Kalas hela dagen

Nu har Edvin fler mostrar samlade inom landets gränser - inte alla, men tillräckligt många för att ställa till med ettårskalas. Och firat har vi gjort hela dagen. Trevliga människor jag är släkt med! Och fina cupcakes min man började baka åtta i morse. Och glada ungar vi har - ungar som uppskattar människor, presenter och ballonger. Bra dag!

Tillräckligt bra

Det är skönt att inte alla dagar behöver vara fantastiska. Ibland är tillräckligt bra tillräckligt. Jag hade en känsla av att det här dagen möjligen skulle kunna gå åt skogen eftersom jag hade planerat i princip helt utan marginaler. Men det gick tillräckligt bra.

Det gick inte smidigt att skicka iväg Arvid till dagklubben med barnvakten, men det gick. Jag kom inte för sent till jobbet, men jag hade ingen extratid heller. När jag parkerade utanför skolan insåg jag att DVD:n som den ena av dagens två lektioner byggde på stod kvar i bokhyllan där hemma, men tack vare en konkret idébok i lärarrummet svängde jag ihop en helt ny plan på rasten mellan de två lektionerna. Det blev inte fantastiskt, men tillräckligt bra. Jag hade dessutom glömt jobbnyckeln hemma, men jag fick låna en för dagen. Jag blev bara lite sen när jag skulle hämta Arvid från dagklubben. Jag blev bara lite sen när Edvin skulle till rådgivningen. Jag fick inte så värst mycket gjort när jag landade hemma efter en hård vecka, men lite har jag faktiskt städat. Det duger. Edvin är ganska grinig efter dagens spruta, men inte så farligt. Det duger.

Dagen duger, jag är nöjd.

Kvinnodagen i förrgår

I tisdags lyckades jag i stort sett glömma bort att det var både kvinnodagen och fastlagstisdag. Visserligen fick jag en fastlagsbulle på jobbet, men den var så trist att den var bortglömd inom fem minuter - inte riktigt värd besväret skulle jag säga. Men jag tar igen min glömska genom att svara på några frågor som jag hittade på En gul apelsins blogg. (Eller, den lär vara från Peppes blogg egentligen. Rätt ska va rätt, säger hon som tragglat källhänvisningar i åratal...)


1. Hur firar du kvinnodagen?
Se ovan: inte alls i år. Om jag inte hade varit första dagen på mitt nya lärarjobb skulle jag antagligen ha uppmärksammat den på något sätt med eleverna. Jag gratulerar inte på kvinnodagen - för vad, liksom? Jag är nöjd med att vara född till kvinna, men blommor och choklad känns lite som en pinsam missuppfattning av dagen. Blommorna tar jag hellre emot på vändagen eller mors dag - eller en helt vanlig tisdag när någon känner att de gillar mig. Men visst, om nån gratulerar mig blir jag glad. För visst är jag en kvinna som har mycket att vara tacksam för!

2. Vad/vem borde uppmärksammas idag?
Alla som måste kämpa tre gånger hårdare just för att de är kvinnor och inte män. Kvinnodagen känns lite som en global samvetsdag när man ska komma ihåg alla kvinnor som har riktigt stora utmaningar runtom i världen. Men jag tycker inte heller att det är oviktigt med alla smygdiskriminerande attityder som nästan aldrig märks eftersom de är så "självklara". Till exempel att flickor inte är roliga och pojkar inte verbala. Sant?

3. Borde vi fira Männens dag? Varför/varför inte?
Absolut! Män och pojkar är minst lika begränsade av stereotyper som kvinnor är. Visserligen har de av tradition haft makten, men det är kanske inte alla som vill ha makten.

4. Finns det något jämställdhetsfråga i din vardag som gör dig sur?
De smygdiskriminerande attityderna från fråga 2. Att babyrytmik och öppet dagis är så ogästvänliga ställen för pappor. Att kvinnor förväntas ta större hänsyn till sin familj än mannen när de gör karriär. Att jag låter bli att lära mig saker (som att fylla på spolarvätska i bilen) för att jag är bekväm och tycker det är okej för att jag är kvinna.

5. Hur fungerar jämställdhet i ditt förhållande?
Rätt bra, tror jag? Men ett barn är en utmaning för jämställdheten, helt klart. Två barn är en stor utmaning. Före barnen var jämställdhet överhuvudtaget en icke-fråga.

Jag har helt klart varit officiellt vårdledig mera, men å andra sidan har jag ändå jobbat en hel del, och då har vi båda pusslat och tänjt oss. När jag varit helt ledig med pyttesmå barn har Matias tagit över när han kommit hem, vilket resulterat i att hans dygn blivit väldigt inrutat: sova, jobba, sköta, sova... Medan jag åtminstone fått en andningspaus på kvällen. Förr sov han sig igenom rätt mycket oväsen som jag vaknade av bums, men hans papparadar verkar ha utvecklats på sistone. Med lillebror har han varit uppe mycket på nätterna, vilket inte gick med storebror som bara skulle ammas hela tiden. Men ja, med barnen känns det rättvist. För barnen duger det också lika bra med mamma och pappa.

Med hushållsarbetet är det också ganska rättvist, skulle jag tro. Vi är ganska dåliga på att ta itu med städningen båda två. (Så jag kan väl inte säga att det fungerar bra - men rättvist är det!) Han lagar mera mat och jag tvättar kläder. Han dammsuger och jag städer vessan. Ingen av oss stryker, och därför har vi ett skrynkligt berg liggande här i ett hörn. Bilen sköter han om, och de manliga tekniska grejerna som jag blundar för. Helt enligt den traditionella mallen. Jag är projektledaren och organisatören - helt enligt den traditionella mallen. Och de senaste veckorna har det varit en ganska massiv uppgift. Så vem har räknat escados nu? Hur är läget? Vi är långt från millimeterrättvisa, men det funkar. Är det orättvist, är det orättvist åt båda hållen. Jag tror inte någon av oss är bitter.

1 år

Jag har ju saknat att blogga! Visserligen finns det fortfarande inga garantier för att jag ska hinna mer de kommande veckorna än de föregående, men det brukar ju märkas en viss ketchupeffekt om jag väl får ihop ett inlägg. Så jag bryter tystnaden.

Och vad finns det för bättre sätt att göra det än med en bild på världens finaste ettåring? Det är inte klokt att det redan har gått ett år, men samtidigt har jag väldigt svårt att komma ihåg hur det var när det kändes naturligt att vi var bara tre.

Edvin kan saker. Han har kunnat ta 2-3 steg i ganska många veckor, men i fredags, på sin födelsedag gick han - dagen till ära - lite mer. Och idag gick han en meter på köksgolvet. Han kan inte gå så att han kan promenera iväg vart han vill ännu, men han kan konsten. Edvin säger mamma (mammammam) och Tintin (ti-ti-ti) och, om han har lust, hej (ej). Igår bilbrummade han när han satt och lekte med en bil. Han kan klättra upp på bastubänkarna för att komma åt Tintints mat. Han kan skmta - med härlig babyhumor. Han kan klättra upp på matbordet om ingen kommer ihåg att spänna fast honom i matstolen. Han vågar bita sin storebror i tårna. Han kan somna i min famn och fortfarande vara liten och mjuk som en baby.

Min säng - ett Kinderägg

När vi går och lägger oss vet vi aldrig riktigt vad vi kommer att hitta i vår säng. Arvid har aldrig brytt sig speciellt mycket om gosedjur (utom möjligen sin stora kanin, som han gärna hade som sällskap när han hade feber) utan har dragit med sig kantiga småbilar och traktorer när han ska börja sova. Men de senaste veckorna har han vidgat sina vyer med både kastrullock och plastvispar. Idag skulle han absolut ha med sig ett vykort inlindat i en badrumsmatta.

Han blir mer och mer excentrisk, min son.

Fare thee well, hissakurs

Dagens fråga: Hur vet man att det är dags att hoppa av en kurs?

Dagens svar: När man skäms för att berätta att man går den, eftersom man vet att man har så mycket annat på gång att man vet att det inte finns någon tid över för onödiga historiekurser. Och man vet att det är pinsamt att vara så världsfrånvänd och tidsoptimistisk att man tror att det ska gå ändå.

Så, nu är jag alltså ute ur garderoben. Jag anmälde mig till Grundkurs i historia II på Öppna Uni. Säg vad ni vill. Jag hann inte med starten, men bad om dispens och hoppade på kursen. Jag hann inte med deadline nr två heller, men lämnade in en dag för sent. Jag hann inte med deadline nummer tre heller. Då insåg jag mig besegrad. Men jag tycker verkligen det är hemskt intressant och ber om att få återkomma. Ett annat år, när det finns tillräckligt med tid för att det ska vara något nöje med att gå en kurs för nöjes skull.

Den stora tystnaden

Jag gjorde en tidsresa idag.

De kliniskt raka raderna och den febrila ivern. Den stora tystnaden och dussinet ansikten som vänder sig om för att titta om någon dristar sig till att skrapa med stolen. De mjuka kläderna, smörgåsarna, kaffetermosen och godiset som verkade vara en så bra idé på förhand, men som inte visade sig vara det efter en hel påse franska pastiller.

Idag övervakade jag textkompetensprovet. Efter ett par galet intensiva veckor var det väldigt vilsamt att inte göra annat än övervaka i en och en halv timme. Och ändå kunde jag inte undgå att fångas av spänningen i luften; trots att jag bara undervisat dem i mikroskopiska två veckor lusläste jag frågorna och hoppades ödmjukt på att något jag sagt under deras sista lektioner kan ha varit till nytta. (Eller om inget annat - att jag åtminstone inte trasslat till begreppen för någon!)

Vattkoppor vs. mina barn, rond 2

Det verkar vara jobbigare för storebror än för lillebror att ha vattkoppor. Edvin var lite trött de första dagarna, men efter det har man inte märkt något alls på honom. Och ändå är det först nu, efter två veckor, som prickarna börjar blekna bort!

Men Arvid - idag är hans andra dag med prickar (fast de inte har kommit på bred front ännu) och hans andra dag med feber. Och vilken tröttis! Han sover redan andra gången idag - och han brukar ju knappt sova alls på dagen ens när han är sjuk... Får hoppas febern och tröttheten blir mer kortvariga än prickarna!

(Själv sitter jag och jobbar söndagen till trots. Har en försvarlig mängd uppsatser som jag lovat vara klar med imorgon, förutom den vanliga planeringen. För jo, jag fortsätter ett tag till som gymnasievikarie! Men jag anar ljuset - det är möjligt att jag hinner göra allt jag borde idag! Nästa helg ska jag minsann slappa desto mer istället...)

23.45

Min yngste son vaknar 23.45. Inte bara ibland, utan varje kväll. Jag vet inte hur länge han hållit på, men låt oss säga en längre tid. Ibland händer det att han försover sig i 5, 10 minuter, men inte mer. Och det spelar ingen roll om han börjat sova tidigt eller sent, eller om vi går och lägger oss tidigt eller sent. Det kan ta fem minuter eller en timme för honom att somna om, men kvart före tolv vaknar han.

Så nu undrar jag bara: vad är det som händer kvart före tolv hemma hos oss? Jag har varit vaken precis lika många gånger som Edvin kvart före tolv på nätterna i vinter, och jag har fortfarande inte lagt märke till något så spännande att det är värt att ställa väckarklockan för. Kanske nåt kul som vuxna inte fattar.

Ska bara jobba lite först

Här ekar det tomt.

Jag återkommer när jag behärskar bedömningskriterierna för studenskrivningarna i modersmål som rinnande vatten.

(Eller kanske lite tidigare, så jag inte hinner slås av ålderdomssvaghet.)