2018 i listform

Återanvändning är hett, som ju alla vet. Därför är det väl inte mer än lämpligt att återanvända den urgamla årslistan nu när det börjar bli dags att summera året? Vi kör!

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? 

Ja. Jag drog igång ett Erasmusprojekt, köpte ett drömhus och besökte Legoland.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Ja. Huset! Visserligen flyttade vi inte långt, så vardagsrutinerna ändrade inte mycket, men det har ändå varit en märkbar förändring i vardagen. Positivt på så många sätt, till och med fast vi flyttade ifrån vår bastu!

Blev någon/några av dina vänner blivit föräldrar i år?  

Min systerdotter Anni föddes i maj! Ett par kompisar fick också tillökning, roligt med alla små som dyker upp i världen.

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas?   

Jag kommer åtminstone att göra mitt bästa för att minnas 11.5 som är min systerdotters födelsedag! Och 27.10 är det datum vi sov första natten här i huset - visserligen skulle jag bli förvånad om jag minns det exakta datumet om några år, men nu har jag det på pränt här i alla fall!

Dog någon som stod dig nära? 

Nej. Tack!

Vilka länder besökte du?  

Spanien (Mallorca) på sportlovet, Danmark i juni, Sverige i augusti (Norrfjärden) + september (Göteborg) och slutligen Irland i november. Inget dåligt år på resefronten! Det har varit väldigt olika resor, men gemensamt för dem alla är att de har varit roliga, givande och lärorika på sina egna sätt och vis.

Bästa köpet? 

Det största köpet var helt klart huset och jag är rätt säker på att det var det bästa! På en lite annan skala är jag hemskt nöjd med att ha gjort slag i saken och äntligen skaffat icebugs. Magiskt bra att gå på halkiga vägar med!

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Ja! Så mycket. Att gå i skogen, att se världen, att lära mig nya saker och och att se mina barn lära sig nya saker. Att läsa, att äta, att jobba, att vara ledig. Att få fast anställning och flytta in i en gammal bondgård.

Saknade du något år 2018 som du vill ha år 2019? 

Jag har fått så mycket 2018 att det känns nästan girigt att begära mer. Men jag önskar mer tid att tänka efter, mer ordning bland mina saker (= färre bananlådor!) och (än en gång) en träningsrutin som jag inte kompromissar med. Och fred och rättvisa och respekt till världen, tack!

Vad önskar du att du gjort mer?  

Jag önskar att jag hade hälsat på min mommo på Purmohemmet mer och prioriterat träning även när tiden egentligen inte finns - jag avslutar året med spänningar i axlar och nacke som är helt självförvållade på grund av att jag valt annat än motion.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tagit med jobb hem. Överhuvudtaget önskar jag att jag hade kunnat jobba mindre, speciellt nu på höstterminen - ibland har barnen låtit snarast förvånade när jag inte haft något i jobbväg som måste göras på kvällen och det känns ju helt klart fel. Samtidigt underlättar det förstås att jag verkligen gillar mitt jobb. Vilken mardröm det skulle vara att sätta så mycket tid och energi på något man inte ens tycker om!

Favoritprogram på TV (eller Netflix - det har ju faktiskt blivit 2018)? 

Har plöjt igenom rätt många avsnitt av Call the Midwife i höst, så just nu är det den enda jag kommer på...

Bästa boken du läste i år?

Kanske How to stop time av Matt Haig? Den var inte perfekt, men jag tyckte verkligen om den.

Och nu när jag plockar fram min lista (så nördigt, men jag är så glad att jag har den) upptäcker jag några guldkorn till:
Själarnas ö (Johanna Holmström)
Everything, everything (Nicola Yoon)
En droppe midnatt (Jason "Timbuktu" Diakité)
Damkören i Chilbury (Jennifer Ryan)

Rekommenderar dem alla! Och kan avslöja att jag också har en halvskriven lista om mitt bokår 2018...

Vad var din största framgång på jobbet 2018? 

Att initiera och sparka igång vårt Erasmusprojekt. Visserligen har jag fått väldigt bra uppbackning, men är stolt över att ha vågat ge mig in på något nytt och obekant, särskilt när det inbegriper en massa byråkrati! Nu är det bara att ro i land det också...

Din största framgång på det privata planet? 

Med risk för att låta tjatig - att jag (vi!) vågade språnget och flyttade hit.

Största misstaget?

Saknar jag helt självinsikt när jag har svårt att komma på något större misstag här? Misstag i någon mån gör jag mer eller mindre dagligen, men det hör till. Det finns inget stort jag ångrar.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?  

Gladare, vågar jag nästan säga!

Vad spenderade du mest pengar på?  

Igen, huset. Och en ny(are) bil i ungefär samma veva. Därefter kommer resorna med familjen, om vi räknar bort vardagsutgifter. Ja, vi har spenderat en del i år, det har vi. Puh!

Något du önskade dig och fick? 

Jag fick flytta till ett gammalt hus med en massa charm. Jag får bo nära skogen och jag får ha en stor gårdsplan. Jag får ha öppen spis i köket och jag får ha en massa luft och yta. Jag fick äntligen fast anställning! Vi fick vårt Erasmusprojekt beviljat och jag fick stipendium för bokmässan. Jag har fått resa både med familjen och på egen hand. Det är mycket jag önskat mig och fått 2018!

Något du önskade dig och inte fick?  

Nej, åtminstone inget jag uttryckligen önskat! Det är ju helt otroligt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? 

Jag hade nyligen kommit hem från bokmässan i Göteborg och störtdykt rakt in i en ny jobbvecka, så jag firade väldigt stillsamt. Jag antar att jag firades av familjen, men mest av allt minns jag hur skönt det var när jag bestämde mig för att inte försöka klämma in något särskilt firande just då! Det var den sista födelsedagen jag firade på Aspvägen, förresten - bara ett par veckor före flytten.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Det har varit ett väldigt bra år, men ännu bättre kunde det nog ha blivit med ett dunderstarkt immunförsvar för samtliga i familjen. Ett sånt skulle sitta fint inför 2019!

Vad fick dig att må bra? 

Sova tillräckligt långa nätter. Jag har faktiskt försökt få till tidigare kvällar i höst, och även om det inte är någon radikal förändring så har det åtminstone gått mot rätt håll. Så skönt också att ha så stora barn att vi faktiskt får sova på nätterna numera!

Vem saknade du? 

Min svärmor. Vi har varit utan henne i flera år nu, men hennes omtanke om oss och framför allt våra barn fattas oss ännu!

De bästa nya människorna du träffade?  

Här får jag kanske säga Erasmusgänget på Irland! Jag hade ju haft kontakt med många av dem ända sedan i vintras, men det var ändå över förväntan roligt att träffas. Det känns stort att inte bara ha fått lära känna lärare från runtom i Europa, utan dessutom samarbeta med dem.

Mest stolt över? 

Nu ska jag försöka att inte upprepa mig ännu mer än jag redan gjort (läs: jag skippar Erasmusprojektet och flytten här) och säger helt enkelt mina barn. De växer så det knakar, både i klädstorlek och som människor. Tänk att få vara en del av hela deras uppväxt! Det är ett under i sig.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag ska göra ännu mer för att kunna lämna jobbet på jobbet oftare och ha kvällarna för annat. "You don't have to work harder, you have to work smarter", skrev jag upp i min kalender efter någon föreläsning vi hade. Det tror jag på, nu gäller det bara att lista ut vad "smarter" innebär rent konkret... Jag tänker också få in mer promenader i skogen. Dagliga är nog att sikta för högt, men några gånger i veckan i alla fall. Det borde inte vara svårt nu när vi bor granne med inte bara skog, utan också stigar som hålls upptrampade året om!

Fäboda!

Vad hitta på en jullovsdag när alla mår bra och har lust att hitta på något, men vi ändå känner att vi borde hålla oss borta från folk ännu lite till? Ut på tur! Jag trodde att det var gråmulet idag - ända tills vi kom fram till den höga himlen över Fäboda. Så otroligt vackert! Dessutom var det nästan onormalt skönt för att vara vinter ute vid havet - det var noll grader och nästan ingen vind. Visst blev det lite kallt om fingrarna när vi åt våra trangia-nudlar, men något annat är väl knappast att räkna med. Så glad att vi kom oss iväg!

Jullov alltså. Tänk att få ägna dagarna åt att göra precis vad vi vill?? Jag vet att det inte skulle vara samma sak om man jämt hade lov, men nu känns det nästan overkligt skönt. Tänk att jag i något skede tyckte vi borde dra igång nåt renoveringsprojekt under jullovet! Tack och lov att vi skippade den tanken ganska omgående - det var nog bara mitt uppskruvade "mitt-i-terminen-jag" som höll på att gå i spinn. SJÄLVKLART skulle vi inte göra något annat än precis vad vi vill just nu.

En annan sak jag tänkte på var hur Österbotten ibland känns som ett ganska ointressant hörn av världen - med tanke på Erasmusprojektet och mobiliteten vi ska stå värdar för nästa vinter har jag gått och funderat en del på vad vi har att visa upp. Sedan kommer det dagar som det här och vårt hörn av världen känns inte det minsta ointressant längre! Världen, världen. Så mycket vackert det finns!

Julhelgen

Det sprakar i kakelugnen, barnen har somnat och julhelgen går mot sitt slut. Jag studsar alltid till när folk skriver något cyniskt om hur julen ska ut senast idag och hur skönt det ska bli att slippa alla tomtar. Sorry, say what? Det är ju nu den sköna delen av julen börjar - när allas julnerver lugnat ner sig och allt som är kvar är att äta julgodis och njuta av ledigheten. Här kastas det inte ut några granar på minst ett par veckor ännu! Skulle kanske kännas annorlunda om man hade hunnit med att sakta in och njuta av advent, men för mig är det nu julen är som bäst. 

I år firade vi både julafton och juldagen hemma hos mamma och pappa - med traditionsenligt pyjamasparty däremellan! Mysigt, mysigt. När jag började tänka på att summera julhelgen 2018 slog det mig att jag en gång i världen gjorde en listsummering... efter lite grävande visade det sig att det var 2011, vilket känns nästan som tidernas begynnelse. Men jag kör den igen, med ett par modifieringar! (Som vanligt - mest för min egen skull. Är rätt klar över att nyhetsvärdet för allmänheten inte är så högt!)

Alltså - julens...

NERVER PÅ HELSPÄNN: Vårt mellanbarn dagen före julafton. Puh! Vi blev alldeles matta hela familjen, tror jag. Och ett annat, lite oväntat, barns nerver dallrade betänkligt den där sista halvtimmen innan julgubben äntligen gjorde entré...

GODASTE: Julbordet på Stennabba på julaftonen. Tidigare har jag inte varit någon vän av julbord (som barn åt jag bara plommon och riven morot på julafton), men jag har börjat tycka om fler och fler av rätterna. I år var jag lite extra förtjust i skinkan, mammas rödsallad, ris á la Malta och allt det andra. Och ja, jag är fortfarande svag för plommon och riven morot...

KONKURRENT I KATEGORIN "GODASTE": Följande måltid, om det är okej att kalla en buffé med kakor och julgodis för en måltid. (Jag tänker att - ja, det är det?) Det är den tid på året då Amanda totalt skämmer bort resten av familjen med godsaker! Tack!

HIGH(S): Måltiden på julaftonen. En stor del av min familj, inklusive min farbror och min morbror, på plats, gott och trevligt och roligt på alla sätt och vis. Så skön stämning! 

En annan high var att ta med Josef och hälsa på min mommo på Purmohemmet. Det blir alldeles för sällan jag hälsar på, men det gör mig alltid så glad de gånger hon ger mig ett leende, säger något smått eller bara tindrar lite med ögonen. Ibland känns det som att jag bara sitter och för en (rätt tjatig) monolog, men den här gången gick vi på rullstolspromenad i korridorerna och tittade på tomtar och speldosor. Jag tror mommo och Josef uppskattade ungefär samma saker... 

Och en till - det fann så många highs! - vi lyckades nämligen få barnen att öppna sina julklappar under ordnade former! Efter att julgubben sagt tack och hej drog vi oss tillbaka till vårt lilla hörn och tvingade barnen att öppna klapparna en i taget och titta ordentligt på julklapparna innan de rev upp nästa. Det fungerade jättebra, vilket fick mig att känna mig som en ytterst präktig förälder. Tja, nån gång ska ju det också hända... 

LOW: Att Arvid blev magsjuk på juldagskvällen. Tacksamt nog var alla friska på julaftonen i alla fall! Tur också att största delen av släkten hunnit bege sig vidare från Stennabba vid det laget, men jag hoppas verkligen att ingen hann smittas. Och så fick vi avstå från annandagens släktkalas och skjuta upp/eventuellt ställa in en och annan mellandagsträff. Börjar bli utled på denna december månad och alla sjukor! Må de inte komma med över till 2019! 

BÄSTA JULKLAPP (kategori barn): Frågar vi Josef är det helt klart det loppisfyndade Batman-duplot! Arvid och Edvin har redan hunnit plöja igenom ett par av sina julklappsböcker (Harry Potter och det fördömda barnet respektive Handbok för superhjältar, del två och tre). Ett gigantiskt legohuvud alternativt en tröja med de där superpopulära vändbara paljetterna  kan ha varit Edvins favorit och Arvids kanske cernitleran eller settet med ritkol. Fast nu gissar jag bara, eftersom de redan somnat för ikväll. 

MÄRKLIGASTE: Nässelfjärilen som flög runt i Sion på juldagskvällen. Den måste ha varit något förvirrad! Jag, Edvin och Josef var till Sion på De vackraste julsångerna, vilket var helt trevligt förutom när jag fick meddelande om att Arvid hade blivit sjuk på riktigt. Arvid och Matias hade stannat på Stennabba eftersom Arvid var så hängig, men vi trodde ju bara han var lite off efter förkylningen förra veckan... Suck. Men det var fint med julsångerna! Och nässelfjärilen!

MINSTA OCH SÖTASTE TOMTENISSE: Systerdotter Anni. Det är ett hårt liv när man är sju månader gammal och så söt att ingen i rummet kan slita blicken från dig!

LATASTE: Annandag jul här hemma. Visserligen blev den lite latare än vi ville eftersom vi var tvungna att stanna hemma från julkalaset i Lillby, men alla mådde bra och det var riktigt, riktigt skönt med en lat dag i vårt eget julhus.

PERSON JAG SAKNAT: Svärmor Maj-Britt. Ännu en i raden av julaftnar när vi måste nöja oss med att tända ett ljus på hennes grav istället för att fira julafton tillsammans med henne. Svärfar Ingemar firade jul i Sverige och tomrummet efter Maj-Britt blev så väldigt påtagligt när vi fortsatte till ett tomt hus efter gravgården bara för att göra ett snabbstopp och pyssla om hans värmesystem. Josef kommer inte att ha något minne alls av julafton med fammo och för Arvid och Edvin kommer det att bli allt mer avlägset ju fler jular som passerar. Det är så det är, livets gång. Men vi hade ju så hemskt gärna velat annorlunda.

GRATTIS: Till lillebror Johannes och hans Sandra som sov första natten i sitt nya hus nu i julhelgen!

JULPYNT: Julgranen, alltid julgranen! Både vår egen och mina föräldrars.

EFTERSMAK: Varm och god, även om den där slängen av magsjuka för Arvid ger en viss bismak. Men att ha min stora familj att fira jul med är fantastiskt - så tacksam för det! Hjärta hjärta. 

Dan före dan

Boom - så blev det faktiskt jullov!
Det har varit uppförsbacke mot slutet, med en termin som aldrig verkade komma fram till julfesten och barn som sportat med både feber, hosta och magsjuka till och från den här månaden, men nu är vi här. Jul! Lov! Och några utropstecken till! Det här har varit min målbild i flera månader och nu tänker jag njuta i dryga två veckor, var så säker.

Är för tillfället helt slut som artist efter att den här hösten toppades med julnerver i extremmått bland vissa familjemedlemmar idag, men så mycket är bra. Julgranen till exempel. Och pappa som kom och lämnade den utanför vår dörr. Och att vi är friska. Och det här huset vi bor i. Och att jag har bakat jullimpor. (Brända, men who cares?) Och att hyllorna vi hade beställt till köket äntligen kommit och att det blev superbra. (Sorry, har ingen bild.) Och imorgon julafton. Okej, egentligen ser jag minst lika mycket fram emot lata mellandagar framför brasan, men julafton är ändå alltid julafton. Och nu - dags att logga ut och önska er alla EN RIKTIGT GOD JUL!

Årets julklapp

Oui oui, bilden är suddig, men vi var för upptagna av att julstöka i mamma och pappas hus för att hinna ta bättre bilder! This is the one, den enda som togs medan vi var i full fart tror jag. Årets julklapp till våra föräldrar var att julstäda huset för dem, vilket vi gjorde i går. Nu var det ju inte min idé, så jag kan helt skamlöst hävda att det här verkligen var årets bästa julklappsidé. Det var väldigt uppskattat och det var också väldigt mycket roligare för oss än att springa runt på stan och försöka hitta på någon pryl som kan tänkas vara inte helt onödig. 

Vi hade skickat iväg mamma och pappa till Vasa och kom (obs: utan barn!) till Överpurmo peppade till tänderna. Det var så kul att hänga med mina syskon och så kul att gå runt och fixa och feja hem-hemma. Jag har kanske en lite problematisk hemkänsla just nu, nyflyttad och halvt nerpackad och sånt (senast i fredags körde jag nästan ända fram till mitt gamla hem innan jag kom på mig själv och fick vända på skolgården och försöka ta sikte på mitt nya hem istället), men det är skönt att känna att hemma fortfarande är hemma åtminstone på Stennabba. Jag har dessutom hunnit vara alldeles för lite i Överpurmo den här hösten, så jag tankade för fullt - inte minst när Hanna och jag tog hunden på långpromenad och nosade runt bland älgspår på skogsvägarna. Aah.

Några julklappar har jag kvar att fixa, för alla kan jag ju inte städa skafferiet åt. Och några skoldagar kvar. Och ett helt hus att typ... packa upp. Men ändå känner jag faktiskt mindre julstress än vanligt, kanske just för att vi är ganska nyinflyttade. Vem förväntar sig perfektion nu? Ingen! Jag vill få en del bananlådor ur vägen, men annars ligger ribban behagligt lågt i år. Dessutom - om vi börjar känna att det är för stökigt hemma hos oss kan vi ju alltid hålla till i ett visst hus på Stennabba som jag råkar veta är väldigt städat i hörnen..!

En osminkad sanning

Förutom allt annat jag bollar med så här i advent så tar jag också en antibiotikakur - minst en, kanske upp till två månader. Två gånger dagligen, minst två timmar efter och en timme före måltider, men inte strax före läggdags. Skojigt pussel mitt i allt annat som ska rulla, må jag säga! Men alternativet är att fortsätta dras med utslagen som håller på och tar över mitt ansikte, så till sist bestämde jag mig för antibiotika och krångel istället. Då och då händer det nämligen att min periorala dermatit blossar upp, och även om den oftast backar av sig själv har det hänt vid några tillfällen att det bara blivit värre tills jag fått ge mig och tagit emot en antibiotikakur. Det här är tredje gången, och det har varit sju-åtta år mellan kurerna, så det känns ändå ganska överkomligt. Och framför allt vet jag att kuren hjälper, även om jag hellre skulle låta bli förstås.

Det började i somras. En utlösande faktor kan vara starkt solljus och kraftig värme - och tji-tjing, så började det krypa fram under den extrema värmeböljan. Ingen överraskning där. Däremot kröp det inte tillbaka när värmen lade sig, utan blev tvärtom bara värre, inte minst nu på senhösten när det blev kallt och torrt i luften. En skojig ny feature (som inte syns så bra på fotot här ovanför) är att utslagen till och med har spridit sig upp till huden kring ögonen, det har jag aldrig testat förr!

Jaja, det ska väl ge med sig det här också, men lite nedslående är det att bläddra mellan alla goda råd eftersom jag just nu gör ungefär tvärtom.

- Ta det luuugnt. Perioral dermatit är stressrelaterat och det vet jag. Inte så konstigt kanske att det inte fått någon chans att retirera den här hösten, som jag hållit på.

- Ät grönt och undvik socker. Alltså, jag äter ju grönt. Men jag äter också en hel del "whatever gets me through the day-choklad". Det är inte jättebra, inte på nåt sätt.

- Täck för allt i världen inte in det hela under ett lager smink. Jag förstår. Men det är julfester och det är utvecklingssamtal och det är möten och undervisning och det är människor, människor överallt i min vardag och när jag är sliten från förr känner jag att jag behöver få lura mig själv (och spegeln) att jag är mindre sliten än jag är när jag möter dem. Hej tuber i sminkväskan. Jag borde göra slut mer er, I know. 

Det här var eventuellt supertråkigt för alla andra, utom kanske någon annan stackare som googlat på perioral dermatit? Ville ändå skriva. Det är ju varken farligt eller så hemskt jobbigt, men tydligen ett irritationsmoment som behövde ventileras ikväll. Och nu håller vi alla tummarna (yes?) för att kuren biter och utslagen snart är historia!

(PS. Ursäkta läskigt foto i början. Utslagen ser ut som de ser ut, men i verkligheten är åtminstone inte mina pupiller fullt så vampyrsmå som på bilden!)

Att landa springande

Det gick ju sådär med att blogga under resan - och att blogga när jag väl kom hem igen också, för den delen! En delförklaring var att den där trådlösa bildöverföringen från kameran som jag var så förtjust över... eh, slutade funka. Har inte haft tid att undersöka varför, men will do, will do. Sedan! Men som jag gissade var programmet intensivt när vi väl kom fram till Ballina, så särskilt mycket bloggande hade jag nog ändå inte haft tid med. 

Om inte förr, så kommer jag i alla fall att grotta ner mig i reseinlägg när jullovet kommer (jullov - som jag längtar!!). Tills dess kan jag i alla fall konstatera att resan blev ett minne för livet, på bästa möjliga sätt! Jag har så mycket att säga om den att jag inte riktigt lyckas sortera bland intrycken, men... wow. Att få resa på det här sättet, lära känna irländare och verkligen få en inblick i vardags-Irland på ett helt annat sätt än jag skulle få om jag hade rest dit som turist känns som en oerhörd förmån. Samtidigt blev jag väldigt sugen på att ta med mig min familj på en roadtrip för att se ännu mer av den gröna ön! Jag lärde mig så mycket, hade så roligt och umgicks med så trevliga människor att det inte är klokt. Att resa hem skulle ha varit sorgligt om vi inte hade varit medvetna om att det här bara är början på ett tvåårigt projekt. Om resorna tillsammans med eleverna blir ens hälften så givande så är jag stolt och lycklig över att ha fått det här projektet till stånd! 

När jag kom hem landade jag springande. Jag kan knappt fatta att det hunnit gå nästan två veckor redan, för när jag ser mig över axeln ser jag bara en virvelvind av dagar som lika gärna kunde ha varit en enda, väldigt intensiv dag. Jag ska inte ens försöka räkna upp allt jag klämt in på mina dagar, men jag kan konstatera att det inte var jätteförvånande att jag blev förkyld precis till vår lediga självständighetsdag och låg och sov största delen av förmiddagen. Nu är det bara att andas djupt och försiktigt stiga ut i den sista etappen fram till jullovet. En dag i taget, en uppgift i taget, så blir det nog bra. Och när det behövs kan jag se på bilder från Mullet Peninsula, en av de mest rofyllda platser jag har upplevt det här året. 

Dublin - en första titt

Framme! Jag ska väl medge att det (typ enda?) jag var nervös över på förhand var att hitta fram till mitt airbnb-rum i kväll... nu är jag här, och det var inte ens svårt. Inte ens att hitta rätt busshållplats i mörkret eller hämta nyckeln vid butiken nere på hörnet. Förstås. Och ja, det var rätt Spar, även om kassapersonen verkade totalt förbryllad först...

Jag har så många halvbloggade resor som jag aldrig hunnit blogga klart om, så den här gången tänkte jag producera inlägg lite vartefter - åtminstone från början, när vi väl är i Ballina kan det bli knepigare så fullspäckat som programmet ser ut... Med vår nya kamera kan jag nämligen föra över bilder trådlöst till telefonen! Kanske helt normalt nu i och för sig, men med vår tolv år gamla kamera gick det inte. Hehe, lätt att bli imponerad om man uppdaterar sina prylar tillräckligt sällan...

Nu känner jag att det blir ett ganska ospännande inlägg, så jag skyndar mig att slänga in några bilder från det lilla jag såg av Dublin by night. Sen är det faktiskt dags för pyjamas, klockan är ju faktiskt över nio lokal tid... aah, det har jag sett fram emot!

På väg!

Tajmingen kunde vara bättre - med ett halvt nerpackat nytt hem och en höst som snurrat fram i ilfart känner jag att äventyrslusten inte var den största när jag skulle packa mina väskor för att resa till Irland en hel vecka på egen hand.

Men här, i ett lugnt hörn på Arlanda, hinner jag långsamt ifatt mig själv. Hallå, nu ska jag upptäcka Irland! Jag, som aldrig sett den där ön förr, ska få se Dublin, Ballina och Galway! Jag ska få höra irländsk folkmusik (hoppas jag), se slott och gå på julmarknad. Jag hoppas få se novembersol, men är förberedd på regn. Jag ska träffa mina europeiska kollegor som jag haft kontakt med i snart ett år. Jag kommer att hälsa på i två irländska skolor - och vi kommer att på riktigt dra i gång projektet som varit på gång så länge!

Nu är jag mer än peppad! Men det behövdes några tysta timmar i mitt eget sällskap på Arlanda...

Mellan flytt och jobb och resa och allt

Fotot är visserligen svartvitt, men när jag ser mig i spegeln IRL är det ungefär så jag ser ut. November är alltid november, men det känns verkligen som om jag skulle behöva lite dagsljus just nu. Det har varit intensivt på jobbfronten och trots att jag mest av allt längtar efter att packa upp och fixa är i vårt nya hem (eller allra helst ligga på soffan i vårt nya hem och läsa, om jag ska vara ärlig) får vi fortfarande kryssa fram mellan bananlådor. Tack och lov att Matias i alla fall lyckats plocka och greja en hel del, så det känns som att läget är under kontroll i alla fall!

Är för tillfället väldigt kluven mellan att å ena sidan bara vilja tassa omkring här hemma och boa in oss och att å andra sidan studsa jämfota av iver inför nästa veckas planer. Det är ju då jag får åka till Irland!!! Jag och en kollega ska alltså till Ballina på Irland för att planera vårt Erasmusprojekt tillsammans med kollegor från andra länder. Dessutom har jag bokat in två dagar helt solo i Dublin före själva träffen - mitt trötta, slitna novemberjag skulle kanske inte ha bokat in några extradagar, men mitt peppade jag tidigare i höstas gjorde det utan att tveka. Liksom, hur ofta händer det egentligen att jag har vägarna förbi Dublin och kan stanna till och turista lite..?

Jag har aldrig varit på Irland förut, så jag ser verkligen fram emot att skaffa mig en uppfattning om den gröna ön - även om november känns som en rätt så riskabel månad när det gäller väder... Idag fick vi dessutom programmet för träffen i Ballina och både jag och min kollega gick runt och log som två fån när vi hade kollat igenom det - visserligen finns det en del planering på agendan, men också betydligt mer utflykter och roligheter än jag hade förväntat mig! (Till exempel en utflykt till Galway, vilket jag inte alls hade räknat med!) Om jag är lite sliten nu kommer jag antagligen att vara en zombie efter nästa vecka, men jag har väldigt starkt på känn att det kommer att vara värt det!!

Fars dag

Pappor är: Ovanligt bra i min närhet, skulle jag vilja påstå! När jag ser skämt om “what happens when daddy takes care of the baby” känns det som något som hämtat från en annan värld, för så ser det inte ut i min omgivning. Är rätt säker på att det gäller de flesta pappor häromkring i nådens år 2018 och är rätt nöjd med att mina söner får växa upp med det!

En pappa jag ser upp till: Pappan till mina barn. I över elva år har vi delat på föräldraprojektet och jag är mer än tacksam för min parhäst. Han fixar och grejar, kramar och skojar, lagar mat och förhör läxor. Även när tålamodet och orken krackelerar ibland finns det inte en tanke på att han skulle dra sig undan sitt ansvar, utan han finns där för oss, både för mig och för barnen. Mattus, du vet att jag lätt får utslag av sentimentala kärleksförklaringar på sociala media, men ett stort hjärta till dig!

Jag som pappa är/skulle vara: Det här är så intressant! Jag börjar ha en ganska klar uppfattning om hur jag är som mamma vid det här laget, men hur skulle jag vara som pappa? I grund och botten skulle jag nog vara samma sorts förälder som jag är som mamma - kärleksfull, peppande men en aning disträ - men säkert skulle jag ändå skulle ta en lite annan roll? Skulle jag ändå vara den som har koll på tandläkartider, hobbyer och knytkalas? Jag vet i alla fall att jag knappast skulle kunna lämna över vardagsmatlagningen på den andra föräldern lika ogenerat som jag gör nu utan att känna mig som en riktig mansgris...

(bild)

En sak min pappa lärt mig: Det ordnar sig!

Det bästa med min pappa: Att det ordnar sig! Han hittar saker som försvunnit spårlöst. Han bakar jättegoda tårtor. Han har alltid plats i famnen för sina barnbarn. Han vill påverka saker till det bättre. Han trivs i naturen och har fört den glädjen vidare till oss. Han har sinne för humor. När jag var liten somnade jag tryggt i bilen i absolut förvissning om att ingenting kunde gå fel när pappa körde. Tack för tryggheten och känslan för det vackra som du gett oss, pappa!

På så sätt liknar jag min pappa: Jag har nog fått en viss tidsoptimism av honom… och ingen av oss har tålamod att göra saker petnoga. (Däremot är han nog betydligt mer handlingskraftig än jag - han är berömd för att börja måla och tapetsera bortglömda projekt dagen före studentkalas, det är inte jag.) Vi gillar båda två gamla saker, natur och fotografering. Jag tycker det är svårt att själv se likheterna som säkert finns, men jag blir alltid glad när jag lägger märke till något!

Det här borde alla pappor ha rätt till: Pappaledighet! Någon klok person att prata med när det känns motigt och så en och annan sovmorgon.

Så firar jag farsdag: Min egen pappa brukar hålla till i älgskogen på farsdagen och firas nästa aldrig på rätt dag - den här gången blev det på lördag kväll som vi firade både honom och min moffa i Purmo. På själva farsdagen uppvaktade vi Matias (är ovanligt nöjd med bokpresenten jag gav honom - Bevare mig väl, en riktig tegelsten om byggnadsvård av gamla hus) och söndagslunchade på Friends & brgrs tillsammans med svärfar. Inte mindre än fyra pappor har jag att fira i min närhet!

...och i kökssoffan sitter ana-moffa och ser roat på medan barnbarnsbarnen övar på sina partytrick. Där har vi ännu en viktig pappa! När jag var liten och sov över vid mommo och moffas efter hornorkestern varje måndagskväll var det mest mommo som skötte saker och ting och moffa var lite mer i bakgrunden. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir moffa - tänk vilken förmån att fortfarande få lära sig saker av sina morföräldrar när man närmar sig 40! (Tack för bilden, Hanna...)

Nyinflyttad, sliten och glad

Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!

Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

Leva nu

Leva i nuet, det är väl så en insiktsfull människa gör? Försök med det, du som får nycklarna till nya huset på tisdag, ska flytta nästa helg och just nu har ett höstlov som du borde använda på bästa möjliga sätt! Det är inte helt lätt att fokusera, om vi säger så. Jag tänker att vi borde organisera, packa, fixa, göra adressändringar och samtidigt få undan så mycket jobb som det bara är möjligt - allt för att göra de kommande två veckorna så mänskliga som möjligt för oss. Nu kör vi, helt enkelt!

Men igår hade vi ett möte på banken på eftermiddagen och passade på att fortsätta till Överpurmo efteråt. Så skönt med åtminstone en halvdag helt ledig! Arvid hade med sin cykel, så först cyklade jag en runda med honom och sedan med Edvin. Underbart med Överpurmovägar i höstsol! (Fast Edvin och jag råkade välja en väg som bokstavligen bestod av geggamoja. Gick bra ändå, vi tog det som ett äventyr.) Barnen hittade moster Jennys gamla rullskridskor och övade entusiastiskt på gårdsplanen. Mamma bjöd på risgrynsgröt, pappa bjöd på godis och Johannes bjöd på guidad rundvandring i deras hus - som växer fram i ilfart nu. Bra dag.

När duger vi?

Jag ska fortsätta spinna vidare på bokmässetråden! Ett av de intressantaste seminarierna jag gick på var alltså ett som kallades "När duger vi?", där Clara Lidström och Erica Dahlgren som har skrivit boken Hjälp jag är utmattad talade med psykologerna Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten som i sin tur har skrivit boken I befintligt skick. Clara och Erica har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter av utmattningsdepression medan Kristoffer och Katja å sin sida har skrivit sin bok i egenskap av psykologer. Så bra kombination! Gillade dessutom hur alla deltagare verkligen kunde samtala och lyssna utan att prata omkull varandra - så är det inte alltid i en panel som diskuterar ett ämne som alla brinner för!

Kastar in några guldkorn från mina anteckningar!

- Erövra tråkigheten! Det kan vara tufft att börja se sig som en tråkig person som säger nej och inte ställer upp, men det kan vara nödvändigt. Också roliga saker kräver energi. Underbara Clara berättade också om det hon skrivit om på bloggen, nämligen hur hon börjat "mamma" sig själv. Det innebär helt enkelt att hon är lika snäll och tålmodig mot sig själv som hon är mot sina barn:  “Vad du verkar ledsen idag, kanske du är trött, du behöver nog vila nu.”

- En viktig poäng i samtalet var att prestationshetsen vi lever med faktiskt är ett samhällsproblem mer än ett individproblem. "Vi har skapat ett samhälle med ständig förändringslust. Vi ska inte vara nöjda med vad vi har eller hur vi ser ut. Det är bra att veta om att felet inte ligger på oss, utan felet är att vi lever i ett samhälle som premierar den som är driven och framåt." (Clara Lidström)

- Och: "Det är inte gott för människan att leva ensam. Vi är gjorda för att leva i flock och om någon säger åt oss att vi behöver vara på ett visst sätt - träna mer och shoppa mer - för att få vara med i gemenskapen, då kommer vi att kämpa hårt för att få vara med i gemenskapen. Vi blir dåliga konsumenter om vi är nöjda, så det finns starka makter som vill att vi ska fortsätta vara missnöjda." (Katja Lindert Bergsten)

- Samtalet i ett nötskal: Var inte hårdare mot dig själv än du är mot andra. Erövra tråkigheten och inse att även det som är roligt kräver energi. Du duger och du är värdefull, även när du ligger på soffan och äter geléhallon!