Nedräkning

Jag har försökt blunda, hålla för öronen och nynna febrilt för att inte behöva ta itu med verkligheten på allvar, men nu är det oundvikligt. Nu är det inte mer än tre dagar kvar av mitt vikariat som jag trivts på ända sedan mars. Idag träffade jag den ordinarie läraren för att lämna över tyglarna till henne. Från och med onsdag är jag... arbetslös? Inhoppare här och där? En mer engagerad morsa? Vad vi än kommer överens om att kalla det lär jag knappast bli sysslolös, men jag kommer verkligen att sakna mitt jobb. Mina elever, mina kolleger, mitt (?) skolbibliotek.

Det är väl lite tur då att jag ska tillbaka till skolan för att vikariera tre dagar redan veckan efter att jag slutat. Och i sanningens namn, det känns inte helt fel med (förmodligen?) en del lediga dagar då och då. För att inte tala om att det ska bli intressant att se var jag hamnar!

Don efter person

Vissa kvällar händer det sig att man känner sig oroväckande lik Stinky. Sådär med tanke på personlighet och allmän nyttighet. Då är det bara att skåla med honom i kanel-äppelte och hoppas att det hjälper.

Det gjorde det, det tillsammans med Kings of Convenience och några påhittiga sagor som mina sjuor har skrivit.

Välkommen till sjukhuset

När jag öppnar dörren till sjukhuset möts jag av föregående patient, som viftar glatt med en bunt pengar i sin knubbiga näve.
- Han var så här duktig, förklarar doktorn och visar fem fingrar. Då får man en peng före leksaken!

Doktor Arvid ber mig lägga mig på mattan och visar en plastspruta.
- Vi börjar med det här. Det är en god spruta. Det smakar plätt-tårta!

Eftersom jag ser skeptisk ut, börjar han med den lille patienten, som tydligen inte var riktigt klar med sitt besök. Den lille patienten tuggar en stund på plätt-tårt-sprutan, och då ger jag mig också. (Konstigt nog smakar det mera luft än plätt-tårta. Kanske mitt smaksinne borde kollas upp också.)

Sedan tar doktor Arvid ett stetoskop och lyssnar mig på magen.
- He dåger no, mamma.

Känns tryggt att ha kunnigt folk här i huset!

Annars är vi allihopa ganska trötta och griniga denna kväll, så en underhållande stund på Arvids sjukhus var ett välkommet avbrott. Enda nackdelen var att den första patienten, min tydligen sömniga make, somnade i sjukhusets enda säng. Inte på lek heller. Men han gick att väcka, med bara lite milt våld.

Plockeplagg

Har du någonsin lekt leken "Väck inte barnet"? Det är en mycket spännande lek. Kör hem lagom sent på kvällen och låt ett barn i valfri storlek somna gott på vägen. Ta in barnet, lägg det försiktigt i sängen och - här börjar själva utmaningen - skala bort alla ytterkläder utan att barnet vaknar.

Det är lite som plockepinn, men i princip omöjligt att vinna.

Föränderliga städer

Egentligen tycker jag ju inte städer ska ändra på sig så mycket efter att jag flyttat ifrån dem.*

Idag var jag till Vasa (inte bara nöjen den här gången - fortbildning) och funderade lite på det där. Precis som med gamla vänner måste man ju underhålla vänskapen när man flyttat längre bort. Hälsa på ibland, hålla sig á jour med vad som händer.

Men även om jag vet om saker går det inte riktigt hela vägen in i min hjärna. Ta Sale på Kyrkoesplanaden till exempel. Det spelar ingen roll hur många gånger jag går in dit och konstaterar att den existerar, affären vägrar att flytta in på min mentala karta. Och mataffären i Rewell - spegelvänd! Att handla där känns som en förvirrad dröm - du vet i princip var du är, men du är fullt medveten om att det inte ska se ut så i verkligheten.

Affärer som flyttar, affärer som försvinner, pastorer som går i pension, byggen som blir klara... Allt det får mig att känna som om... tja, som om jag inte bodde där längre.


