Ja, precis idag har jag och nya lilla babyn hunnit exakt lika långt som Arvid hade tålamod att stanna i magen. Den här babyn verkar ha lite mer tålamod än storebror - men från och med nu känns det som om allt är möjligt. (Jag vet: inklusive fyra vaggande veckor till!) Roade mig med att jämföra bilder från igår med bilder från dagen innan Arvids födelsedag (samma tröja!! Inte uträknat... men en favorit.) och konstaterade till min stora glädje att jag har lite mer kvar av mitt normala ansikte den här gången - Matias höll med, men det kan å andra sidan ha varit ett sätt att hålla den höggravida kvinnan snäll. Minns hur fantastiskt det kändes en vecka efter att A. hade fötts och jag såg mig i spegeln med lite mindre extravätska i kroppen: "Aha, det var ju så här jag ser ut! Snyggt med konturer." (Var lite tveksam till att lägga ut de här bilderna till allmän beskådan - tro't eller ej, men de var de mest fördelaktiga fotona av många mycket ofördelaktiga... här är de ändå.)Annars har ett okuvligt organiseringsskov slagit till (=effektivitet blandat med ligga-apatisk-på-sängen-och-samla-krafter) så om babyn tänkt stanna i magen till sin beräknade födelsedag lär mina ägodelar, ner till minsta gem, vara bättre ordnade än någonsin vid det laget... Och det skulle jag inte ha något emot, så egentligen har jag ingen brådska alls till BB. Vem vill föda barn när man kan sortera papper och urgamla kläder?
1 kommentar:
Tänkte faktiskt för nån dag sedan på att Arvid ju kom tidigt och fasade för att babyn kommer innan vi hinner träffas igen. Är liksom inte redo för det (som om det skulle vara mitt problem eller nåt jag kan göra nåt åt, eller nåt som ens egentligen påverkar mig desto mer)... Synd att alla snorade i helgen, hoppas ni kryat på er och att vi ses snart, oavsett hur många ni då är! Kram!
Skicka en kommentar