Josef tre år!

Visst är det betydelsefullt att fylla 18 år. Eller 50, eller 100. Men tre år känns också som ett betydelsefullt trappsteg. Ända upp till två års ålder är det framför allt det babyknubbiga, stapplande och sockersöta som dominerar, men en treåring kan dela ut mördande blickor och snustorra tillrättavisningar om någon i misstag råkar säga att hen är "för liten" för något. ("Nähä, jag e soo!") Vi har inte längre någon småtting. Numera har vi bara storbarn. För Josef har fyllt tre.

Övergången skedde egentligen under sommarlovet - vid skolavslutningen kändes det stort och främmande och sentimentalt att Josef skulle säga hejdå till sin småbarnsavdelning och förbereda sig på att börja gå tillsammans med storbarn nu i höst. Även om han kunde mycket och tyckte (!) mycket, så var han min baby. En stor baby, men ändå. Efter sommaren kan jag inte med bästa vilja kalla honom min baby, även om jag i smyg snusar honom i håret och lyssnar på hans andetag när han somnat på kvällen. Han har lärt sig så mycket sedan början av juni, och nu känns det fullständigt logiskt att han ska hänga med större barn på dagarna.

Att vi blivit av med blöjor dagtid efter sommarlovet känns stort (och så skönt!), men det är så mycket annat också. Det är något med hela hans attityd - han "kan själv", men han KAN verkligen själv. Han kan klä på och av sig, han kommer ihåg pottan själv. Vill han sitta och rita en stund drar han fram stol och bord ur skrubben, plockar papper ur printern och letar fram en penna i storebrödernas saliga röra. Han har börjat prata på ett annat, mycket mognare sätt och går att resonera med om något går honom emot. Fortfarande talar han inte alls rent, men numera kallar han sig Josef istället för Ofef. Han kan räkna till tio och visa med sina fingrar hur gammal han är. På dagis leker han gärna med de större barnen - inte så konstigt kanske med två storebröder och deras kompisar här hemma. Han har blivit så duktig att min hjärta kläms ihop och jag måste påminna mig om att han kommer att behöva mig i många år ännu. Inte på samma sätt som när han var den lilla räkan som behövde hjälp med allt, men på nya sätt.

Imorgon blir jag antagligen tvungen att stanna hemma med fortfarande småfebrig Josef och slits mellan att stressas av tanken på allt jag borde göra på skolan imorgon och att i smyg (och med halvtaskigt samvete) ändå se fram emot en lugn hemmadag med den här fina ungen.

Hjärta.

---
Update: Hm. Pusslad kombination så att jag är hemma halva dagen och jobbar på eftermiddagen. Det bästa eller det sämsta av två världar..?

Höstens vackraste kväll

Det händer inte så ofta, men ibland känns det som om man rest långt fast man inte flyttat sig långt i kilometer. Största delen av den här helgen har varit ganska seg, men en trött familj i allmänhet och en febertrött Josef i synnerhet. Igår var den lille stackaren helt däckad av febern, men idag har krafterna börjat återvända. Och eftersom solen faktiskt inte gick att ignorera hoppade vi i bilen mot kvällskanten och körde ut till havet för att grilla korv. En kort biltur - och en helt annan värld! Höstens vackraste kväll, om inte årets.

Josef var glad och pigg, och skulle vi inte ha vetat om att han haft feber nästan hela helgen skulle vi inte ha märkt något på honom. Visserligen hade han mer feber när vi kom hem, förmodligen mer än om vi skippat utflykten, men just idag känner jag mig inte som någon dålig förälder fast jag säger att det var värt det. Det var det!

För det är inte många sådana här septemberdagar vi får. Det var för varmt för våra tjocktröjor och barnen hoppade på klipporna så vi fick hjärtat i halsgropen. Rönnbären lyste röda och träden gula, vattnet skvalpade lugnt och solen färgade allt i guld när den började sjunka...

Och även om jag alltid blir lite stressad av att äta med barn i närheten av sand (jag vet, jag är inte så zen) så var korv, morotsstavar och kex världens bästa kvällsmat just ikväll.

För att inte göra avslutningen sämre än resten av kvällen passade solen på att gå ner precis när vi packade ihop, släckte elden och förberedde oss på att köra hem och ta itu med nattningsbrottningen. Är så oerhört tacksam för den här kvällen! Den laddade batterierna så mycket bättre än något annat jag kan komma på.

Oh! Sweet nothin'

En oplanerad lördag och en oplanerad söndag. Det är lycka just nu. Inget planerat. Ett hus som måste röjas upp, jobb som måste ses över, kläder som måste tvättas... men inte en tid att hålla förrän måndag. Det är underbart.

Ett smolk i glädjebägaren är att Josef har fått feber lagom till helgen - men då förstår vi i alla fall att ta det precis så lugnt som vi behöver. Jag som hade tänkt ta tag i vårt sociala liv och bjuda hit någon; nu är det faktiskt ganska skönt att behöva släppa den tanken. Ullsockor och mjukisbyxor for the world!

(Oh! Sweet nothin')

En klapp på axeln

För en stund sedan dök den här fina texten av BFF-Ellen upp på min skärm:

Högstadiet revisited

...och jag kände mig nästan lite gråtmild. Så här skriver hon nämligen om högstadielärare:

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

Det här är exakt vad en sliten högstadielärare behöver höra när hon tar sats för att planera undervisning för morgondagen trots att hon ju egentligen inte alls vill jobba på kvällarna (se föregående inlägg), när de senaste två veckorna har varit fullspäckade - av helt normala dagar, men så mycket av det normala, bara - och när hon längtar efter den nästan oplanerade helgen så att ögonen går i kors.

För det är precis så. Jag har en tro på det goda i människor. Det är det som gör att jag orkar omge mig med människor hela dagarna varje dag trots att jag ibland tänker att jag är för introvert för sådant. Jag tycker det är så fascinerande att följa med människor i den där händelserika åldern. Vem kan inte tro på framtiden med allt det runtomkring sig? (Tro mig, "dagens ungdom" är fantastisk på många sätt! Inte så att det är bara sunshine, lollipops and rainbows, men det positiva vinner.)

Dessutom känner jag också igen mig i det där att vilja göra världen lite, lite bättre, en lektion i taget. Det är ju inte alla lektioner det funkar så - efter vissa lektioner känns hela den idén urbota dum och jag sätter ribban nånstans vid "så länge jag inte hindrar någon att lära sig eller ger men för livet så är jag nöjd". Men ibland tror jag att det kan vara möjligt att göra världen lite bättre på mitt jobb. En aning naiv är det kanske bra att vara som högstadielärare. ("Men det finns egenskaper värre // än att va snäll och kanske lite dum." Vem vet låttexten? Jag har alltid känt igen mig i den.)

Tack för påminnelsen. Nu känns det lite bättre att tugga i mig det faktum att jobbväskan behöver åka fram ännu ett varv ikväll.

Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)

100, 50, 40

Att Finland fyller 100 år i år lär inte ha undgått någon som bor i den här delen av världen. Oj, så det firas och uppmärksammas! Men för att göra det hela lite mer lokalt så sammanfaller det tydligen med att vår kommun Pedersöre fyller 40 år - och att Sursik, kommunens högstadium* fyller 50. Som jag kan gilla sådana snygga sammanträffanden! Jag är tydligen inte den enda, för igår firade kommunen med ett massivt kalas. Alla kommunens elever hade obligatorisk skoldag som till största delen bestod av en jättekonsert i en "skolkör" med ca 1200 elever. Mäktigt! Edvin hade gått och sjungit på sångerna och räknat dagarna i säkert två veckor - Arvid var, som den nästan-tweenie han är, lite coolare, men visst har han också gått och nynnat på sångerna.

*Låtom oss kalla det så, men för protokollets skulle kan jag inflika att jag vet att det är en föråldrad benämning.

Jag kan inte låta bli att vara imponerad av hur smidigt allt gick! Bara i kören fanns alltså 1200 uppspelta elever, men dessutom måste det ju ha varit ett par tusen till i rörelse på Sursikbacken samtidigt. Och visst kändes folkmängden av, men inte så att det skulle ha blivit krångligt eller otrevligt. Och det märktes verkligen att barnen hade övat sångerna i skolan! Alla klämde i, även i de finska sångerna... (även om denna ömma mor noterade att hennes förstfödde vid något tillfälle pratade och fnissade med sin bästis mitt under en sång de borde ha sjungit med i... knappast var de ensamma om det.)

Något av det Edvin sett fram emot mest var att sjunga Arrows med just Alva som solist - stjärnglans! Och Pa to ta na kako kan förstås aldrig gå fel... Tur med vädret också - jag fick exakt en (1) regndroppe på mig trots att himlen såg ut att braka sönder när som helst. Ösregn hade gjort festen lite mindre rolig, kan vi väl lugnt säga.

Efter skolkonserten bjöds den flertusenhövdade människomassan på bakelser och jag har funderat i ungefär ett dygn nu på hur man gör för att beställa bakelser till typ alla som vill komma. Plus minus ett par tusen!? Det övergår mitt förstånd, men så är jag inte så värst organisationsbegåvad heller. Nonstop-program och torg med kommunens föreningar och organisationer var det sen också, ganska underhållande men inte så lite tålamodsprövande tillsammans med en nästan-treåring som har upptäckt a little something something called självständighet...

Jaja. Nu är det plötsligt söndagskväll och det känns som om helgen försvann lite för fort. Delvis kan det förstås beror på icke-vilan igår, men ännu mer tror jag faktiskt det beror på att 1-2 familjemedlemmar håller fast vid de senaste veckornas tendens att gnälla och tjuta vid allt som liknar en motgång. Det är en fas. Det är en fas. Det är en fas. Nu är det bara att komma ihåg det. Och stålsätta sig inför den fullspäckade och halvplanerade måndagen som närmar sig med rasande fart... Yikes. När är det helg igen?

Inspiration

Det har gått trögt med bloggandet på sistone, precis som vanligt när det annars går snabbt undan både med jobb och familjeliv. Jag sneglar på proffsbloggar och tycker det är fantastiskt hur de lyckas få till genomtänkta inlägg med tillhörande vackra bilder i stort sett v-a-r-j-e dag. Sedan ger jag mig själv en (mental) smäll och påpekar att de flesta jag jämför med faktiskt är mer eller mindre professionella bloggare, vilket betyder att de viker tid för bloggen. Dessutom är de inte så sällan passionerade skribenter/fotografer. Själv är jag ju bara en helt normal medelmåtta som för det mesta inte har så mycket djup kvar i min hjärna när jag är klar med dagen.

Spontant tänkte jag att bloggtorkan berodde på inspirationstorka. Det skulle väl vara logiskt? Men när jag granskade mig själv lite närmare är jag faktiskt inte alls oinspirerad just nu, utan kanske tvärtom så inspirerad på andra håll att det inte räcker så mycket till att blogga.

Just nu känner jag mig till exempel ovanligt inspirerad på jobbet. Det här läraryrket är ju lite speciellt, för det hör liksom till arbetsbilden att aldrig riktigt räcka till. Visst kan det hända att jag har lektioner eller till och med hela dagar när jag bara gör high-five med mig själv och känner mig nöjd, men lika ofta (oftare) ser jag tusen saker som kunde förbättras samtidigt som jag har tid och ork att åtgärda max fem. I värsta fall känns det som att jag drunknar i allt jag aldrig kommer att lyckas styra upp, tänka ut och förbättra, men i bästa fall känns det kul att ha ett jobb med oändliga möjligheter. Just nu väger det lite mer mot det senare.

Septembervädret gör mig också inspirerad. Nu har vardagarna inte alls räckt till att överhuvudtaget vara ute särskilt mycket, men jag VILL! Och frustrationen som uppstår när man vill men inte hinner är helt klart bättre än när man bara inte riktigt orkar bry sig.

...och så sitter jag också och spånar på diverse roliga avbrott i vardagen som vi skulle kunna ta oss för i höst och i vinter. Än är inget bokat, spikat eller ens färdigtänkt, men det finns goda idéer!

Höstlistan

Man vet att det är höst när: Det är rimfrost i gräset och dimma över åkrarna på morgnarna. 

Låt som ger mig höstkänslor: Min första tanke: Det finns väl inga höstlåtar heller, hallå? Men det var inte sant. För sedan tog det mig ungefär tio sekunder att komma på det klockrena svaret - Why does it always rain on me med Travis. Förstås. Så melankolisk, så höstig, till och med utan att räkna in det där med regnet. Coldplay funkar också.

I höst vill jag klä mig så här: Varmt om fötterna och gärna lite mindre sunkigt än jag ibland förfaller till när vardagarna känns många och långa. Men framför allt vill jag klä mig i mina nya glasögon, för allt blir lite snyggare tillsammans med dem! (Är just nu lite nervös för att jag kan ha fått en liten rispa i glaset av en nyckelknippa idag. Har inte vågat kolla ordentligt.)

Tre mål i höst: 
1. Jag vill få in en rutin med 1-2 träningspass i veckan - det gick bra att få igång rutinen i somras, men nu avlöstes den yra terminsstarten av en (hittills) två veckor lång förkylning, så nu får jag nog börja från noll igen... 
2. Jag vill vara mera ute i naturen. Det gör mig till en gladare och snällare människa, men av någon anledning är jag dålig på att prioritera det när det blir dåligt med tid.
3. Jag vill testa nya metoder och bli bättre på mitt jobb, men samtidigt känna att jag har ett skönt och hälsosamt arbetstempo. Jag har lärt mig massor på de dryga två åren jag jobbat på mitt nuvarande jobb och tycker det är så kul att jobba vidare nu! (Alltså - skulle jag jobba i hundra år skulle jag bli en så sjukt bra lärare!)

Hösten doftar: Friskt! Om våren luktar skunk, så doftar hösten äppelmos, kanelte och krispig luft. 

Det bästa med hösten: Min födelsedag? Det tyckte jag åtminstone när jag var barn... Men nuförtiden rankar jag faktiskt de klara färgerna och den friska luften ännu högre. Jag hoppas på en vacker höst så vi kan njuta av blå himmel som slår emot gula och röda löv så det bara smäller om det.

Det sämsta med hösten: Den är bara ett kort steg ifrån den trötta och glåmiga, halkiga och vardagstradiga vintern. Visst kan jag tycka om vackra vinterdagar, men tyvärr består ju vintern av ganska många mindre vackra också.

Mat som jag förknippar jag med hösten: Äpplen och älgkött.

En höstkväll spenderas: Bland blåbär i en skogsbacke i kvällssol! (Det har hänt EN gång i höst att jag plockat blåbär, det är illa...) Eller senare, när kvällarna blir mörkare, med en stor skål popcorn, film och en brasa. 

En sak jag ser fram emot i höst: Att kunna elda i spisen igen! Vi har inte kunnat göra det utan att förgiftas av stinkande plastångor sedan någon pillade in en plastgrej bredvid spisinsatsen i vårvintras... Har inte hjälpt att skrapa, putsa eller elda med öppen ytterdörr - men nu har Matias haft ut insatsen, sandblästrat och till och med målat om den, så med lite finish borde det gå att elda igen snart! Sitter också och klurar på diverse roligheter som jag gärna skulle vilja boka in i höst, men än så länge är det mesta rätt så öppet...

(Bilderna är från höstar som varit - det märks om inte annat så på den sista bilden med de små kidsen från 2014!)