Det händer inte så ofta, men ibland känns det som om man rest långt fast man inte flyttat sig långt i kilometer. Största delen av den här helgen har varit ganska seg, men en trött familj i allmänhet och en febertrött Josef i synnerhet. Igår var den lille stackaren helt däckad av febern, men idag har krafterna börjat återvända. Och eftersom solen faktiskt inte gick att ignorera hoppade vi i bilen mot kvällskanten och körde ut till havet för att grilla korv. En kort biltur - och en helt annan värld! Höstens vackraste kväll, om inte årets.
Josef var glad och pigg, och skulle vi inte ha vetat om att han haft feber nästan hela helgen skulle vi inte ha märkt något på honom. Visserligen hade han mer feber när vi kom hem, förmodligen mer än om vi skippat utflykten, men just idag känner jag mig inte som någon dålig förälder fast jag säger att det var värt det. Det var det!
För det är inte många sådana här septemberdagar vi får. Det var för varmt för våra tjocktröjor och barnen hoppade på klipporna så vi fick hjärtat i halsgropen. Rönnbären lyste röda och träden gula, vattnet skvalpade lugnt och solen färgade allt i guld när den började sjunka...
Och även om jag alltid blir lite stressad av att äta med barn i närheten av sand (jag vet, jag är inte så zen) så var korv, morotsstavar och kex världens bästa kvällsmat just ikväll.
För att inte göra avslutningen sämre än resten av kvällen passade solen på att gå ner precis när vi packade ihop, släckte elden och förberedde oss på att köra hem och ta itu med nattningsbrottningen. Är så oerhört tacksam för den här kvällen! Den laddade batterierna så mycket bättre än något annat jag kan komma på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar