Det känns nästan som lögn att lägga upp en bild på mogna, röda tomater i min hand. De existerar ju bevisligen (åtminstone tills alldeles nyss), men det är ju inte så att jag gjort nåt för att förtjäna dem. Vi flyttade till ett färdigt växthus, köpte tomatplantor på -70% i början av juli och kom ihåg att vattna dem tillräckligt ofta. Tadaa! Det räcker för mig.
Känner ibland att det här med trädgård är ännu ett av mina sorgligt försummade områden (ungefär som i stort sett allt som har med hushåll att göra), men jag gillar i alla fall att äta skörden. Vårt trädgårdsland sådde vi efter nån gång efter midsommar och sedan glömde vi allt mer aktivt bort att rensa ogräs ju längre sommaren led, men konstigt nog har det ändå växt en del där - sallad, ärtor, rödbetor och morötter. Tja, det handlar visserligen om den blygsamma storleksordningen 13 överlevande morötter (jo, jag räknade), men ändå! Självförsörjningen ligger inte riktigt nära till hands, men nöjet att få stå och äta krispiga, kalla ärter och sötdoftande tomater en mild septemberkväll... det är oförtjänt, men väldigt njutbart.
(Och så har jag satt krokuslökar ikväll. Arbetsgången när jag köper blomlökar brukar vara följande: Köpa lökpåse. Låta lökpåse ligga på arbetsbänken i köket. Tills lökpåse städas undan i en skrubb. Tills lökpåse upptäcks och lökarna sätts i jorden en mild och snöfri jullovsdag eller eventuellt följande höst. Nu köpte jag krokuslökarna igår och satte dem idag! Får jag ge mig själv en klapp på axeln?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar