Dagens twist

Vi hade planerat det så bra. Eftersom vi inte ska samlas i några stora flockar för att fira farsdag i år tänkte vi tjuvstarta redan idag - det passade dessutom lite extra bra eftersom jag har jobbat på distans de senaste 1½ veckan, så vi tänkte att åtminstone jag borde vara ganska trygg att träffa den här helgen. Låter det inte ganska förnuftigt?

Vi började med att svänga upp till min moffa. Han hintade lite om att han har en del ved som börjar vara i vägen och att vi skulle ta med oss släpkärran. Det gjorde vi, och så blev det en träff på vedbacken. Munskydd hade vi med oss, men det blev inte ens av att vi gick in, utan när vi hade plockat kärran full stannade vi kvar ute på backen och pratade vidare - och beundrade hans vedförråd! Han arbetar med veden i nån timme varje dag och har ett imponerande lager. Lite oroande måste jag säga att det känns att han klättrar omkring på en hemspikad stege upp längs en flera meter hög vedtrave - men så har han ju också travat ved sedan långt innan jag föddes, så förhoppningsvis ska det gå bra i fortsättningen också! 

När vi - oundvikligen - kom in på coronaläget konstaterade han att vi nog blivit lite bortskämda med att ha det så bra och drog paralleller till efterkrigstiden.

- Men, konstaterade han, inte gick det nån nöd på mig då heller. Jag behövde aldrig gå till sängs hungrig. Det enda problemet - här skrattade han till - var att det aldrig fanns tillräckligt med ved!

Efter vår vedträff med moffa körde vi vidare mot mamma och pappas, där vi skulle ha vårt minikalas för far. Problemet var bara att halvvägs dit surrade det till i min telefon och vi fick veta att Edvin - precis som nästan hela hans skola - hade försatts i karantän. Ååh! Vi körde i alla fall de sista minuterna dit, böt vår pizza och cheesecake mot mammas nybakta bullar och så körde vi hem igen och kalasade på distans. 

Som jag hade sett fram emot att sitta och prata med mamma och pappa en kväll! Det har det blivit alldeles för lite av på sistone. Men vad kan man - det är väl bara att gilla läget just nu. Allra mest tacksam är jag i alla fall för att vi bara umgicks utomhus med moffa och att barnen var nere vid skolgården (som är hans granne) och lekte nästan hela tiden, så på den fronten känns det åtminstone tryggt!