September i den lyckliga staden

Ja, hur gick det med hösten som skulle bli lugnare och trevligare tack vare den (något) minskade arbetstiden? Helt okej, skulle jag säga! Det händer fortfarande att jag kommer hem alldeles stirrig från jobbet och sitter sena kvällar framför datorn med mina långa listor, men inte så ofta. Det händer till och med att jag hittar mig själv med barnen i soffan framför Barnkanalen  - så där ineffektivt och planlöst som jag verkligen, verkligen vill att mina kvällar ska vara. Så här på avstånd får jag nästan magknip av att tänka på att mina vardagskvällar (och jo, ibland hela helger också) periodvis har bestått av att barnen och Matias fått göra sin grej medan jag stängt in mig framför datorn och jobbat. Inte som undantag, utan som regel. Där vill jag aldrig hamna igen och om det krävs att jag undviker heltid så må det så vara. Livet är för kort! 

Ingen har väl missat den där klyschan om att ingen ligger på sin dödsbädd och ångrar att hen jobbat för lite i sitt liv. Jag brukar tänka att jag är rätt säker på att det finns många som gör det - hemmafruar och idealmödrar som aldrig fick utvecklas till det de kunde ha blivit, personer som mot sin vilja hamnat utanför arbetslivet, en och annan stackare som av gammal vana såsat på i sina enkla, icke-krävande, urtråkiga uppgifter och upptäckt alldeles för sent att hen ju faktiskt kunde ha vågat lite mer. Men samtidigt, för mycket är för mycket. Finns inget bättre ord än lagom. Jag vill för ingenting sluta jobba och bara vara ledig, men jag vill vara ledig när arbetsdagen är slut. Och jag vill att den ska ta slut, helst innan jag kör hem. Det är mitt anti-ambitiösa yrkesmässiga mål - jag är inte där, men jag tar små, små steg i den riktningen i alla fall!

Till sist kan jag bara inte avsluta utan att också konstatera att det har varit ett par väldigt annorlunda dagar på skolan efter den tragiska händelsen vid Juthbacka häromdagen. Även om personen inte hade någon koppling till skolan egentligen så är det en liten stad och många som har påverkats på olika sätt. Det hela är så sorgligt och hela situationen som ledde till det här är så skamlig för Finland att jag bara tappar andan av det. Att människor (människor!!) ska tvingas leva i ovisshet och otrygghet i så många år och att det ska vara så oerhört svårt att få stanna och bygga en framtid här - det är obegripligt. Samtidigt får jag tillbaka lite hopp om mänskligheten och vårt land av att se hur många som reagerar och sluter upp för att visa att det här systemet inte är okej - jag önskar bara att myndigheterna i det här iskalla landet skulle lyssna nån gång ibland. För det är inte okej.