I tisdags lyckades jag i stort sett glömma bort att det var både kvinnodagen och fastlagstisdag. Visserligen fick jag en fastlagsbulle på jobbet, men den var så trist att den var bortglömd inom fem minuter - inte riktigt värd besväret skulle jag säga. Men jag tar igen min glömska genom att svara på några frågor som jag hittade på En gul apelsins blogg. (Eller, den lär vara från Peppes blogg egentligen. Rätt ska va rätt, säger hon som tragglat källhänvisningar i åratal...)
1. Hur firar du kvinnodagen?
Se ovan: inte alls i år. Om jag inte hade varit första dagen på mitt nya lärarjobb skulle jag antagligen ha uppmärksammat den på något sätt med eleverna. Jag gratulerar inte på kvinnodagen - för vad, liksom? Jag är nöjd med att vara född till kvinna, men blommor och choklad känns lite som en pinsam missuppfattning av dagen. Blommorna tar jag hellre emot på vändagen eller mors dag - eller en helt vanlig tisdag när någon känner att de gillar mig. Men visst, om nån gratulerar mig blir jag glad. För visst är jag en kvinna som har mycket att vara tacksam för!
2. Vad/vem borde uppmärksammas idag?
Alla som måste kämpa tre gånger hårdare just för att de är kvinnor och inte män. Kvinnodagen känns lite som en global samvetsdag när man ska komma ihåg alla kvinnor som har riktigt stora utmaningar runtom i världen. Men jag tycker inte heller att det är oviktigt med alla smygdiskriminerande attityder som nästan aldrig märks eftersom de är så "självklara". Till exempel att flickor inte är roliga och pojkar inte verbala. Sant?
3. Borde vi fira Männens dag? Varför/varför inte?
Absolut! Män och pojkar är minst lika begränsade av stereotyper som kvinnor är. Visserligen har de av tradition haft makten, men det är kanske inte alla som vill ha makten.
4. Finns det något jämställdhetsfråga i din vardag som gör dig sur?
De smygdiskriminerande attityderna från fråga 2. Att babyrytmik och öppet dagis är så ogästvänliga ställen för pappor. Att kvinnor förväntas ta större hänsyn till sin familj än mannen när de gör karriär. Att jag låter bli att lära mig saker (som att fylla på spolarvätska i bilen) för att jag är bekväm och tycker det är okej för att jag är kvinna.
5. Hur fungerar jämställdhet i ditt förhållande?
Rätt bra, tror jag? Men ett barn är en utmaning för jämställdheten, helt klart. Två barn är en stor utmaning. Före barnen var jämställdhet överhuvudtaget en icke-fråga.
Jag har helt klart varit officiellt vårdledig mera, men å andra sidan har jag ändå jobbat en hel del, och då har vi båda pusslat och tänjt oss. När jag varit helt ledig med pyttesmå barn har Matias tagit över när han kommit hem, vilket resulterat i att hans dygn blivit väldigt inrutat: sova, jobba, sköta, sova... Medan jag åtminstone fått en andningspaus på kvällen. Förr sov han sig igenom rätt mycket oväsen som jag vaknade av bums, men hans papparadar verkar ha utvecklats på sistone. Med lillebror har han varit uppe mycket på nätterna, vilket inte gick med storebror som bara skulle ammas hela tiden. Men ja, med barnen känns det rättvist. För barnen duger det också lika bra med mamma och pappa.
Med hushållsarbetet är det också ganska rättvist, skulle jag tro. Vi är ganska dåliga på att ta itu med städningen båda två. (Så jag kan väl inte säga att det fungerar bra - men rättvist är det!) Han lagar mera mat och jag tvättar kläder. Han dammsuger och jag städer vessan. Ingen av oss stryker, och därför har vi ett skrynkligt berg liggande här i ett hörn. Bilen sköter han om, och de manliga tekniska grejerna som jag blundar för. Helt enligt den traditionella mallen. Jag är projektledaren och organisatören - helt enligt den traditionella mallen. Och de senaste veckorna har det varit en ganska massiv uppgift. Så vem har räknat escados nu? Hur är läget? Vi är långt från millimeterrättvisa, men det funkar. Är det orättvist, är det orättvist åt båda hållen. Jag tror inte någon av oss är bitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar