Firar inlämnad Erasmusrapport

Idag har jag använt min lediga fredag till att jobba, sådär på tal om det lugnare tempot. Det är inte så illa som det låter, för faktum är att det var precis det jag ville med mina lediga fredagar - en chans att hinna jobba undan i lugn och ro och kanske slippa en del helgjobb. Den här gången var det framför allt en sak som måste avslutas, nämligen mellanrapporten för vårt Erasmusprojekt. Den har jag faktiskt hållit på med till och från i flera veckor - förutom att jag dessutom tjuvstartade med den redan i somras. Respekt till alla som håller på med EU-byråkrati i större skala... Men nu är den klar! Dels känner jag en inte så oansenlig nervositet för att jag ska ha missat någon jätteviktig punkt, dels är jag så självbelåten att jag kunde ha dansat en liten glädjedans mitt i lärarrummet när jag tryckte på "submit". Så nöjd! Och nästa gång jag ska redovisa ett projekt kommer det förhoppningsvis att gå väldigt mycket enklare, nu när jag vet hur det ska göras. 

Och värt besväret är det alla gånger - bara en sån sak som att vi ska få programmet för Madeiraträffen i början av nästa vecka gjorde det lätt att svälja mina klagovisor när jag försökte fatta hur rapporteringssajten funkade... Bara en månad kvar till nästa Erasmusäventyr nu, ser så mycket fram emot det!

För att fira den inlämnade rapporten tänkte jag plocka fram ett oskrivet blogginlägg som stört mig i flera månader - det sista inlägget om Irlandsresan ifjol höstas! Jag bloggade fram till slutet på Erasmusträffen, men sedan lämnade den sista biten. Mycket störande, så nu tänkte jag åtgärda det!

Irland tog verkligen en bit av mitt hjärta. Det är ju för det mesta trevligt att vara ute och resa, men det är inte alla platser som fastnar på samma sätt. Trots novembervädret som Irland sportade med så blir jag fortfarande, snart ett år senare, alldeles varm och glad inombords när jag tänker på den gröna ön. Jag hoppas verkligen att jag någon gång kan ta med familjen dit och fortsätta upptäcka - och även om november fungerade över förväntan skulle det ju inte vara helt fel att testa en varmare och torrare årstid... 

Jag slutade alltså blogga efter den sista middagen med gänget på fredag kväll, men själv åkte jag inte hem riktigt då ännu. Det gick inga riktigt lämpliga flyg som inte kostade skjortan, så det vi hade att välja på var ett tidigt morgonflyg som gjorde att man måste skippa den sista kvällen i Ballina eller att åka hem först på söndag. Min kollega Juuso valde det första alternativet, men jag tyckte att jag borde stanna kvar till slutet ifall det ännu skulle planeras något i det skedet, så jag bokade flyg först till söndagen. I efterskott valde kanske Juuso bättre, för även om middagen på fredag kväll var hemskt trevlig så var nog den nyttiga delen av träffen avslutad - och även om det var helt trevligt med en extra dag på Irland, så var jag ändå redan så trött av alla intryck att jag gott kunde ha avslutat då jag också.

Hur som helst! Jag hade ursprungligen tänkt ta ett morgontåg till Dublin och turista lite till på lördagen, men när jag väl skulle bestämma mig kändes det inte alls lockande, utan sovmorgon och en lat förmiddag i Ballina kändes mycket mer som det jag behövde. Bra val! Jag njöt av att inte ha en tidig starttid (som nästan alla mina nya vänner - hann ändå säga hejdå till de som inte skulle iväg helt huvudlöst tidigt) och passade på att ta en långpromenad. 

Vädret var novembergrått och skapade kanske inte de vackraste bilderna jag någonsin tagit, men det var skönt! Roligt också att hinna gå i egna tankar och se sig omkring efter en fullmatad vecka tillsammans med en massa nya människor. Eftersom staden inte är så stor blev det också lite "sluta cirkeln-känsla". Jag passerade till exempel The Cot & Cobble, där vi ätit den där första middagen när jag inte orkade ta med någon kamera...

...och hamnade sedan utanför The Broken Jug, där vi ätit den sista middagen samtidigt som vi hört på livemusik (fantastiska irländska musikkultur!). Jag åt lunch, nån oerhört stabbig potatisrätt som jag visste var typisk och hade tänkt testa, men som jag glömt namnet på. Var inte särskilt gott, men mättande. Lite väl mättande. Sedan var det ändå dags att gå tillbaka till hotellet, checka ut och få skjuts till tåget. Dags att återvända till Dublin!

På tåget satt jag och kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle åka rakt ut till mitt hotell i närheten av flygfältet eller om jag skulle se mig om lite till i stan först. Till sist vann min "passa på"-instinkt, trots att jag släpade på en vid det laget ganska tung kappsäck, det redan började mörkna och jag egentligen gärna hade dumpit ner på en nybäddad hotellsäng. Jag ville gärna se något av Dublin som jag inte redan hade hunnit se i början av resan, så jag valde bort Grafton Street och letade mig istället fram till ett annat välkänt shoppingstråk, Henry Street. Trots att det var lördag kväll var affärerna öppna och gatan full av folk. 

Trots kappsäcken var det riktigt kul att gå runt i folkvimlet - köpa en varm våffla, lyssna på gatumusikanter och spana på människor. Det var ju i slutet av november, så det fanns dessutom ett överflöd av juldekorationer att spana in. Men till sist tyckte jag det fick vara nog, så jag letade mig fram till en buss som skulle ta mig ut till hotellet. Eller rättare sagt till flygfältet, därifrån jag tog en shuttle bus till hotellet... med tanke på hur länge det tog mig att ens hitta rätt busshållplats för att ta den där bussen till flygfältet kunde det här kanske ha varit ett av de där tillfällena i livet då jag faktiskt kunde ha kostat på mig en taxi istället... men jag hittade fram till sist i alla fall!

Hotellet var jättefint och kändes som lyx för en lantis som yours truly. Gissa om det var skönt att dra på pyjamas och slänga sig på sängen med ett par avsnitt Call the Midwife! Och där börjar vi faktiskt komma till slutet av den här resan. Morgonen efteråt hällde regnet ner, men det gjorde mig ingenting, för allt jag behövde göra var att äta hotellfrukost och ta mig till flyget. Hemresan kändes väldigt lång, kanske för att jag hade flera timmars väntetid på Arlanda, men kanske allra mest för att det kändes som att resan började avrundas redan på fredagskvällen när de första i vårt gäng började droppa av hemåt... En enastående vecka hade det i alla fall varit, och en superb start på vårt projekt!

(Jag kommer osökt att tänka på att jag inte bloggat alls om Ungernresan i maj, vilket ju är synd och skam. Det kommer jag nog att göra här framöver! Har också en treat yo'self-weekend i Stockholm att skriva om, min 40-årspresent till Matias... så mycket roligt att se tillbaka på, sånt brukar jag ju inte kunna låta bli!)

September i den lyckliga staden

Ja, hur gick det med hösten som skulle bli lugnare och trevligare tack vare den (något) minskade arbetstiden? Helt okej, skulle jag säga! Det händer fortfarande att jag kommer hem alldeles stirrig från jobbet och sitter sena kvällar framför datorn med mina långa listor, men inte så ofta. Det händer till och med att jag hittar mig själv med barnen i soffan framför Barnkanalen  - så där ineffektivt och planlöst som jag verkligen, verkligen vill att mina kvällar ska vara. Så här på avstånd får jag nästan magknip av att tänka på att mina vardagskvällar (och jo, ibland hela helger också) periodvis har bestått av att barnen och Matias fått göra sin grej medan jag stängt in mig framför datorn och jobbat. Inte som undantag, utan som regel. Där vill jag aldrig hamna igen och om det krävs att jag undviker heltid så må det så vara. Livet är för kort! 

Ingen har väl missat den där klyschan om att ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar att hen jobbat för lite i sitt liv. Jag brukar tänka att jag är rätt säker på att det finns många som gör det - hemmafruar och idealmödrar som aldrig fick utvecklas till det de kunde ha blivit, personer som mot sin vilja hamnat utanför arbetslivet, en och annan stackare som av gammal vana såsat på i sina enkla, icke-krävande, urtråkiga uppgifter och upptäckt alldeles för sent att hen ju faktiskt kunde ha vågat lite mer. Men samtidigt, för mycket är för mycket. Finns inget bättre ord än lagom. Jag vill för ingenting sluta jobba och bara vara ledig, men jag vill vara ledig när arbetsdagen är slut. Och jag vill att den ska ta slut, helst innan jag kör hem. Det är mitt anti-ambitiösa yrkesmässiga mål - jag är inte där, men jag tar små, små steg i den riktningen i alla fall!

Till sist kan jag bara inte avsluta utan att också konstatera att det har varit ett par väldigt annorlunda dagar på skolan efter den tragiska händelsen vid Juthbacka häromdagen. Även om personen inte hade någon koppling till skolan egentligen så är det en liten stad och många som har påverkats på olika sätt. Det hela är så sorgligt och hela situationen som ledde till det här är så skamlig för Finland att jag bara tappar andan av det. Att människor (människor!!) ska tvingas leva i ovisshet och otrygghet i så många år och att det ska vara så oerhört svårt att få stanna och bygga en framtid här - det är obegripligt. Samtidigt får jag tillbaka lite hopp om mänskligheten och vårt land av att se hur många som reagerar och sluter upp för att visa att det här systemet inte är okej - jag önskar bara att myndigheterna i det här iskalla landet skulle lyssna nån gång ibland. För det är inte okej. 

Min världens finaste

För länge, länge sen fanns det en tid när jag skrev om mina barn när de fyllde jämna år och månader. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som förra veckan. Som med allt annat! Det känns som om det gått en blinkning sedan den där vackra septemberdagen för fem år sen, då när hela familjen hade höstblåsor och jag hade vilat mellan värkarna halva natten bredvid en lugnt sovande fyraårig Edvin. Samtidigt är det en evighet. Då var Edvin en gosekindad liten knatte som sov mellan oss i sängen, nu är han en virvelvind på långa ben. Då var det självklart att låta fammo och faffa ta hand om storbarnen när vi skulle in till BB, nu har vi fått vänja oss med att klara oss utan fammo. Då gissade jag att det var en särdeles fin unge som var på väg ut i världen, nu vet vi att det var så. Därför kan jag inte låta bli att skriva ett födelsedagsinlägg. Josef! Fem år!

Det händer ungefär dagligen att jag ser honom på avstånd och inte kan begripa att den långbente killen som kan ungefär det mesta själv är min minsta, min baby. Hur gick det här till? Samtidigt känns det förstås nästan overkligt att tänka sig att vi bara hade två barn ända tills han kom. Han behövdes ju här, förstås! Han är klok och liksom stadig, i balans ända sen han var pytteliten - utom vid måltiderna när han härjar och springer och gömmer sig, mest för sakens skull tror vi. Det går över. Han bäddade själv en madrass åt sig och bestämde att han skulle sova på golvet i vårt sovrum, och så gjorde han det ett par veckor. Han älskar Ryhmä-Hau, Spotify, sina bröder och sitt dagis. Han har börjat bli nyfiken på både finska och engelska. (Igår när barnen hade filmkväll med Alvin och gänget på engelska kom han springande gång på gång och ville veta vad olika ord betyder. Eftersom han inte pratar riktigt rent på svenska heller var det inte så lätt varje gång och vid ett tillfälle såg han lite bekymrat på mig och sa "Mamma, du kanske inte kan engelska så bra?" Det kunde jag ju ha blivit lite knäckt för, men sen fixade jag flera ord på raken och upprättade min engelsklärarstolthet!)

"Äntligen är jag fem! Jag väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat."

(Och till sist... det finns massor av barn som är världens finaste, jag vet. Men just den här råkar vara min världens bästa femåring!)

Oförtjänta tomater

Det känns nästan som lögn att lägga upp en bild på mogna, röda tomater i min hand. De existerar ju bevisligen (åtminstone tills alldeles nyss), men det är ju inte så att jag gjort nåt för att förtjäna dem. Vi flyttade till ett färdigt växthus, köpte tomatplantor på -70% i början av juli och kom ihåg att vattna dem tillräckligt ofta. Tadaa! Det räcker för mig.

Känner ibland att det här med trädgård är ännu ett av mina sorgligt försummade områden (ungefär som i stort sett allt som har med hushåll att göra), men jag gillar i alla fall att äta skörden. Vårt trädgårdsland sådde vi efter nån gång efter midsommar och sedan glömde vi allt mer aktivt bort att rensa ogräs ju längre sommaren led, men konstigt nog har det ändå växt en del där - sallad, ärtor, rödbetor och morötter. Tja, det handlar visserligen om den blygsamma storleksordningen 13 överlevande morötter (jo, jag räknade), men ändå! Självförsörjningen ligger inte riktigt nära till hands, men nöjet att få stå och äta krispiga, kalla ärter och sötdoftande tomater en mild septemberkväll... det är oförtjänt, men väldigt njutbart. 

(Och så har jag satt krokuslökar ikväll. Arbetsgången när jag köper blomlökar brukar vara följande: Köpa lökpåse. Låta lökpåse ligga på arbetsbänken i köket. Tills lökpåse städas undan i en skrubb. Tills lökpåse upptäcks och lökarna sätts i jorden en mild och snöfri jullovsdag eller eventuellt följande höst. Nu köpte jag krokuslökarna igår och satte dem idag! Får jag ge mig själv en klapp på axeln?)

Skön helg med en hint av måndagspanik

Ja, vad säger man? September, plaskpool och barfotaväder har det varit idag! Väldigt härligt en ledig söndag, men lite tråkigt att behöva ställa in sig på en alldeles för fullspäckad måndag som kommer emot alldeles för snabbt. Jag har ju mer luft i mina veckor annars i höst, men just måndagarna är ungefär lika luftiga som betong. Med ett extra möte och fotbollsföräldraskap till så räknar jag med att springa ungefär från åtta till åtta - och nånstans i mitten ska jag se sval och samlad ut på skolfoto. Hurra. (Tror inte jag blivit bra på skolfoto sen jag gick i gymnasiet. Tror inte skolfoton är gjorda för vuxna, faktiskt.) Räknar med att resten av veckan blir snällare bara jag fixar måndagen!

Så just idag är det skönare att tänka bakåt än framåt. Ungefär ett dygn bakåt, till villaavslutningen på "Sjöblommas villo" i Monäs. Det blev ännu en villaavslutning enligt nästan samma upplägg som mina barndomars! Fast den här gången var det bara husfolk där förutom vi - en lugn och skön och på alla sätt trivsam eftermiddag och kväll! Vädret var inte lika somrigt som idag, men ändå tillräckligt varmt för att två glada barn skulle simma två gånger och till och med vår frusna Arvid skulle hoppa i lagom tills det mörknade och raketerna började smälla på andra sidan viken. Vi försökte paddla också, men fick ge oss rätt snart när vinden bokstavligen svängde kanoten med fören tillbaka mot stranden vi kom ifrån... på kvällen hade det mojnat, men då hade vi hunnit bli för lata. Sedan smällde vi raketer tills alla var nöjda och Josef knappt kunde hålla ögonen öppna längre... tror inte vi hann köra många meter innan hela baksätet sov på hemvägen.

En fin helg alltså, men nu. Nu: Tänka framåt. Lite lektionsplanering, så blir måndagen betydligt trevligare än utan...