St Deirbhile's Blessed Well

Söndag igen, kanske dags för fler bilder från vackra halvön Mullet? (Här finns mera.)

Efter besöket hos fyrvaktaren fortsatte vi till en sagolikt vacker plats, St Deirbhile's Blessed Well. Legenden säger att St. Deirbhile på 500-talet reste till den avlägsna halvön Mullet för att komma undan en enträgen beundrare. Han följde efter, så för att göra sig själv mindre attraktiv rev hon ut sina ögon och slängde dem på marken. Det fungerade och den förskräckte friaren förstod äntligen hinten och försvann ur historien. St Deirbhile tvättade sina ögon i en källa och fick sin syn tillbaka. Om det finns någon annan grund än miraklet med hennes ögon till hennes helgonförklaring fick jag aldrig klart för mig, men hennes källa ligger på en underbar plats. 

Vattnet i källan sägs hjälpa mot allehanda ögonåkommor och på bilden ser vi min hoppfulla kollega Juuso ösa upp vatten. Han bär fortfarande sina glasögon, men i efterskott fick vi veta att man först måste krypa under porten för att det ska fungera. Det duger inte att kliva över muren... Så vi lär aldrig få veta hur det hade gått om han följt konstens alla regler!

Där fanns också ett par bänkar till minne av personer som gått bort, och en av bänkarna var till minne av den ena sjöräddaren som omkom i helikopterolyckan jag skrev om tidigare. Det stämde till eftertanke - men om jag saknade en anhörig som hade dött, särskilt ute till havs, hade jag nog tyckt om att ha en minnesplats som den här att gå till.

(Kunde inte heller låta bli att bli glad av korna som gick och betade runtomkring källan.... det gjorde bara platsen ännu mer rofylld!)

Vi körde också ner till en strand - vi var inte rustade för någon lång strandpromenad, men hade inte haft något emot en sådan! Det var ännu en sagolik plats.

Men den stank, den här vackra stranden.
Tången som ligger på stranden lär faktiskt vara något av en specialitet i trakten och vi såg faktiskt några personer som var ute med hinkar och plockade av den, men jag har svårt att tro att den skulle kunna behandlas så att den verkligen smakar gott... Men vad vet jag, kanske har jag fel! Nyttigt lär det i alla fall, och i forna dagar var man kanske inte så noga med smaken så länge det mättade och gjorde gott... Någon tångrätt blev det i alla fall inte av att jag smakade!

Sedan var det dags att sätta sig i vår minivan igen och köra tillbaka till fastlandet. Vi lunchade på ett lite otippat nöjesscentrum med lekland, bowling och arkadspel, Gateway Leisure i Belmullet. Det kändes som en väldigt avlägsen plats för ett nöjescentrum, men å andra sidan har de kanske inte så mycket konkurrens heller i området!

Sedan var det dags att säga farväl (och vem vet - kanske på återseende?) till Mullet och Belmullet och köra tillbaka för en sista kväll i Ballina. Det här var mobilitetens sista dag, och både Juuso och João från Portugal skulle faktiskt bege sig mot Dublin redan samma kväll eftersom de båda hade bokat flyg hem på lördagsmorgonen. Själv hade jag bokat annorlunda för att kunna vara med ända till slutet av vår träff i Ballina, även om det egentligen inte var mer än en middag kvar på programmet.

Vi fick lite tid att strosa runt i Ballina - det är inget stort centrum (kanske som Jakobstad?), men deras Penney's (Primark) lär faktiskt ha varit Irlands största när det öppnade... Penney's hade jag redan kollat in i Dublin, men visst var det roligt att ha lite tid att gå runt på egen hand och bekanta sig med centrum! Sedan blev det en sista middag på en pub - och där hade några musicerande föräldrar från skolan dragit ihop en grupp folkmusiker som spelade för oss. Så roligt! Älskar den irländska musiken.

Själv hade jag alltså lite tid kvar i Ballina på lördagen (nästa inlägg!), men det började vara dags att säga hejdå till alla nya vänner. Det kändes märkligt efter så intensiva dagar, men samtidigt inte så dramatiskt trots allt - jag visste ju att vi kommer att samarbeta vidare på distans och dessutom träffas flera gånger igen under projektets gång. Tänk, så lyxigt! Är så, så glad att jag får delta i det här projektet.