Det här är söndagsfrid. Matias har tagit barnen till söndagsskolan och jag stannade hemma för att "vakta söndagslunchen som puttrar på spisen" - men egentligen mest för att få känna efter hur ett tyst hus låter. Det händer inte så ofta! Doften av älgstek sprider sig i huset och ingen vill något av mig på en stund. Jag njuter. Och då slår det mig att nästa inlägg om Irland faktiskt är så söndagsstilla som det någonsin går att få en fredag att bli. Under kick-offens sista officiella dag åkte vi på en utflykt till halvön Mullet, en dryg timmes bilfärd från Ballina. Det var en fantastisk plats!
Det hade frusit på under natten och med tanke på att ingen använder vinterdäck på Irlands krokiga små vägar och hur ovanligt det verkade vara med isigt före att döma av folks reaktioner kändes det aningen nervöst att sätta sig i minibussen på morgonen - inte minst för att vår jovialiske chaufför fortsatte prata lika oupphörligt i telefon som dagen innan! Men det gick bra. Förstås.
För att komma till Mullet körde vi över vidsträckta torvfält och mjuka kullar. Irland är så vackert! Jag kände hur gärna jag nån gång vill ta med hela min stora familj till Irlands västkust för att se mera - den som älskar kalfjäll måste älska det här landskapet också! Det hade samma vilda, ruggade men samtidigt vackra stämning som kalfjällen i Arjeplog. En dag, familjen. En dag.
Området här ute på kusten räknas till Gaeltacht, alltså de områden på Irland där iriska är det dominerande språket och också används som hemspråk i många familjer. På halvön och däromkring finns flera sommarläger dit barn och ungdomar skickas för att få språkbada på iriska samtidigt som de paddlar och simmar. Det lär också vara allt fler hus som ägs av sommargäster, samtidigt som samhällena på halvön fortfarande är levande glesbygd med skolor, kyrkor och så vidare.
Den lilla byn vi först tog sikte på var Eachléim, där vi skulle hälsa på i ett litet (minimalt) - typ - berättarcentrum. Minns faktiskt inte vad det kallades, men det var ett litet hus som verkade skötas om av en handfull eldsjälar som bl.a. samlade berättelser och legender från trakten.
Vi var där för att träffa Pap, en historieberättare från byn. Han tog emot oss i dörren och var en uppenbarelse i en klass för sig - en väderbiten liten gubbe med håret på ända. Jag har inga bilder av honom helt enkelt för att han på nåt sätt hade för mycket integritet för att fotas. Det hade känts snudd på opassande. Vi satte oss i en ring och väntade. Han väntade också. Sedan började han så småningom berätta, men mer om traktens historia än om de irländska sagorna vi hade väntat oss. Det gick lite trögt, och de som varit med förr sa att han ibland är en strålande berättare, men just den dagen kom han aldrig riktigt igång. Det kanske är så med naturkrafter och med gubbar som heter Pap - de går inte att schemalägga!
Efteråt var nästa stopp Eachléim Heritage Centre, ett lite mer officiellt kulturcentrum där vi fick höra bland annat om livet och naturen på öarna i trakten och om den stora utvandringen från den här trakten till Nordamerika. Väldigt intressant!
Michelle, en av lärarna i vår värdskola i Ballina - hon med vinröd jacka på bilderna ovanför, bor på Mullet och var vår guide den dagen. Tack vare att hon känner folk på halvön kunde hon ordna med alla besök och folk som ställde upp och berättade för oss. Dessutom fick vi hälsa på i en fyr tack vare henne!
Blacksod lighthouse, längst ut på halvön Mullet, är egentligen inte öppen för besök av allmänheten, men Michelle hade ordnat så att fyrvaktaren tog emot oss och visade oss runt ändå. Väldigt spännande, tyckte den här landkrabban som inte är van med fyrar!
Nu har jag glömt bort fyrvaktarens namn, men jag minns i alla fall att fyrvakteriet har gått från generation till generation i hans familj. Han växte själv upp i fyren när hans pappa skötte om fyren och bodde sedan själv i den också som vuxen när han själv tagit över uppgiften. Numera bor han dock i ett hus en bit ifrån fyren som numera bara är hans arbetsplats, inte hans hem. På hösten efter att familjen hade flyttat från fyren förstördes faktiskt delar av fyren av en stormvåg, så där hade de bra timing...
Det är ingen hög fyr - det ser man på bilden av utsikten - men det är ändå något särskilt med att stå uppe vid en fyrlampa och se ut över havet! Fyren är också central för kusträddningen i området och vi fick höra - i flera sammanhang faktiskt - om en tragisk händelse för mindre än två år sedan, när en räddningshelikopter kraschade i en storm inte långt därifrån så att alla fyra i besättningen omkom. Helikoptern var på väg tillbaka efter en räddningsinsats och krockade med en klippa på ön Blackrock island. Det var påtagligt hur skakade folk här fortfarande var när de berättade om olyckan. Nu råkade vi ju besöka halvön en klar och vacker dag, men jag kan tänka mig hur utsatt man är för väder och vind från Atlanten när man bor där...
Och för att gå längre tillbaka i historien så fick vi också veta att landstigningen i Normandiet 1944 faktiskt sköts upp med en dag efter väderleksrapporter som den nuvarande fyrvaktarens pappa (eller om det var farfar) skickade från just Blacksod lighthouse. Historiens vingslag!
Återkommer med bilder från resten av den här bildsköna dagen senare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar