Bockabroe

Pust! Den nya perioden i skolan har börjat och så här med en dag kvar av veckan känner jag att jag börjar vara minst sagt redo för helg. Jämfört med mitt förra schema har ingenting fallit bort, men däremot har jag fått tre nygamla grupper som kommit till... Jag har ändå en bra känsla, det mesta har gått som på räls (tack vare minutiös planering) och det har varit kul att se de nya åttorna som jag inte haft sen februari - alltså inte sen före corona, vilket känns väldigt länge sen!

Förra helgen var i alla fall väldigt trevlig, med både utflykter och tid att chilla. 

På lördagen kom vi oss äntligen iväg på ett första besök någonsin vid Bockabroe i Lappfors. Men riktigt av sig själv gick det inte, vi behövde visst en spark i baken i form av min morbror som skrev och efterlyste sällskap. Det nappade vi på, och vilken fin eftermiddag det blev - tänk ändå att det kan vara så skönt att vara utomhus även en genomgrå dag i november!

Som äldst i familjen kunde jag ibland tycka att det var trist att inte ha några äldre syskon, men då kunde jag trösta mig med att jag åtminstone hade en morbror i lagom ålder. Tack vare honom ingick både långhåriga 80-talsrockare och tidningen Mad i min uppväxt och på den fronten hade det nog varit magert annars! Hade jag riktigt tur poppade han popcorn som jag fick snylta på medan jag låg på golvet och läste hans serietidningar. Nu när jag tänker på det har jag inget minne alls av att han skulle ha tröttnat på att ha syskonbarn som hängde i hans tonårsrum..? Eloge till honom för det! Det skiljer bara åtta år mellan oss och nu har vi dessutom jämnåriga barn - min kusin har blivit både bonuskusin och kompis med mina barn, vilket är jättekul att se! 

Vårt främsta mål var att grilla korv vid själva grillkåtan, men till min glädje lyckades vi få alla barn med på att gå en bit också, så vi gick längs Utterleden till Lamabacka och sedan tillbaka innan vi intog grillkåtan. Åtminstone min fantasi kittlades av att tänka att skolbarn haft den stigen som skolväg i tiderna - man parkerar vid det gamla skolhuset som numera är byagård och bron lär ha byggts för att göra skolvägen tryggare för barnen. Rätt modiga barn måste det nog ändå ha varit att gå ett par kilometer genom skogen mörka, ruggiga novembermorgnar!

Vackert var det vid Lamabacka och Lamasjön och eftersom vi hade gått genom skogen kändes det som att gårdsgruppen var mitt ute i ödemarken... det finns förstås en möjlighet att det hade känts lite annorlunda om vi hade kommit med bil längs med vägen!

Hela omgivningen var verkligen påfallande vacker, även om mina bilder ser lite grådassiga ut. Det får definitivt bli fler turer hit till skogarna och stigarna! Om det var så här fint i november, hur vackert måste det då inte vara någon årstid som inte har ett ständigt gråfilter? Utgående från Byagården finns också Skaldernas stig på fem kilometer och jag kan tänka mig att det är vackert där den går längs med både Esse å och Kisksjön. Ganska lagom längd att gå med barnen dessutom. Sysslolösa lär vi åtminstone inte bli!

Läget?

Det har varit en onormalt vacker novemberdag i en ovanligt mysig småstad. Jag noterade ett par gånger gånger under dagen att jag gillar mitt jobb och faktiskt gör det rätt bra. Jag hade tid att fixa och greja även med sådant som inte var omedelbart akut. Jag hann till och med gå ut på en lunchpromenad på en håltimme. Allt väl! 

Sen kom jag hem, rätt sliten efter en lång dag och med en hel del jobb kvar i väskan (eller snarare på min drive). Välkomnades av en syskongräls-, gnäll- och röjarkavalkad utan dess like. Två av barnen har varit hemma på grund av förkylning idag och åtminstone en av dem verkade seriöst understimulerad.  Alla tre var tröttare och mer lättprovocerade (och lättprovocerande) än vanligt. Min tilltänkta jobbkväll gick fullständigt i stöpet och nu har jag sänkt ribban till att åtminstone lyckas göra det som är nödvändigt för att morgondagen ska rulla. Det går inget vidare, kan jag berätta! Jag gillar verkligen mitt jobb och har inget emot en lång dag på jobbet. Men hallå, nu är jag medelålders. När jag väl kommer hem gillar jag lediga kvällar numera! Lata, lugna sådana. Goalz. 

Kan eventuellt ha fått nåt virus på telefonen också, men orkar inte (det minsta) ta itu med det ikväll.

Men se på bilderna!! Vilken vykortsstad jag jobbar i ändå. 

Throwback

För ett år sedan - Erasmusäventyr på Madeira! Svindlande, vackra, vänliga Madeira. 

Jag påminner mig själv om att världen inte är mindre nu än den var för ett år sedan. Den må kännas begränsad, men allt finns fortfarande kvar. Alla berg, alla städer, alla människor. Och förr eller senare kommer vi att titta upp från våra hörn och gömslen där vi hukat oss medan pandemin dragit fram och börja upptäcka igen. En dag.

 

Novemberutmaning: 50 nyanser av gult

Jag lovade mer färg, och mer färg ska det bli! Maria på Marias memoarer är jättebra på att hitta på bloggidéer att knycka och kör varje månad en fotoutmaning. Den här var ovanligt bra! För att sätta lite färg på den grå månaden november blev det nämligen färgtema! Jag valde gult, eftersom jag tycker den här månaden är i desperat behov av solgula stänk, men vem vet - om jag känner mig dyster till mods kanske jag hinner med fler färger... Jag begränsade mig till resebilder, dels för att skapa nån slags röd (gul!) tråd, dels för att bota något av min abstinens efter världen utanför. 

Jag kan tydligen inte släppa oroväckande virus helt, så för att få det ur systemet börjar jag med den här bilden från Darwin, Australien hösten 2003. När vi reste till Australien hörde man talas om det då nya coronaviruset som kallades Sars och hade börjat sprida sig från Kina i februari samma år. Visst var det något som fanns i utkanten av vårt medvetande när vi förberedde vår resa, men särskilt bekymrade var vi inte - däremot nog tillräckligt medvetna om det för att se det bisarra i att hitta en läsk som hette Sars när den tropiska värmen krävde något kallt!

Vi fortsätter på en annan kontinent. Brooklyn bridge mellan Manhattan och Brooklyn behöver knappast någon närmare presentation - den promenerade vi över en stekhet högsommardag 2006. New York, New York. Jag trodde inte att jag skulle golvas så av den här röriga, massiva staden, men det gjorde jag! 

Färgtema "gul" + staden New York = oundvikligen en bil av de gula taxibilarna! Times Square var inte den del av staden jag älskade mest, men visst är det roligt att ha sett den galna knutpunkten med egna ögon! Det var så... mycket mera allt. 

Samma resa, men en betydligt lugnare och grönare vrå av Amerika. Den här fjärilen hittade vi nedanför Chimney Rock i North Carolina - vad det är har jag ingen aning om, förutom att den är vacker! 

Mäktig natur var det i Chimney Rock, NC, men det är det även i Alperna! I juni 2008 var Arvid i den strategiska åldern att han ännu inte hade lärt sig gå, utan kunde fraktas runt i sittkärra utan att smita. Då passade vi på att ta honom till Österrike och titta på berg - och försommarblommande slänter! 

Österrike med mini-Arvid var ett vinnande koncept, så när lillebror Josef var i samma ålder sju år senare, i juni 2015, satte vi honom i en sittkärra och drog till Bremen. Väggmålningar for the world! I stadsdelen Mitte kunde jag tänka mig att vandra runt många, långa försommarkvällar och titta på alla målningar. Där finns färg i överflöd!

Vi avslutar med fiskenät på Mallorca på sportlovet 2018, förhoppningsvis mindre tilltrasslade än de ser ut. 

Det här var en rolig utmaning! Kanske det är fler som vill hugga på den?

Grå november

Hej november, hejdå dagsljus!

Ni vet i våras, när alla avslutade sina litanior om coronavåren med "Jaja, det är tur att det är vår i alla fall. Tänk om det här hade varit i november!"

Det är nu det. Med den skillnaden att det faktiskt finns smitta häromkring nu, samtidigt som samhället rullar på och hela familjen är ute i sina respektive skolor och hanterar läget så gott det går med handtvätt, andningsskydd och en ständig beredskap för att ändra alla planer och försättas i karantän. Kan inte förneka att humöret tagit lite stryk de senaste veckorna. Skulle så behöva en paus i det här - om så bara i form av ett biobesök eller en teaterkväll! Hoppas, hoppas det blir tänkbart så småningom.

Idag var jag dessutom på mitt andra coronatest inom en månad och är nu i karantän i väntan på svar - tillsammans med Edvin som redan är i karantän! Jag är väldigt säker på att det är en ny (eller nygammal) höstförkylning, men det fick bli ett test. Får spunk på att det är så svårt att göra rätt - nu stannade jag hemma och testade mig "vid minsta lilla symptom", helt enligt smittskyddläkarens uppmaning, men samtidigt känner jag mig så fånig. Lite halsont och snuva! Här missar jag arbetsdagar och upptar testkapacitet för det här lilla futtiga! Äh. Jag vet ju att det inte är normalläge nu, men ändå. 

Jag lovar, nästa inlägg blir mer färgglatt!

Dagens twist

Vi hade planerat det så bra. Eftersom vi inte ska samlas i några stora flockar för att fira farsdag i år tänkte vi tjuvstarta redan idag - det passade dessutom lite extra bra eftersom jag har jobbat på distans de senaste 1½ veckan, så vi tänkte att åtminstone jag borde vara ganska trygg att träffa den här helgen. Låter det inte ganska förnuftigt?

Vi började med att svänga upp till min moffa. Han hintade lite om att han har en del ved som börjar vara i vägen och att vi skulle ta med oss släpkärran. Det gjorde vi, och så blev det en träff på vedbacken. Munskydd hade vi med oss, men det blev inte ens av att vi gick in, utan när vi hade plockat kärran full stannade vi kvar ute på backen och pratade vidare - och beundrade hans vedförråd! Han arbetar med veden i nån timme varje dag och har ett imponerande lager. Lite oroande måste jag säga att det känns att han klättrar omkring på en hemspikad stege upp längs en flera meter hög vedtrave - men så har han ju också travat ved sedan långt innan jag föddes, så förhoppningsvis ska det gå bra i fortsättningen också! 

När vi - oundvikligen - kom in på coronaläget konstaterade han att vi nog blivit lite bortskämda med att ha det så bra och drog paralleller till efterkrigstiden.

- Men, konstaterade han, inte gick det nån nöd på mig då heller. Jag behövde aldrig gå till sängs hungrig. Det enda problemet - här skrattade han till - var att det aldrig fanns tillräckligt med ved!

Efter vår vedträff med moffa körde vi vidare mot mamma och pappas, där vi skulle ha vårt minikalas för far. Problemet var bara att halvvägs dit surrade det till i min telefon och vi fick veta att Edvin - precis som nästan hela hans skola - hade försatts i karantän. Ååh! Vi körde i alla fall de sista minuterna dit, böt vår pizza och cheesecake mot mammas nybakta bullar och så körde vi hem igen och kalasade på distans. 

Som jag hade sett fram emot att sitta och prata med mamma och pappa en kväll! Det har det blivit alldeles för lite av på sistone. Men vad kan man - det är väl bara att gilla läget just nu. Allra mest tacksam är jag i alla fall för att vi bara umgicks utomhus med moffa och att barnen var nere vid skolgården (som är hans granne) och lekte nästan hela tiden, så på den fronten känns det åtminstone tryggt!