Visst är det betydelsefullt att fylla 18 år. Eller 50, eller 100. Men tre år känns också som ett betydelsefullt trappsteg. Ända upp till två års ålder är det framför allt det babyknubbiga, stapplande och sockersöta som dominerar, men en treåring kan dela ut mördande blickor och snustorra tillrättavisningar om någon i misstag råkar säga att hen är "för liten" för något. ("Nähä, jag e soo!") Vi har inte längre någon småtting. Numera har vi bara storbarn. För Josef har fyllt tre.
Övergången skedde egentligen under sommarlovet - vid skolavslutningen kändes det stort och främmande och sentimentalt att Josef skulle säga hejdå till sin småbarnsavdelning och förbereda sig på att börja gå tillsammans med storbarn nu i höst. Även om han kunde mycket och tyckte (!) mycket, så var han min baby. En stor baby, men ändå. Efter sommaren kan jag inte med bästa vilja kalla honom min baby, även om jag i smyg snusar honom i håret och lyssnar på hans andetag när han somnat på kvällen. Han har lärt sig så mycket sedan början av juni, och nu känns det fullständigt logiskt att han ska hänga med större barn på dagarna.
Att vi blivit av med blöjor dagtid efter sommarlovet känns stort (och så skönt!), men det är så mycket annat också. Det är något med hela hans attityd - han "kan själv", men han KAN verkligen själv. Han kan klä på och av sig, han kommer ihåg pottan själv. Vill han sitta och rita en stund drar han fram stol och bord ur skrubben, plockar papper ur printern och letar fram en penna i storebrödernas saliga röra. Han har börjat prata på ett annat, mycket mognare sätt och går att resonera med om något går honom emot. Fortfarande talar han inte alls rent, men numera kallar han sig Josef istället för Ofef. Han kan räkna till tio och visa med sina fingrar hur gammal han är. På dagis leker han gärna med de större barnen - inte så konstigt kanske med två storebröder och deras kompisar här hemma. Han har blivit så duktig att min hjärta kläms ihop och jag måste påminna mig om att han kommer att behöva mig i många år ännu. Inte på samma sätt som när han var den lilla räkan som behövde hjälp med allt, men på nya sätt.
Imorgon blir jag antagligen tvungen att stanna hemma med fortfarande småfebrig Josef och slits mellan att stressas av tanken på allt jag borde göra på skolan imorgon och att i smyg (och med halvtaskigt samvete) ändå se fram emot en lugn hemmadag med den här fina ungen.
Hjärta.
---
Update: Hm. Pusslad kombination så att jag är hemma halva dagen och jobbar på eftermiddagen. Det bästa eller det sämsta av två världar..?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar