Quiz

Fråga: Susar vi som bäst norrut mot Piteå och Arjeplog?
Svar: Nej.

Fråga: Ska vi ta och susa norrut imorgon?
Svar: Det hoppas vi verkligen!

Fråga: Vad älskar en febrig ettåring mer än allt annat i juli?
Svar: Vattenmelon.

Blogga mot hunger

Jag tror ju inte jag kan rädda världen, inte ens de tolv miljoner som (enligt DN) behöver akut hjälp i Östafrika. Men om inget annat kan jag åtminstone ringa ett samtal och donera 10 sekunder av min tid och en struntsumma till svältkatastrofen. Karin på Lopptorget har startat kampanjen "Blogga mot hunger". Bra sak! Här listar Hbl kontaktuppgifter till olika organisationer som kan ha användning för ditt bidrag.
______________

Gör så här:

1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.

2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg:

"Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen. Kopiera den här texten i ett inlägg på din blogg om du också deltar i insamlingen. "

3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.

Olika bon

Kan man låta bli att gå på bostadsmässa? Nej, det går nog inte om man bor i trakten och är i bobyggande ålder. Men vi kan säga som så: det var ingen tung plikt! Vi lämnade barnen med mommo och moffa och spanade hus i trevligt sällskap i fredags. Trevligt att nån gång få tala till punkt, det är inget vi är vana med när vi träffar N och K... *

Det är alltid roligt att titta in i olika hem, men tyvärr kändes många hus mer som utställningsföremål än som hem. Inredningen var så väldigt... smakfull. Och de är ju strängt taget inte hem ännu; det blir naturligtvis mera liv i dem när vi besökare gett oss av och invånarna fått flytta in. Dessutom - de flesta av husen var så lyxiga att vi såg på dem mer som kuriosa än av verkligt, konkret intresse. Men med det sagt: väldigt roligt hade vi, och är man bara tillräckligt händig/företagsam fanns massor med roliga bygg- och inredningsidéer. Nu skulle det bara gälla att komma ihåg dem tills det är dags att lämna hyreslägenheten...

Några saker jag konstaterat att jag gillar:
- Stora terrasser, gärna med rejäla staket så man inte är säker på om man är inomhus eller utomhus.
- Avgränsade planlösningar; jag vill inte att köket och vardagsrummet ska vara ett. Vart ska jag då gå när köket är översvämmat av flottiga stekpannor? Men den moderna människan kanske diskar efter sig...
- Jag trivs högt uppe! Skulle gärna bo på åttonde våningen i ett höghus om det gick att kombinera med en dörr rakt ut på gräsmattan. (Jag vet, jag vill ha allt... det är ett problem.)
- Roliga och vackra inredningsdetaljer. Roliga och vackra enligt mig, förstås.

Saker jag inte fattar:
- Enorma spa-avdelningar med minst två duschar. Stordrift?

Dagen innan gick vi, då med barnen som sällskap istället, på Öppna gårdar i Skata. Och faktum är att det blev bra mycket mer ooh och aah där - halvt nersjunkna, roströda eller ockragula uthus är nog mer min stil än tio meter höga matsalsfönster. Vi hade egentligen bara tänkt hälsa på svärföräldrarna som deltog i evenemanget, men det slutade med att vi tittade in på de flesta gårdarna. Vilka oaser det finns bakom de där staketen!


Figurerna på trappan har min konstnärliga svärmor gjort.





* Förtydligar: det brukar alltså vara våra barn som avbryter oss, det är inte det att N och K babblar...

Snubblade in

Men idag råkade jag också snubbla in i en annan parallellvärld: den trötta lyckobubblan på BB. Jag ringde en god vän för att fråga hur hon mår i den tropiska värmen med sin höggravida mage - och fick höra att hon två timmar tidigare fått en liten dotter. Jag blev nästan generad över att ringa rakt in i bubblan men åh, vad roligt att få dela en liten bit av dagen med henne!

Nyheter jag inte begriper

Här har jag haft en bra dag. Jag har gått barfota i gräset tillsammans med mommo och vimlat på Jakobs dagar med syster Jenny. Men samtidigt, bakom allt det där mal den på, vetskapen om att den här dagen är radikalt annorlunda för alltför många människor i Norge. Jag tänker inte försöka förstå hur en människa kan få för sig att han har rätt att sätta punkt för andra människors liv - jag vill helst tänka så lite som möjligt på den människan och önska att han var den siste galningen i världen. Och hur jag än försöker kan jag inte begripa hur verkligheten ser ut nu för alla som var med på ön eller som älskar någon som var där. Det sjunker bara inte in. Åtminstone inte ännu.

På Jakobs dagar såg jag massor av elever och blev glad av varenda en. Och jag försökte låta bli att tänka på att ungdomarna på Utöya knappast var så annorlunda.

Tack för idag

En förträfflig dag. Skulle alla dagar se ut som den här skulle livet visserligen vara utmattande, men också ganska trevligt.

Dagen började med en cykeltur tillsammans med Malin - oh joy, vad roligt att cykla tillsammans! Vi hade cyklat runt 30 km innan vi stannade för mellanmål (en banan på stående fot), och jag hade inte alls haft något behov av att pausa tidigare. 100 % tack vare sällskapet.

Rundan skulle vara uppskattningsvis 40 km, men visade sig bli - 61 km! Igen! Förra gången gick det bra, men eftersom mina ben värkte något otroligt senare på kvällen och natten bestämde jag mig för att cykla 30-40 km några gånger till innan jag gav mig på något längre igen. Men det råkade alltså bli samma sträcka igen, och den här gången gick det mycket bättre. Sällskapet gjorde sitt, men benen klarade sig också mycket bättre. Varför är jag inte säker på, men det kan ha något att göra med vår simtur vid Fäboda när vi cyklat 42 km. Kanske terapeutiskt på något sätt? Och ikväll är mina ben lite ömma, men mår strålande jämfört med i tisdags.

När vi närmade oss Sandsund igen märkte jag att jag skulle landa på ca 56 km, så vi knölade in några extra vändor för att jag skulle komma över 60 igen... Och min cykelpartner in crime nöjde sig inte med det, utan fortsatte till 100 km. Go Mallo!

Och Fäboda alltså. Fantastiskt! Varför simmar jag inte där dagligen egentligen..?

Dagen fortsatte med konfirmationskalas och festivalplanering. Intensivt, men trevligt. Och nu kanske jag har en chans att lägga mig innan det blir spöktimme igen...

Om jag inte bodde här

Även om idag har varit en alldeles förträfflig österbottnisk julidag, undrar jag ibland varför jag inte bosatt mig på Korsika istället.

Ibland är när jag läser den här bloggen. Bra blogg! Läs den!

Spöktimmen

Tittade just upp och insåg 1) att klockan är över tolv igen och 2) det är mörkt ute.

Slutsats 1: Vi kan inte (bara) skylla på att barnen håller oss uppe på nätterna om vi har grus i ögonen ibland.

Slutsats 2: Det är inte midsommar längre.

En söndag i juli (3.7)

En söndag i juli kan man ta en riktigt lat förmiddag i sitt tillfälliga hem - för det är ju faktiskt semester. Leka med megabloks, ligga på sängen och läsa en bok, småningom laga lite mat. Underbart att vila i en lägenhet där det inte hela tiden finns ungefär 14 dygns heltidsröjning som skaver på samvetet!

Efter vår lata, sköna semesterförmiddag tummade vi på våra principer om söndagsöppet och begav oss in till stan. Jag gillar städer. Jag gillar i synnerhet städer där jag får gå helt ensam på sommarrea i flera timmar medan man och barn är på egna äventyr. Ganska länge verkade rean ge skralt resultat (närmare bestämt två par strumpor åt Arvid). Men. I de tre sista affärerna för dagen rasslade det till. Tjitjing, så hade jag handlat 6-7 fina reaplagg till mig själv. Dessutom hade jag lämnat alla tveksamma kanske-fynd i butiken istället för att dra hem dem och aldrig använda dem. Mycket belåten med skörden.

Vi fortsatte vår city-söndag med Subwaymat i en lekpark. Vi vuxna gillade våra smörgåsar, barnen gillade lekparken. Och vi vuxna gillade att barnen gillade parken. Vi var ändå inte riktigt redo för att ta kväldi, så vi bestämde oss för en cykeltur - cyklarna hade ändå fått hänga med in till stan "ifall att". Det bästa vi kunde ha gjort! Vi cyklade på måfå och hamnade på ett promenadstråk vid vattnet. Kvällen var vacker och varm och av någon anledning associerade jag till Townsville i Australien som också har ett populärt promadstråk längs med vattnet... (och när man börjar associera till Australien, då har man bra sorts semester!) Lite glass, lite cykla i solen, lite titta på a på måsar och människor - sedan fick vi som de goda föräldrar vi är börja tänka på kvällsgröten. Definitivt en av de skönaste kvällarna hittills i sommar.


Och officiellt grattis till Jenny också, som klarade sin födelsedag fint trots att vi var ute på vift! Jag lovar, din present står (fortfarande!) i tryggt förvar här på bordet...

En lördag i juli (2.7)

En lördag i juli kan man...
... sätta sig i en barnstol och vänta på att ens föräldrar ska trampa iväg från Rönninge till Högholmen. Cyklar med på semester är grejen!

