Här har jag haft en bra dag. Jag har gått barfota i gräset tillsammans med mommo och vimlat på Jakobs dagar med syster Jenny. Men samtidigt, bakom allt det där mal den på, vetskapen om att den här dagen är radikalt annorlunda för alltför många människor i Norge. Jag tänker inte försöka förstå hur en människa kan få för sig att han har rätt att sätta punkt för andra människors liv - jag vill helst tänka så lite som möjligt på den människan och önska att han var den siste galningen i världen. Och hur jag än försöker kan jag inte begripa hur verkligheten ser ut nu för alla som var med på ön eller som älskar någon som var där. Det sjunker bara inte in. Åtminstone inte ännu.
På Jakobs dagar såg jag massor av elever och blev glad av varenda en. Och jag försökte låta bli att tänka på att ungdomarna på Utöya knappast var så annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar