För länge, länge sen fanns det en tid när jag skrev om mina barn när de fyllde jämna år och månader. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som förra veckan. Som med allt annat! Det känns som om det gått en blinkning sedan den där vackra septemberdagen för fem år sen, då när hela familjen hade höstblåsor och jag hade vilat mellan värkarna halva natten bredvid en lugnt sovande fyraårig Edvin. Samtidigt är det en evighet. Då var Edvin en gosekindad liten knatte som sov mellan oss i sängen, nu är han en virvelvind på långa ben. Då var det självklart att låta fammo och faffa ta hand om storbarnen när vi skulle in till BB, nu har vi fått vänja oss med att klara oss utan fammo. Då gissade jag att det var en särdeles fin unge som var på väg ut i världen, nu vet vi att det var så. Därför kan jag inte låta bli att skriva ett födelsedagsinlägg. Josef! Fem år!
Det händer ungefär dagligen att jag ser honom på avstånd och inte kan begripa att den långbente killen som kan ungefär det mesta själv är min minsta, min baby. Hur gick det här till? Samtidigt känns det förstås nästan overkligt att tänka sig att vi bara hade två barn ända tills han kom. Han behövdes ju här, förstås! Han är klok och liksom stadig, i balans ända sen han var pytteliten - utom vid måltiderna när han härjar och springer och gömmer sig, mest för sakens skull tror vi. Det går över. Han bäddade själv en madrass åt sig och bestämde att han skulle sova på golvet i vårt sovrum, och så gjorde han det ett par veckor. Han älskar Ryhmä-Hau, Spotify, sina bröder och sitt dagis. Han har börjat bli nyfiken på både finska och engelska. (Igår när barnen hade filmkväll med Alvin och gänget på engelska kom han springande gång på gång och ville veta vad olika ord betyder. Eftersom han inte pratar riktigt rent på svenska heller var det inte så lätt varje gång och vid ett tillfälle såg han lite bekymrat på mig och sa "Mamma, du kanske inte kan engelska så bra?" Det kunde jag ju ha blivit lite knäckt för, men sen fixade jag flera ord på raken och upprättade min engelsklärarstolthet!)
"Äntligen är jag fem! Jag väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat."
(Och till sist... det finns massor av barn som är världens finaste, jag vet. Men just den här råkar vara min världens bästa femåring!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar