1 söndag, 102 kilometer

Hurra för mig! (Får man säga så offentligt?) För första gången i mitt liv satte jag i början av sommaren upp ett träningsmål som inte var någon svävande tanke om muskler, styrka, vikt och kondition. Det var mycket konkret: innan sommaren var slut skulle jag cykla till Vasa, en tur på ca 100 km. Nu kan jag väl inte säga att jag legat i någon systematisk hårdträning, men målet nådde jag i vilket fall som helst i söndag. Mycket nöjd!

Den första biten, de 20 kilometrarna till Nykarleby, fick jag sällskap av mina män: Matias på cykel och pojkarna i cykelkärra. Vädret var fint, den utlovade motvinden obefintlig och det kändes som om vi knappt hade börjat när vi mötte Malinjohanna som väntade på torget. Efter lite prat (de vuxna) och lite spring (barnen) fortsatte jag och Malin mot Vasa medan Matias trampade åt sitt eget håll (och landade på aktningsvärda 51 km med fullastad cykelkärra innan han kom hem).

Men i Munsala började vinden friska i. Vi pustade, drog motvindshistorier och försökte räkna ut åt vilket väderstreck det blåste. (Vi kom fram till att det borde vända efter Oravais. Hahahha.) Men ändå. När det var dags för lunchpaus på ABC i Oravais - nästan halvvägs - kändes det fortfarande bra. Jag var trött och seg och behövde mat, men att cykla lika mycket till kändes inte alls omöjligt. Efter vår generösa matpaus kände jag mig energisk igen - ända tills jag började trampa. Mina lårmuskler var tydligen inte på riktigt samma våglängd som mitt huvud.

Vi fortsatte 20 blåsiga, tunga kilometrar till Klemetsgårdarna, där vi pausade igen - och passade på att dryga ut aprikoserna och chokladen med fallfrukt som bara låg och väntade på oss. Efter den pausen kände jag mig faktiskt betydligt piggare än jag hade gjort efter Oravais - kanske jag behövde dubbelpaus för att ta igen mig ordentligt... Vi fortsatte med en omväg i Maxmo för att undvika en tråkig och småfarlig sträcka på riksåttan, och det förslaget tackar jag mitt sällskap för. Det är vackert i Maxmo, och även om benen inte tackade mig för backarna var det ändå en rolig sträcka att cykla.


Ut till riksåttan igen, och dags för vår sista ordentliga paus: glass på Tesses café vid Vassorfjärden, 20 km från Vasa. Medan vi satt och åt glass började det regna - och slutade tre minuter senare. Några kilometer senare började det regna - och slutade en minut senare. Det var dagens regn, det. Så på det sättet hade vi ju tur med vädret. Motvinden däremot blev värre hela tiden (inte så tacksamt när man samtidigt har fler och fler kilometrar som tynger benen), och vi konstaterade efteråt att det hade mätts upp till 12 m/s på Brändö... Så mycket var det nog inte där vi cyklade, men det kändes fullt tillräckligt. Mer än vad vi hade betackar jag mig för!

Och fram kom vi! Och om jag lärt mig något av det här är att man har väldigt mycket reserver att ta av. Skulle dagens mål ha varit 20, 40 eller 60 km hade jag slutat där, känt mig lagom trött och tyckt att jag gjort ett gott dagsverke. Men ändå - det går att fortsätta. Det går bara långsammare. Ibland väldigt mycket långsammare, men det går.

Men det riktigt farliga är att ta en varm dusch efteråt... Jag kände mig inte så värst slut när vi kom fram - inte förrän jag kom ur duschen. Då satte jag mig i soffan och tyckte det var väldigt jobbigt att hållas upprätt... Matias och barnen hämtade mig i Vasa, och som en bonus fick vi en trevlig kväll på Kyrkoesplanaden: vi åt välbehövlig kvällsmat, barnen lekte och vi tittade på vinden som drog i träden utanför. Tack för den dagen, Malin!

PS. Och nu efteråt? Inga större skavanker - men mina händer, speciellt lillfingren, domnade bort som alltid när jag cyklar lite längre. Dagen efter hade jag svårt att vrida om nycklar och min handstil var visserligen läslig, men inte så mycket mer. Nu, fyra dagar senare börjar de kännas i stort sett normala igen. Matias läste sig till att svaga core-muskler kan orsaka onödigt stor belastning på händerna. What, jag och mina stålmuskler? Hm. Kanske jag borde börja med pilates igen...