Prestationer

Häromnatten drömde jag att jag deltog i årets Botniavasa, precis så höggravid som jag är i verkligheten också. Botniavasan är 53 km, men eftersom jag tyckte att jag skidat så lite på sistone bestämde jag mig för att springa loppet istället. Och så gjorde jag det, även om det beräknades ta flera dagar. Lite mallig var jag som klarade av det med min stora mage (tilläggas kan att min kropp i verkligheten protesterat i ett par månader redan om jag sprungit några meter för att fånga upp Arvid på avvägar...)

Men den drömmen hade inte speciellt mycket att göra med verkligheten: på riktigt sitter jag med en dunderförkylning som jag nött på i två veckor men inte blir bättre och en höggravid kropp som uppför sig precis som man kan förvänta sig av en höggravid kropp. Min prestation just nu är att lyckas ta Arvid och mig igenom vardagarna utan att han (och jag) blir knäpp av uttråkning. Hittills har det gått - kanske tack vare att han också varit lite förkyld och trött..?

Jag skidade alltså inte Botniavasan igår, men det gjorde Matias. När han fick ett infall häromveckan och anmälde sig pendlade jag mellan att imponeras och tycka att han är korkad - han har nämligen inte stått på ett par skidor på flera år... under den tid vi varit ihop minns jag att han skidat en gång. (Då skidade vi några hundra meter och sen gick pappas gamla skidbindningar sönder, så Matias fick vända tillbaka med sina lånta skidor.) Men han kom igenom loppet och har fortfarande inte lagt ut sina skidor på Huuto, så jag får väl vara imponerad och stolt helt enkelt!