarnas plats på bron, men av helt logiska orsaker tyckte folk det var onödigt krångligt att ta sig upp, gå över och sedan ta sig ner igen, så numera finns det helt normala trottoarer vid sidan bilarnas körfält... Det nya där uppe är - tadaa! Glasgolv! Jätteroligt! Och lite läskigt. Arvid och Edvin steg först väldigt försiktigt ut på glaset, och det är inte svårt att förstå... Spännande att stå och se ner på Londontrafiken som brusar förbi under ens fötter.

Titta på utsikten gick också att göra länge... Närmare än så här kom jag inte heller vackra St Paul's Cathedral den här gången, så jag passade på att titta lite extra. Se förresten på alla lyftkranar! Det är inte en stad som står stilla direkt...

Väl nere igen fanns det också ett viktorianskt motorrum där man kunde se hur ångmotorer fällde upp bron i tiderna. Det var väl måttligt intressant tyckte jag - jag föredrog det simpla nöjet med glasgolvet och utsikten... Och så utgång genom deras gift shop förstås. Gift shops! Alltid! Omöjligt att gå ut någonstansifrån utan att passera en gift shop. Aaargh! En prövning för föräldrar till prylgalna ungar. Tack och lov hade storbarnen fått en liten hög med pund av mommo, så vi kunde låta dem hållas (till viss del) och lät dem köpa det de ansåg sig behöva bäst för mommos pengar. De lyckades ändå hushålla ganska bra, för deras pund räckte i princip hela resan, det blev en småsak här och en där.

Den lilla parken Potter's field mittemot Towern har en utsikt som inte går av för hackor! Önskar att vi hade haft med oss en lunchpicknick och kunnat sätta oss där och njuta av livet en stund... det åts rätt många lunchlådor runtom i parken just då. Tyvärr hade vi ingen lunch, men däremot en tågtid att hålla, så vi fick gå vidare.

Vi sicksackade fram genom Southwark i riktning mot Waterloo station, därifrån vi skulle ta tåget till Shanklin ett par timmar senare. Det var en rejäl promenad, men vi ville hellre gå (och se oss omkring) än ta tunnelbana/buss, som säkert hade funkat. Vi hade tillräckligt med tid, och en ståbräda på vagnen, så varför inte? Och tro det eller ej, men det gick riktigt bra att promenera i London med hela gänget! Edvin blev visserligen lite sur för att han inte fick gå i förväg... men tack och lov för ståbrädan! Den sparade både trötta barnafötter och slitet föräldratålamod många gånger under resan.Väldigt praktiskt att lassa båda storbarnen på den, så vet man exakt var man har dem!

Än en gång hade jag väldigt gärna 1) haft tid att strosa och glo på staden, människorna, husen och detaljerna och 2) händerna fria för att fota staden, människorna, husen och detaljerna. Än en gång gick den mesta koncentrationen åt till att hålla samman flocken och få den att gå i rätt väderstreck. Oh well. Det jag hann se i förbifarten var ändå värt besväret!

Vid Waterloo station hastade min make ner i tunnelbanan för att hämta vårt bagage på hotellet, medan jag och barnen sökte upp lunch - det blev thailändska kycklingspett, som märkligt nog föll alla i smaken. Hurra! Det är aldrig självklart. Platsen var det heller inget fel på; vi hittade en liten park precis invid stationen. Timingen funkade också så perfekt att det knappt var sant - vi hann äta i lugn och ro, barnen hann jaga lite duvor i parken, och så var det dags att gå till stationen, där vi mötte upp Matias och bagaget. (Han hade visserligen fått stressa lite mer, men han hann ju...)

Bye for now, London!

England dag 2: En morgon

 

Tycka vad man vill om London, men det går inte att komma ifrån att det är en väldigt, väldigt fotogenisk stad. Så pass fotogenisk att det bara inte går att skriva ett enda inlägg om vår onsdag i London. Går ej. Omöjligt. För även om jag skriver bara om att vi 1) vaknade, 2) åt frukost och 3) gick till närmaste tunnelbanestation så fyller det ändå ett inlägg. (Önskar att jag nån gång skulle ta mig tid att undersöka hur jag ska göra bildkollage istället för att bara rada upp dem efter varandra. Jag vet att det inte kan vara svårt... men tiden! Tiden!)

Vi vaknade alltså i våra sköna sängar på Baker's Hotel. Eftersom frukosten serveras först från åtta (japp - sent!) fick vi, småbarnsfamilj på finsk tid, ligga och dra oss en stund innan vi kunde gå ner och äta. I och för sig ganska skönt... Frukostrummet var kanske det roligaste jag har sett i sin kategori - dels fanns det ett helt vanligt, litet frukostrum, men dessutom fanns det en pytteliten innergård - som helt hade fyllts av en pytteliten trästuga! Dålig mobilbild, men den visar lite hur det såg ut. Det GICK att gå ut och titta in genom fönstret, men det var inte mycket marginal...

Efter frukosten fick vi vänta ännu mer innan vi kunde gå ut och göra stan, eftersom vi ville lämna våra väskor i receptionen under dagen, och det kunde vi göra först efter frukosten. (En anställd på plats - inget mastodonthotell direkt.) Barnen protesterade inte mot att få ligga i sängen och spela på ipadden lite extra, men jag får väl erkänna att jag blev lite rastlös...

Äntligen på väg mot tunnelbanan mot Tower Bridge, dagens mål! Vi gick förbi en lång rad fina trappor och nästan alla skulle fotas - den här bilden är en av många...

Som jag gillar kontrasterna i en gammal storstad!

Barnen var förvånansvärt duktiga på att hålla i handen/vagnen! Åtminstone än så länge...

Tillbaka på Victoria station skaffade vi oyster card och begav oss sedan mot Towern.
To be continued.

Åtta år

Åtta år som förälder till den här unge mannen. Åtta år! Åtta år.
Han är fin, min förstfödde.

(Observera hans snygga glugg på bilden!)

Kalas!

Vilken midsommarhelg vi haft! Igår blev det Humle igen (med tomt kamerabatteri dock...), och idag bjöd vi släkten på midsommar- och åttaårskalas. Så mycket bra på några dagar. Inte många lugna minuter dock... Inkommande vecka räknar vi med åtminstone barnkalas, knattefriidrott och Arvids första barnläger, så de lugna minuterna får vänta tills senare.

Det blev en midsommarafton på Humle

Ja! Vi lyckades komma oss iväg till Humle trots allt! Vilken tur, för miljöombytet gjorde oss alla lite gladare och snällare. Miljöombyte kan göra det, speciellt när miljön man byter till är så bra som ikväll. Det tog löjligt länge att komma oss iväg, men barnen hann åtminstone vara med på ett halvt barnmöte. De pysslade får. Vi åt smörgåsar. Vissa åt glass. Vi pratade med gamla bekanta som vi inte träffat på flera år. Och solen var guld som rann mellan träden.

Glad midsommar!

Den här kalla försommaren har ju sina nackdelar. (Som till exempel att det saknas värme.) Men jag är så glad för att vädret har gjort att syrenerna blommar sent - det är knappt att de slagit ut fast det är midsommar! När vi planerade att vara borta i tio dagar precis i början av juni var jag lite rädd att vi skulle lämna knoppande syrener och komma hem till utblommade, bruna skruttar. Så blev det inte. Score!

Annars har vi - som vanligt - inte mycket midsommarplaner. Tack vare vårt midsommarbarn har det blivit tradition att bjuda på midsommarkalas (yey!), så det avslutar vi helgen med. Vi kommer säkert att vara en del på konferens på Humle, men vet inte riktigt hur mycket. För tillfället är vi ganska trötta. Dels har vi haft lite problem med att vrida de två timmarna rätt efter resan, dels har våra två storbarn varit sällsynt krävande sedan vi kom hem. Det senaste året eller mer har vi varit bortskämda med självgående barn som nästan alltid sysselsätter sig själva. Så icke nu. Det finns flera mycket logiska förklaringar till den här svackan, det vet jag, men... alla konflikter som ska redan upp, alla "jag har inget att göööra" som ska pareras, alla måltider som är allt annat än lugna och trevliga... Åh! Och så saknar vi förstås fammo som annars gärna brukade bjuda pojkarna till Skata när de hade tråkigt och sitta och pyssla med dem med oändligt tålamod. Så fast det i och för sig är trevligt att vi är lediga och hemma tillsammans, så tycker jag faktiskt just nu att vardagarna i maj var lättare. Det kanske tar sig. Hoppashoppas!

Skönt då med en förnöjd babyunge. Som visserligen blivit snabb och klåfingrig och hinner med allt, men honom har jag åtminstone inte grälat med idag. Puh!

Den korta småbarnstiden

Min före detta kollega Ewa (- efter att ha arbetat lite överallt har jag många före detta kollegor!) skrev en kolumn om barn och föräldrar i ÖT idag, finns här. Det finns så mycket som stämmer i hennes text. Att få barn är omvälvande - jag tror det var bra att vi inte visste på förhand hur omvälvande, för då hade vi aldrig vågat. Att leva med barn sätter gränser och som förälder måste jag inse att jag inte kan göra allt jag vill. Livet blir annorlunda. Livet är annorlunda. Livet förändras från vecka till vecka och det är bara till viss del som jag själv kan styra över det. Och ofta kan jag faktiskt tycka att det är ganska behagligt - att få gå enligt någon annans rytm, att vila i att det inte är mina behov som är viktigast nu. 

Livet är annorlunda med barn. Men samtidigt tror jag ändå att det kan vara lite värdefullt att komma ihåg vad jag själv blev glad av, för länge sen innan mina barn kom till världen. Att få göra barnsaker kan vara jätteroligt. Läsa barnböcker, se på barnteckningar och försöka förklara för mina barn hur världen är (utan att själva veta så exakt hur kylskåp fungerar eller varför dinosaurerna dog ut). Men det är inte alltid roligt. Ewa är inte den enda som påstår att föräldrar inte förstår hur snabbt småbarnstiden går. Jag vet inte jag - det är åtta år sen jag blev småbarnsförälder och med en baby i huset kommer jag nog att räknas till den skaran ett bra tag till. Jag trivs som småbarnsförälder, jag är så innerligt tacksam för att få vara en sån. Men över tio år småbarnstid - det är inte ingenting. Över tio år går inte jättesnabbt ändå.

Jag menar förstås inte att man med våld ska dra omkring med barnen på allt det man nån gång trivts med att göra. Anpassa måste man. Göra en barnvariant. Ganska ofta stannar man hemma för att man bara inte orkar något annat eller för att någons humör eller nattningsrutiner kräver det. Som sagt, det är någon annans behov än mina som är viktigast den här perioden.

Men stanna hemma/skippa sina intressen/pausa sitt liv av rädsla för att det ska bli obekvämt ska ingen behöva göra. För om jag gör sådant jag tycker är spännande och roligt, anpassar det till familjens behov och kör - då kan det bli så fantastiskt bra.

(Och däremellan stannar jag hemma, vadar i leksaker och försöker komma på något annat än korv som alla kan tänka sig att äta.)

Josef 9 månader!

 

Så är det faktiskt. Vår baby närmar sig den där åldern när han är mer småbarn än baby. När han hinner allt, upptäcker allt, smakar på allt. När det är ett skämt att lägga ner honom på golvet och tro att han är kvar på samma plats fem sekunder senare.

Han kryper inte, han verkar inte ha kommit på den tanken. Istället fortsätter han att dra sig fram med armkraft. Han sitter stadigt, och tar sig smidigt ner på mage när han vill iväg. Han har inte heller börjat dra sig upp och stå, men ändå konstaterade vi idag att vi nog får leta fram barnlåsen till köksskåpen... speciellt slaskskåpet är mucho intressant. Lustigt nog verkar han också ha fullständigt på klart vad han får och inte får göra - när han hunnit välta kritlådan och jag kommer med bestämda steg mot honom sprattlar han till så skuldmedvetet att kritorna strittar. Inte för att det hindrar honom från att smaka på de där kritorna om han bara hinner... Röra sig på gräs är spännande, men med den här kylan har han varit ganska påklädd och klumpig utomhus hittills i sommar. Gott att äta blommor tycker han i alla fall - ännu en godsak jag brukar peta ur munnen på honom.

Josef är en glad prick. Det är faktiskt flera tanter som frågat "om han alltid är så här glad". Ja, brukar jag svara. Det stämmer förstås inte helt, men är han bara mätt och utsövd så brukar han ta det mesta med gott humör. På resan hängde han med utan att protestera (så mycket) - utom vissa resdagar när han måste sitta fastspänd i vagnen för mycket.

Nu har han börjat prata också. Bobobo. Eller papapapa - Matias påstår att Josef brukar säga det när han är i närheten, men jag är inte helt övertygad. Och så hojtar han till på skarpen när bröderna leker för hårdhänt med honom. Det blir nog temperament i den här också tror jag. (Puh! Duckar i förväg.)

I Barcelona för ungefär ett år sen - klart det var Josef som var med på resan! 

Då var det ännu lättare att resa med honom...

Sommarlistan

Jag är svag för sommar och jag är svag för listor, så jag tänkte haka på sommarlistan som cirkulerat på en mängd bloggar på sistone. Jag lånade den från Lindas lantliga, men jag vet faktiskt inte varifrån den härstammar från början.

Mina planer inför sommaren: En av våra stora sommarplaner har vi ju då redan hunnit med - Englandsresan. Men ändå har vi så mycket planer och förhoppningar för den här sommaren att jag har på känn att inte ens ett helt sommarlov förslår... En resa till ser vi fram emot, till fjällen med min familj. Arvid ska fylla åtta och kalasa, vi ska hänga lite på Humle, vi ska umgås med familj och vänner nära och fjärranifrån, vi ska anlägga jordgubbsland och bygga terrass. Och mycket annat. Som vi kanske, kanske inte hinner med. Det känns okej. Ser fram emot att ha tid och energi för annat än det mest nödvändiga!

Bästa sommarstället:

Oj. Svår fråga. Konstiga österbottningar som vi är, har vi ingen sommarstuga i familjen, och därmed inget uppenbart automatsvar. Överpurmo? Guoletsjaur? Fäboda? Humle? Eller varför inte Åbo, Vasa eller Stockholm? Eller vår egen trädgårdsgunga. De flesta ställen är ju faktiskt bra på sommaren, det är ju det fina med den här årstiden.

Favoritsommarblomman:

Syrener är en all-time favourite, men just nu är jag också väldigt förtjust i de rosa blommen på våra prydnadsäppelträd. (De verkar ganska onödiga elva månader om året, men i juni - underbara!) Vanliga äppelträd kan också vara så vackra att ögonen tåras. Och nu ser jag att jag bara nämnt träd, om det nu räknas som sommarblommar...

Här badar jag helst: 

Var som helst där det är varmt, sanden är slät och ingen armbågar mig i sidan. Är det bara tillräckligt varmt är Fäboda ganska oslagbart.

Hur länge ska du vara ledig? Nästan så jag tycker det är lite genant att säga det högt, men hela sommaren ska vi vara lediga. Hela familjen. Och jag VET att det är superlyx! Lite olika varianter på pappret, men i praktiken är det ett enda, underbart långt sommarlov helt enkelt.

Vad ser du mest fram emot?

Värme, grönska och blå himmel. Att kunna släppa tankarna på tusen klädlager på barnen och träffa människor jag inte ser till så ofta på vintern.

Vad kommer du att köpa inför semestern?

Känner nog inte att jag måste köpa så mycket inför semestern direkt, men i England köpte jag bl.a. en byxkjol (hej nittital) som kommer att användas flitigt, och idag köpte jag jordgubbsplantor att lägga i jorden imorgon.

Det här lyssnar jag på i sommar:

Vågskvalp och fågelkvitter? Eller mera troligt: barntjat och barnskrik och barnskratt.

Favoritsommardoft:

Så många! Nyklippt gräs, jordgubbar, solkräm på varm hud, grilldoft, getpors.

Den ultimata sommardagen:
Det finns så många olika, men gärna får det ingå värme, grönska, vattenmelon, vänner, familj och gärna en hemlagad potatissallad på det.

(Alla bilder är gamla och återanvända.)

England dag 1: Det börjar här

Reseblogg! Ta det eller lämna det, som di pa säj. Att vi tappade en tand redan i Parkano har jag ju redan berättat, men dagen fortsatte i stort sett lika bra. Båda storbarnen har flugit förr, men det är två år sedan, vilket ju ändå är ganska mycket i den här åldern. Att se hur det lyste i Arvids ögon när vi lättade från marken... det var fint! Innan vi hann landa igen var det väl vissa som hann få ganska mycket myror i benen, och den här mamman hann sända många längtansfulla tankar till pocketboken som låg sorgesamt orörd i ryggsäcken... det här var inte en bokplöjarresa! (Tror jag sist och slutligen hann med cirka tjugo sidor under hela resan.)

När vi väl landat tog det irriterande, nervpåfrestande länge innan vi fick vårt bagage, fick allt ordnat med tågbiljetterna och kom oss iväg från Stansted. Det är möjligt att jag hann tänka en eller ett par gånger att vi ändå är bra korkade som inte valde charter med allt färdigprackat till ett trevligt hotell där vi skulle ha stannat från början till slut, packat upp och slappnat av och semestrat. Liksom, rodda runt med hela det här gänget - why, oh why? (Faktum är att jag inte ville byta bort vår resa när den väl kommit igång, men just då, när det verkade ta en eeevighet att komma ut ur det där tråkiga flygfältet var jag ganska skeptisk...)

Det blev tåg och byte till tunnelbana i Tottenham Hale. Nu när jag tänker på det minns jag inte riktigt varför vi inte tog buss (som hade gått rakt till Victoria station, som var vårt mål), men jag antar att det tog längre. Tunnelbanan tänkte jag mest på som tråkig transportsträcka, men barnen tyckte det var mycket mer spännande än det vanliga tåget... "Det går ju så fort!"

Tips - eller kanske snarare minnesanteckning till en annan gång - vi köpte ett "family and friends"-kort som gav oss rabatt på alla tågresor, vilket lönade sig ganska fort för oss som familj då vi åkte en del tåg under resan. (Det gäller ett år... undrar om det är en försvarbar ursäkt för att åka tillbaka och tågluffa lite till..?)

Att komma fram till Victoria station - prytt med brittiska flaggor en masse - och gå ut i London var skönt. Äntligen kom jag ihåg varför den här resan var värd besväret! Efter att allt hade tagit så länge på flygfältet visste vi att kvällens enda program skulle bli en promenad till hotellet och nattning av alla barn, men det var i alla fall en bra promenad! Dubbeldäckare, black cabs och telefonkiosker bongade vi ganska omgående. Precis som en stor del av resan småsprang jag efter Mattus (oftast med ett eller två barn i handen) och försökte fota lite i farten, så den här resan går nog inte till historien som vår bästa fotoresa, men ändå... Bilderna funkar åtminstone som minnen!

Hotell i London är dyrt. Just den här tisdagskvällen verkade det dessutom vara sjukt crazy dyrt, och vår ursprungliga plan att bo nära Waterloo station därifrån vi skulle ta tåget dagen därpå föll ganska fort... 500 euro/natt verkade vara minimum, och 800-1000/natt inte alls ovanligt i det området och det, hrm, hölls inte riktigt inom ramarna för vår budget... Det betydde att vi spenderade orimligt (orimligt!!) mycket tid på att hitta relativt centralt, någotsånär anständigt boende till hyfsat pris den här enda natten i London. Det vi hittade var Baker's hotel en bit från Victoria station och det funkade bra. Pyttesmå men riktigt fräscha rum, och helt okej frukost inkluderad. Gemensam WC och dusch visserligen, men det var ju ändå bara en natt. Hade man bokat tidigare fanns det nog också rum med egna badrum, men tidiga var vi ju inte med just nånting alls den här gången...

Så. När all packning och alla barn kånkats fyra trappor upp utan hiss och de små liven utfodrats och sövts återstod bara min favoritdel av kvällen - en fräsch sallad från M&S food och London Evening Standard. Två saker jag verkligen gillar med London - gratistidningarna i tunnelbanan och alla fräscha snabbmatsalternativ som inte är hamburgare. Ah!

Efter England

På finländsk mark igen! Så klart kommer jag att blogga om resan, bara jag skulle hinna göra... någonting överhuvudtaget. Tills dess drar jag snabbvarianten: en natt i London, fyra på Isle of Wight och fyra i Huntingdon. Lite stadspuls och mycket halmtak. Barnen lärde sig hello, goodbye och thankyou och använde just de artighetsfraserna flitigt som riktiga små gentlemän. Själva resdagarna var inte bara enkla, men med tanke på förutsättningarna (två storbarn, en baby och massa packning) relativt smärtfria. Sånär som på en babyförkylning var alla friska, vi missade noll tåg och tappade inte bort några barn på South bank i London. Vi är nöjda!

Och dessutom grönskar och blommar Finland, och det gör att det känns lite roligare än jag trodde att komma hem till Det Vanliga igen.

På väg!

Ett par gånger de senaste gångerna har det väl hänt att jag frågat mig hur kloka vi egentligen är som tänker oss att vara på resande fot med det här gänget i över en vecka. Det får väl visa sig, men nu har vi åtminstone packat in oss och det mesta vi tror att vi kommer att behöva och är på god väg mot Tammerfors. En seger i sig! En tand har vi redan hunnit tappa på vägen, och de små skärmytslingarna i baksätet har inte utvecklats till några större konflikter, så all is good. Det här blir spännande!