Steget efter

Jag hinner inte riktigt med här - mina blogginlägg blir föråldrade innan jag hinner skriva dem! Jag skulle blogga om att jag cyklade från Sandsund till Överpurmo, men vips har min man cyklat till Åbo. Jag skulle blogga om vår husvagnshelg i Tammerfors i början av juni, men vips är vi på väg till Helsingfors och Åbo (utan husvagn!).

Nå. Det är jag som bestämmer i min blogg, och det kan mycket väl hända att det ännu kommer ett inlägg om Tammerfors fast det börjar vara länge sedan. Och cyklandet - det kan jag skriva om direkt.

Under det senaste året har min inställning till cykling förändrats ganska radikalt. Jag har väl inte haft nåt emot att cykla, men roligt har det nu inte varit heller. Så länge jag bodde i stad var det ett praktiskt fortskaffningsmedel, men efter att vi flyttade hit (och fick två barn!) har jag blivit lite lat. Jag hade visserligen länge tänkt på att skaffa en ny cykel, men velade eftersom jag inte visste vad jag ville ha. Jag tänkte mig en stilig damcykel att glida fram på. Men samtidigt kan man ju inte låta bli att påverkas lite av den här cykelgalningen jag bor med. Och så kom ju Tara och Tyler från Going Slowly och hälsade på förra sommaren och inspirerade ännu mer. De tog precis mina argument (att cykla är i grunden tungt, trist och jobbigt, men duger som fortskaffningsmedel) och sa att jag hade fel. Och en damcykel skulle jag absolut inte köpa. Och så grodde det hela vintern och bom - när våren kom köpte jag min hybrid. Tadaa! Ett cykelintresse är fött! Jag cyklar inte långt och jag cyklar inte så mycket, men jag tycker om det. Det är roligt!

Mest har jag ändå brukscyklat korta sträckor, men häromveckan testade jag att cykla till Stennabba, ca 35 km. Med tanke på nämnd cykelgalnings prestation förra veckan är det en prutt i världshaven att trampa till Överpurmo, men för mig var det en lagom utmaning. Det skulle ha varit betydligt roligare och trevligare med sällskap och utan motvind, men det gick bra. Kanske för att jag tog bananpaus i Forsby, chokladpaus i Sisbacka och lunchpaus vid mommo och moffas i Lillby... Till och med jag tycker att det blev fånigt mycket pauser för två timmars cykling, men det var ju ändå uppmuntrande att det (trots motvind!) kändes som att jag skulle ha behövt mindre pauser än jag räknat med. Och som jag ser det är det ändå viktigast att jag, när jag kommer fram, har lust att cykla fler gånger. Och det har jag!