* Mild ironi för att få fram min poäng. Poängen var att det är sorgligt att märka att jag inte är lika mycket hemma längre i en stad som var hemma förr.

Flyr fältet

Efter snart två veckor med (mer eller mindre) förkylning i familjen kan det möjligen hända sig att en stackars mamma (som inte längre behöver snyta sig själv, men nog andra) blir lite trött på att trampa runt här hemma. Då kan hon förslagsvis fly fältet en stund.

Det gjorde den här kvinnan idag, med en helt solitär eftermiddag i Kokkola - det skulle bli en loppisrunda, men slutade med både nya byxor och helt oplanerade nya vinterskor. För ibland bara måste man, om man hittar ett par mycket fina och mycket sköna skor som man faktiskt behöver (konstaterar man när man sneglar ner på de billiga vinterstövlarna från i förfjol). Och om det då finns bara en enda storlek kvar, och den storleken är perfekt... ja, då är det dags att bränna de bortglömda julklappspengarna (!) som jag hittade häromveckan.

Och grädden på moset - eller snarare tjinuskin på donitsen - var att avsluta på Arnold's. Bara jag, min bok och en tjinuskibomb.

Dokument: första frissabesöket

Häromdagen blev Arvid för första gången klippt av en professionell frisör i en riktig frisörsalong. Sånt bör dokumenteras, så voilá:


Arvid trivdes bra, läste Tomas Tåg och konverserade med frissan som en hel karl. Och så här prydlig kan man bli när man sluppit sin vildvuxna hockeyfrilla:

Är det bara jag...

...eller skulle det inte vara lite skönt att komma trött hem från jobbet och göra puregoistiska, livsnjutande saker? Lägga sig i soffan med en bok. Sitta på golvet och dricka te om jag har lust med det. Tända höstens första ljus och inte behöva placera det (typ) uppe på köksskåpen för att ingen ska ta det. Lyssna på precis vilken musik jag vill, annars bara - tystnad. Ah, tystnad.

Och jodå. Min familj är fin, fortfarande. Men ickedestomindre.

1 ½

Det slog mig när jag borstade tänderna på Edvin - idag blir han 1 ½ år! Det har han firat genom att utveckla ett intagande leende (se bild i föregående inlägg). Det är ett mycket användbart leende. Det smälter till exempel hans lättlurade mamma så hon inte riktigt tänker på att det verkligen inte är bra när en knatte på 1 ½ år klättrar upp på fönsterbrädet i lekrummet. Eller soffans ryggstöd. Eller precis varenda stol, bord eller pall som huset kan erbjuda. Det ger honom också service with a smile när han kommer med näsdukar och leendet för att bli snuten tolfte gången på tio minuter.

Det är också lite praktiskt för att göra mamma lite mindre gnällig när han efter 45 minuters nattning kilar upp, sätter Pelle Kanin i dockvagnen och traskar iväg till vardagsrummet för att leka med småbilar.

Imorgon är jag hemma med ett förkylt barn (A.), ett halvförkylt barn (E.) och en egen avtagande förkylning. Lugnt och skönt eller snorigt och bråkigt? Det återstår att se...

Bokreklam

Äh, när jag nu en gång börjat med reklam kan jag väl lika gärna fortsätta. Men den här gången tänkte jag göra reklam för boken jag precis har läst ut, och det känns lite mer okej. En av årets bästa böcker, vågar jag gissa redan i september: The Help av Kathryn Stockett. Ett nät av väldigt olika kvinnor som vågar sig på ett annorlunda projekt - ett väldigt osannolikt projekt i 1960-talets segregerade Mississippi. Berörande och väldigt levande.

Boken jag började med därnäst, Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell. klarar inte riktigt jämförelsen, men fungerar bra som underhållning. Jag gillar allmänbildning, men tycker jag det funkar med en thriller som har Shakespeare-trivia som drivkraft? Sådär. Det är mycket kunskapsbollande och mycket handling, men egentligen inte så mycket sug och berättarkonst. Men det är tillräckligt bra för att fungera som förkylningstidsfördriv.

Böckerna och jag har fått nån sorts nystart i vårt förhållande - jag plöjer böcker och njuter av det. I somras läste jag mest ungdomsböcker som är bra att ha läst på jobbet (även om vissa av dem, speciellt Resan till River Sea av Eva Ibbottson, blev favoriter), men nu har jag trappat upp på vuxennivå igen. Och jag gillar det! Har också konstaterat att jag har förvånansvärt mycket oläst i min bokhylla, så ska försöka hålla mig borta från bibliotek ett tag och botanisera hemma istället.

Och till sist: bakom kulisserna-bilder från bokfotosessionen...


M: Edvin, rör inte böckerna!
*pet, pet*
M: Rör inte böckerna!
*pet, pet, fniss, fniss*
M: Nämen, rör inte böckerna!
*pet, pet, skratt så man kiknar*

Reklamavbrott

Alltså, hur ska vi göra det här utan att det blir pinsamt? Nu är det nämligen så att jag skulle vilja göra reklam. För en städprodukt. Sådär lagom många statuspoäng, det.

Men jag sväljer min stolthet och bara gör det. För jag har köpt en så bra grej - en fönsterskrapa från Enjo. Skulle bara testa den lite (jag är ju faktiskt förkyld och hade tänkt vila hela helgen), men det var så roligt att jag sitter här och plötsligt har tvättat alla våra fönster. Och alla speglar. Det var nästan så jag knackade på hos grannen och frågade om han behövde lite fönstertvätt. (Men jag lät bli. Jag är ju faktiskt förkyld.)

Det gick så lätt! Det gick så snabbt! Det blev så rent! Och inga kemikalier!

Nu sitter jag och lusläser Enjo-broschyren och drömmer om städstativ och dammsvärd. Och jag önskar (i coolhetens namn) att jag överdrev åtminstone lite, men det är faktiskt sant. Jag är såld. Prylarna är egentligen svindyra, men man får dem billigare om man är värdinna för en demonstration. Välkomna hit på en ny demo senare i höst! (Stativ eller dammsvärd? Stativ eller dammsvärd?)

Fredagssnor

Snörvel. Det var ju tur att vi cyklade förra helgen! Den här helgen utlovar snor och tilltagande förkylning. Jag har egentligen varit förkyld i flera dagar, men idag borde jag väl egentligen ha varit hemma från arbetet. Men man måste ju visa sig duktig - och antagligen smittade jag ner två dussin elever på köpet. Men sånt straffar sig oftast omedelbart: dagens energiförråd sinade där runt 15.30, alltså när jag kom från jobbet.

Bonusminus: yngre sonen kom hem med rinnande näsa och ett uruselt humör. Bonusminus två: jag hade tydligen glömt bort att maken skulle ut och äta ikväll för att fira en kollega som ska gå i pension. Men bonusplus: min snälle man (som inte ens skulle äta hemma) lagade smarrig tacopaj åt oss. Och bonusplus två: äldre sonen lider varken av rinnig näsa eller dåligt humör. Och slutligen bonusplus tre: svärföräldrarna kom till undsättning fram till nattningen... och det betyder att jag får lägga mig i sängen med en ny bok en stund. Nu!

(Tråkigt blogginlägg. Ett vanligt förkylningssymptom.)

1 söndag, 102 kilometer

Hurra för mig! (Får man säga så offentligt?) För första gången i mitt liv satte jag i början av sommaren upp ett träningsmål som inte var någon svävande tanke om muskler, styrka, vikt och kondition. Det var mycket konkret: innan sommaren var slut skulle jag cykla till Vasa, en tur på ca 100 km. Nu kan jag väl inte säga att jag legat i någon systematisk hårdträning, men målet nådde jag i vilket fall som helst i söndag. Mycket nöjd!

Den första biten, de 20 kilometrarna till Nykarleby, fick jag sällskap av mina män: Matias på cykel och pojkarna i cykelkärra. Vädret var fint, den utlovade motvinden obefintlig och det kändes som om vi knappt hade börjat när vi mötte Malinjohanna som väntade på torget. Efter lite prat (de vuxna) och lite spring (barnen) fortsatte jag och Malin mot Vasa medan Matias trampade åt sitt eget håll (och landade på aktningsvärda 51 km med fullastad cykelkärra innan han kom hem).

Men i Munsala började vinden friska i. Vi pustade, drog motvindshistorier och försökte räkna ut åt vilket väderstreck det blåste. (Vi kom fram till att det borde vända efter Oravais. Hahahha.) Men ändå. När det var dags för lunchpaus på ABC i Oravais - nästan halvvägs - kändes det fortfarande bra. Jag var trött och seg och behövde mat, men att cykla lika mycket till kändes inte alls omöjligt. Efter vår generösa matpaus kände jag mig energisk igen - ända tills jag började trampa. Mina lårmuskler var tydligen inte på riktigt samma våglängd som mitt huvud.

Vi fortsatte 20 blåsiga, tunga kilometrar till Klemetsgårdarna, där vi pausade igen - och passade på att dryga ut aprikoserna och chokladen med fallfrukt som bara låg och väntade på oss. Efter den pausen kände jag mig faktiskt betydligt piggare än jag hade gjort efter Oravais - kanske jag behövde dubbelpaus för att ta igen mig ordentligt... Vi fortsatte med en omväg i Maxmo för att undvika en tråkig och småfarlig sträcka på riksåttan, och det förslaget tackar jag mitt sällskap för. Det är vackert i Maxmo, och även om benen inte tackade mig för backarna var det ändå en rolig sträcka att cykla.


Ut till riksåttan igen, och dags för vår sista ordentliga paus: glass på Tesses café vid Vassorfjärden, 20 km från Vasa. Medan vi satt och åt glass började det regna - och slutade tre minuter senare. Några kilometer senare började det regna - och slutade en minut senare. Det var dagens regn, det. Så på det sättet hade vi ju tur med vädret. Motvinden däremot blev värre hela tiden (inte så tacksamt när man samtidigt har fler och fler kilometrar som tynger benen), och vi konstaterade efteråt att det hade mätts upp till 12 m/s på Brändö... Så mycket var det nog inte där vi cyklade, men det kändes fullt tillräckligt. Mer än vad vi hade betackar jag mig för!

Och fram kom vi! Och om jag lärt mig något av det här är att man har väldigt mycket reserver att ta av. Skulle dagens mål ha varit 20, 40 eller 60 km hade jag slutat där, känt mig lagom trött och tyckt att jag gjort ett gott dagsverke. Men ändå - det går att fortsätta. Det går bara långsammare. Ibland väldigt mycket långsammare, men det går.

Men det riktigt farliga är att ta en varm dusch efteråt... Jag kände mig inte så värst slut när vi kom fram - inte förrän jag kom ur duschen. Då satte jag mig i soffan och tyckte det var väldigt jobbigt att hållas upprätt... Matias och barnen hämtade mig i Vasa, och som en bonus fick vi en trevlig kväll på Kyrkoesplanaden: vi åt välbehövlig kvällsmat, barnen lekte och vi tittade på vinden som drog i träden utanför. Tack för den dagen, Malin!

PS. Och nu efteråt? Inga större skavanker - men mina händer, speciellt lillfingren, domnade bort som alltid när jag cyklar lite längre. Dagen efter hade jag svårt att vrida om nycklar och min handstil var visserligen läslig, men inte så mycket mer. Nu, fyra dagar senare börjar de kännas i stort sett normala igen. Matias läste sig till att svaga core-muskler kan orsaka onödigt stor belastning på händerna. What, jag och mina stålmuskler? Hm. Kanske jag borde börja med pilates igen...