1 år

Jag har ju saknat att blogga! Visserligen finns det fortfarande inga garantier för att jag ska hinna mer de kommande veckorna än de föregående, men det brukar ju märkas en viss ketchupeffekt om jag väl får ihop ett inlägg. Så jag bryter tystnaden.

Och vad finns det för bättre sätt att göra det än med en bild på världens finaste ettåring? Det är inte klokt att det redan har gått ett år, men samtidigt har jag väldigt svårt att komma ihåg hur det var när det kändes naturligt att vi var bara tre.

Edvin kan saker. Han har kunnat ta 2-3 steg i ganska många veckor, men i fredags, på sin födelsedag gick han - dagen till ära - lite mer. Och idag gick han en meter på köksgolvet. Han kan inte gå så att han kan promenera iväg vart han vill ännu, men han kan konsten. Edvin säger mamma (mammammam) och Tintin (ti-ti-ti) och, om han har lust, hej (ej). Igår bilbrummade han när han satt och lekte med en bil. Han kan klättra upp på bastubänkarna för att komma åt Tintints mat. Han kan skmta - med härlig babyhumor. Han kan klättra upp på matbordet om ingen kommer ihåg att spänna fast honom i matstolen. Han vågar bita sin storebror i tårna. Han kan somna i min famn och fortfarande vara liten och mjuk som en baby.