...köpa med sig pizzor från en Kotipizza man cyklade förbi och inta sommarens obligatoriska pizzapicknick så fort man hunnit över bron till Högholmen (och njuta av de svala vindarna från vattnet efter en mycket varm cykeltur).
...låta sig fotas med exotiska djur.

...somna som en stock och svettas lite i nacken.

...snacka med coola kameler.

...känna med en stressad leopard.

...titta på utsikten från Högholmens fotogeniska utsiktstorn.

...känna sig vuxen för att man efter ca sex trevliga timmar i djurparken låter aporna vara otittade tills nästa gång och istället cyklar hem och lagar kvällsmat till sina hungriga barn. Och stå på balkongen en stund och följa med vart varmluftsballongerna driver.

En fredag i juli (1.7)

En fredag i juli kan man ignorera värmeböljan och istället packa in sig i sin oluftkonditionerade bil för att köra ner till Helsingfors på semester. Om man inte har något emot att bli lite (läs: mycket) svettig, förstås. Jag hade hört mig för om lite ovanligare rastställen, men sist och slutligen pausade vi på det allra mest klassiska raststället av dem alla: ABC i Parkano... Men det hjälps inte, det är väldigt strategiskt placerat, har ätlig mat och inte minst en perfekt klätterställning för Arvid... Dessutom kan jag tipsa om att det finns ett riktigt fräscht bordsloppis som granne - jag hann med en snabbvisit och fyndade mera megabloks (tema Disneyprinsessor...) som förgyllde resan.

Vi överlevde körningen i värmeböljan, men så här i efterhand kan man ju undra - varför i hela friden pausade vi bara en enda gång på hela vägen??

Okaraktäristiskt nog för oss planerade vi inte att hinna avverka hälften av stadens sevärdheter samma kväll som vi kom fram. Vi nöjde oss med att handla mat, laga mat och utforska den mysiga lekplatsen på "vår" gård. Vi lär oss! Den här resan bodde vi på bästa möjliga sätt; syster Amanda hade agerat mäklare och parat ihop oss med en kompis lägenhet i Helsingfors och en annan kompis lägenhet i Åbo. Perfekt! Lägenheten i Helsingfors hade t.o.m. något så familjevänligt som ett tomt rum att härja i...

Cykeldag

Jag är så nöjd, så nöjd, så nöjd.

Igår begav vi oss till Purmo för att fira Jenny som hade det ofina sättet att ha födelsedag just när vi var i Helsingfors. Vi sov över, och idag var tanken att jag skulle cykla hem. Det såg lite dåligt ut ett tag:

1. Vi hade glömt hela vår klädväska hemma, vilket betydde att jag t.ex. saknade telefon, andra kläder än de jag hade på mig igår och bättre cykelskor än flipflops...
2. Det duggregnade hela förmiddagen.
3. Jag kände mig trött och seg och ärligt talat var det tanken på att få köpa godis med gott samvete på vägen som lockade mest...

Men:
1. Bra med syskon! Skrapade ihop riktigt respektabla kläder och skor.
2. Det klarnade upp, jag fick perfekt cykelväder.
3. Motivation som motivation, så länge det fungerar.

Så jag cyklade hem. Och det var så roligt, mycket roligare än förra gången. Jag hade lite motvind, men bara tidvis och bara lite, och annars var vädret strålande. Och det gick så snabbt, kan inte bero bara på att det var mindre motvind - alltså allvarligt, det måste ju också vara mycket mer nerförsbacke från Överpurmo till Sandsund än tvärtom? Det tog 1:35 istället för 2 h... Och jag är inte mer vältränad än jag var för några veckor sen...

När jag närmade mig målet (ca 33 km) kändes det till min förvåning så lätt att jag inte ville sluta. Så det blev bara en snabbvisit hemma (vessa, vatten, klädjustering) innan jag fortsatte. Hade tänkt cykla ihop 40 km (bara för att), men egentligen hoppades jag på 50. Bara för att. Det blev 61! Det kändes faktiskt som ett ganska lätt sätt att sätta personligt rekord, eftersom jag snurrade runt i stan och tog små portioner i taget - jag kunde svänga hem när jag ville.

Förstås (vi talar ju om mig här!) blev det en del pauser - förutom korta "dricka vatten och slänga in några vitchokladdoppade cashewnötter"-pauser stannade jag för mellanmål i Sisbacka, sedan blev det ett stopp här hemma, ett vid Missionsstugan, en tur till Halpa Halli när jag kom på att det påfyllda vattenflaskan stod kvar i köket och sist en mellanmålspaus vid vattnet vid Equatorn. Den sista pausen var så skön att jag gott kunde ha suttit där och tittat på båtarna och måsarna halva natten - världen kändes väldigt vänligt sinnad. Eller kanske var det jag som var vänligt sinnad mot världen.

Det kändes bra i kroppen i 40 km, sedan började mina lårmuskler protestera. För otränad helt enkelt. Men jag känner mig väldigt peppad att ta itu med min checklista för sommaren - plötsligt känns det inte helt otroligt att jag kommer att ta mig till Vasa på cykel ännu i sommar. Sedan har jag också en mängd mindre cykelturer jag vill göra: Nykarleby (hälsa på syster), Esse (hälsa på vänner), Kokkola och Fäboda.

Uppdatering: Det har nog aldrig värkt så mycket i mina ben som det gjorde senare på kvällen och natten. Aaaaj. Höll på att stiga upp ur sängen klockan två inatt, sätta på datorn och göra ett tillägg här: Glöm att cykla till Vasa, inte en chans... Men idag (dagen efter) känns det okej, mera som det brukar dagen efter ett lite hårdare träningspass.

Skatter på jorden

Häromdagen upptäckte jag att min cykel blivit märkt av vår resa till Helsingfors och Åbo - den har en stor repa och en mindre på gaffeln. Inte fint alls. Jag blev så upprörd när jag såg det att jag cyklade i ursinnig fart alla fem kilometer in till stan och knappt svarade på tilltal. Sedan kändes det lite bättre - cykeln fungerar trots allt precis lika bra ändå.

Men ändå. Just det där är en orsak till att jag inte riktigt tycker om att äga för dyrbara saker. Man blir så ängslig av sig. Man vill att den där perfekt isblå ytan ska förbli perfekt. Och det finns annat här i världen som jag hellre vill tänka på än repor i lacken.

Sådär somrigt

Solen gassar och svärfar grillar. Svärmor bjuder på sommarens första jordgubbar och barnen panerar sig själva i sandlådesand. Detta är sommar.

Steget efter

Jag hinner inte riktigt med här - mina blogginlägg blir föråldrade innan jag hinner skriva dem! Jag skulle blogga om att jag cyklade från Sandsund till Överpurmo, men vips har min man cyklat till Åbo. Jag skulle blogga om vår husvagnshelg i Tammerfors i början av juni, men vips är vi på väg till Helsingfors och Åbo (utan husvagn!).

Nå. Det är jag som bestämmer i min blogg, och det kan mycket väl hända att det ännu kommer ett inlägg om Tammerfors fast det börjar vara länge sedan. Och cyklandet - det kan jag skriva om direkt.

Under det senaste året har min inställning till cykling förändrats ganska radikalt. Jag har väl inte haft nåt emot att cykla, men roligt har det nu inte varit heller. Så länge jag bodde i stad var det ett praktiskt fortskaffningsmedel, men efter att vi flyttade hit (och fick två barn!) har jag blivit lite lat. Jag hade visserligen länge tänkt på att skaffa en ny cykel, men velade eftersom jag inte visste vad jag ville ha. Jag tänkte mig en stilig damcykel att glida fram på. Men samtidigt kan man ju inte låta bli att påverkas lite av den här cykelgalningen jag bor med. Och så kom ju Tara och Tyler från Going Slowly och hälsade på förra sommaren och inspirerade ännu mer. De tog precis mina argument (att cykla är i grunden tungt, trist och jobbigt, men duger som fortskaffningsmedel) och sa att jag hade fel. Och en damcykel skulle jag absolut inte köpa. Och så grodde det hela vintern och bom - när våren kom köpte jag min hybrid. Tadaa! Ett cykelintresse är fött! Jag cyklar inte långt och jag cyklar inte så mycket, men jag tycker om det. Det är roligt!

Mest har jag ändå brukscyklat korta sträckor, men häromveckan testade jag att cykla till Stennabba, ca 35 km. Med tanke på nämnd cykelgalnings prestation förra veckan är det en prutt i världshaven att trampa till Överpurmo, men för mig var det en lagom utmaning. Det skulle ha varit betydligt roligare och trevligare med sällskap och utan motvind, men det gick bra. Kanske för att jag tog bananpaus i Forsby, chokladpaus i Sisbacka och lunchpaus vid mommo och moffas i Lillby... Till och med jag tycker att det blev fånigt mycket pauser för två timmars cykling, men det var ju ändå uppmuntrande att det (trots motvind!) kändes som att jag skulle ha behövt mindre pauser än jag räknat med. Och som jag ser det är det ändå viktigast att jag, när jag kommer fram, har lust att cykla fler gånger. Och det har jag!