Att Finland fyller 100 år i år lär inte ha undgått någon som bor i den här delen av världen. Oj, så det firas och uppmärksammas! Men för att göra det hela lite mer lokalt så sammanfaller det tydligen med att vår kommun Pedersöre fyller 40 år - och att Sursik, kommunens högstadium* fyller 50. Som jag kan gilla sådana snygga sammanträffanden! Jag är tydligen inte den enda, för igår firade kommunen med ett massivt kalas. Alla kommunens elever hade obligatorisk skoldag som till största delen bestod av en jättekonsert i en "skolkör" med ca 1200 elever. Mäktigt! Edvin hade gått och sjungit på sångerna och räknat dagarna i säkert två veckor - Arvid var, som den nästan-tweenie han är, lite coolare, men visst har han också gått och nynnat på sångerna.
*Låtom oss kalla det så, men för protokollets skulle kan jag inflika att jag vet att det är en föråldrad benämning.
Jag kan inte låta bli att vara imponerad av hur smidigt allt gick! Bara i kören fanns alltså 1200 uppspelta elever, men dessutom måste det ju ha varit ett par tusen till i rörelse på Sursikbacken samtidigt. Och visst kändes folkmängden av, men inte så att det skulle ha blivit krångligt eller otrevligt. Och det märktes verkligen att barnen hade övat sångerna i skolan! Alla klämde i, även i de finska sångerna... (även om denna ömma mor noterade att hennes förstfödde vid något tillfälle pratade och fnissade med sin bästis mitt under en sång de borde ha sjungit med i... knappast var de ensamma om det.)
Något av det Edvin sett fram emot mest var att sjunga Arrows med just Alva som solist - stjärnglans! Och Pa to ta na kako kan förstås aldrig gå fel... Tur med vädret också - jag fick exakt en (1) regndroppe på mig trots att himlen såg ut att braka sönder när som helst. Ösregn hade gjort festen lite mindre rolig, kan vi väl lugnt säga.
Efter skolkonserten bjöds den flertusenhövdade människomassan på bakelser och jag har funderat i ungefär ett dygn nu på hur man gör för att beställa bakelser till typ alla som vill komma. Plus minus ett par tusen!? Det övergår mitt förstånd, men så är jag inte så värst organisationsbegåvad heller. Nonstop-program och torg med kommunens föreningar och organisationer var det sen också, ganska underhållande men inte så lite tålamodsprövande tillsammans med en nästan-treåring som har upptäckt a little something something called självständighet...
Jaja. Nu är det plötsligt söndagskväll och det känns som om helgen försvann lite för fort. Delvis kan det förstås beror på icke-vilan igår, men ännu mer tror jag faktiskt det beror på att 1-2 familjemedlemmar håller fast vid de senaste veckornas tendens att gnälla och tjuta vid allt som liknar en motgång. Det är en fas. Det är en fas. Det är en fas. Nu är det bara att komma ihåg det. Och stålsätta sig inför den fullspäckade och halvplanerade måndagen som närmar sig med rasande fart... Yikes. När är det helg igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar